Föredömligt självförtroende.

Var på livets väg inser man sina begränsningar, när "lär" man sig vad man inte är kapabel att göra, vad man är bra på eller vad man inte är bra på?

Kan så säga att jag dagligen genomför fältstudier på den yngre generationen -min son F-N. Jag slås av vilket otroligt självförtroende den lille mannen framför mig har. Jag ler inombords och blir helt upprymd av känslan, men kan också ibland bli ledsen när jag tänker på de kommentarer som skulle kunna slinka ur min mun. Men framför allt - en successiv radering av självförtroendet och att han inom några år kanske inte längre tror att det han gör är rätt.

För idag är det bara pang på rödbetan, och lätt som en plätt som gäller. Han lägger de små pusselbitarna där de stora skall ligga. Klart att de passar -det finns gott om plats i "hålet"ju. Biter mig i tungan när jag är på vippen att säga -Nämen, lilla gubben, den passar ju inte där. Men det gör den ju visst. Den passar ju gott och väl.

Sen att konstruktionen av pusslet i sin helhet inte går ihop struntar han ju fullständigt i, han är ju redan på väg till nästa projekt. En pusselbit har han ju redan kirrat.

Jag ser det varje dag. Jag bitar mig i tungan varannan gång. Jag håller tummarna för att han alltid kommer tro på sig själv lika bra som han gör nu.

Ett sådant föredömligt självförtroende. Önskar mig själv färre begränsningar i julklapp.
/MJe