En nobel fest

Igår gick Nobelfesten av stapeln i Blå Hallen i Stockholm. Det är helt fel att säga "alla var där" för vi var många som inte ens var i närheten. Jag tänker inte ge mig in på några djupare reflektioner kring Nobel, Nobelpriserna och Nobelfesten. Jag tänkte däremot ägna några rader att reflektera kring Nobelfesten ur ett generationsperspektiv.

Vi börjar med huvudpersonerna, nämligen Nobelpristagarna. Ofta med gråa stänk i håret och vältänkta pannor. Kan det vara så att upptäckter, visdom, det mästerliga skapandet kommer med åren? Jag är övertygad om att vissa upptäckter kräver många års forskning och eftertanke. Vissa böcker tar säkerligen många år att skriva och språket utvecklas säkerligen i och med att fler böcker har avverkats. Men kan åldern på Nobelpristagarna också bero på Nobeljuryns ålder? Jag är konspiratorisk och tror på en koppling.

Sen kommer vi till Kungafamiljen. Vickan och Madde i sina omskrivna klänningar (Carl Philip har jag faktiskt inte ens sett ett foto på sen gårdagkvällens festligheter). Här har vi goda exempel på unga människor som sedan tidig ålder har fått frotteras med äldre generationer. Och vilken chans att få ställa alla, alla frågor när man sitter bredvid alla dessa spännande människor.

På Nobelfesten medverkar ju även många studenter. Vilka placeras i skuggan, bakom pelarna, tillsammans med varandra. Generationsmöte = obefintligt?

Om jag ska konkludera min reflektion så skulle det låta något såhär: Nobelfesten som sammanhang torde vara ett utmärkt tillfälle för generationsmöten. Tyvärr känns arenan alltför segregerad och den, på år, baserade erfarenheten hyllas som det allra mest utsökta. Med undantag för prinsessornas klänningar då.

//F