Black Hole Sun

Det är mycket runt omkring oss som för tankarna till generationsskifte. Ja, näst intill allt kan man på något sätt koppla till det. Förra veckan var jag på Peace and Love i Borlänge och där hade den slagit till. Egentligen var det inte oväntat. För det är ju inget nytt. Genomsnittsåldern på en festivalbesökare kommer alltid vara runt 18 år så skiftena där är ännu snabbare än på många andra ställen. Så jag visste att medelåldern skulle vara rätt mycket lägre än min egen ålder. Men det var ingenting jag störde mig på. Jag levde för första gången det vuxna festivallivet – bodde i lägenhet, hade riktig toalett och dusch och beblandade mig mer med ölen i öltälten än att sitta utanför med ett tetravin. Och det var skönt.

I tidningen på bilresan hem läste jag i kvällstidningens krönika om att en ny generation intar festivalerna. Och därmed även Peace and Love i år. Han grundade det på att de erfarna artisterna Thåström och Lundell inte lockade lika mycket publik som Håkan Hellström, The Sounds och Lars Winnerbäck. Han verkar dock ha missat att Lars Winnerbäck släppte sin första platta när den unga medelfestivalbesökaren knappt kunde stava till hans efternamn. Eller sitt eget. Han verkade också ha missat att de flesta sjutton- och artonåringar också kunde sjunga med när Thåström sjöng Die Mauer.

Så även om jag inte helt håller med krönikören om varför han tycker det är ett generationsskifte på festivaler så hade tanken ändå slagit mig. Innan jag läste hans krönika. Framför allt när vi stod och kikade på Chris Cornell, sångaren i Soundgarden som spelade på 90-talet. Låten de spelade var självaste Black Hole Sun som fanns med på många blandband i umgängeskretsen när man var ungdom. Ja, den där ni vet Black hole sun, won’t you come, and wash away the raaain… Ett par tre tjejer kom fram och undrade vad han som spelade hette. Vi förklarade glatt att det var Soundgardens gamla sångare och självaste Black Hole Sun de spelade. De visste tyvärr inte om låten och ville inte stå kvar och sjunga med oss. Och det var då det slog mig. 80-talister är inte så unga längre. Det är 90-talisterna som nu räknas som en genomsnittsbesökare på en festival. Visst. Jag är medveten om att inte alla kan Black Hole Sun även i min ålder. Och den är inte lika känd som Die Mauer.

Men även att jag ändå tyckte krönikören drog dåliga paralleller så skrev han en fin avslutning. Och det var nog det jag ville komma till från första början. Han tyckte att festivalerna skulle lyssna på ungdomarna och boka artister efter vad ungdomarna ville se; ”Det är alltid ungdomarna som bestämmer. Det är alltid ungdomarna som är framtiden”.

Eller hur?!

/ C

Tiderna förändras

Farfar: "... Om i hade vart ude längre än ett år kunne de få hemresen betalt." Sondotter: "Och om de ville resa hem tidigare fick de betala hemresan själva... ?" Farfar: "Näähe, di fick inte möstre å inna..."

Ja, tiderna förändras. När min farfar som 14-åring begav sig ut på islandsfiske var detta förutsättningarna. Det är ca 70 år sedan. Likaså fortsatte det när han under sin yrkesverksamma tid var sjöman på olika slags båtar. Han var hemma några veckor på vintern och några veckor på sommaren på sin höjd.

Idag åker min sjöman ut på tankfartyget fyra veckor och jobbar, sedan är han hemma fyra veckor, ute fyra veckor osv. Han har bestämda arbetsuppgifter ombord och sköter det han ska. Därefter är han ledig. Han surfar på Internet, tränar, kollar på TV och pratar med mig (på Skype, MSN, SMS eller telefon).

Ja, visst har tiderna förändrats. Det är spännande att höra de gamla berätta, det känns viktigt att försöka förstå deras berättelser. Undra om de tycker att det är spännande att höra mig berätta och om de tycker att det är viktigt att försöka förstå mina berättelser? Det tror jag och det känns som det kanske är så ganska ofta, utan att varken jag eller de talar om att så är det.

Ja, tiderna fortsätter förändras iallafall.

/K.

5-mila-vandring

Igår gick jag, min älskade samt hans bror en 5-mila vandring på Kinnekulle. Egentligen var den bara 4,5 mil, men vi missade att svänga på ett ställe.

Första tredjedelen var riktigt trevlig. Vackert landskap, god moral, lyckligt ovetandes om hur långt det var kvar. Sen började det göra ont och alla tre la sig till med varsin helt ny gångsstil för att avlasta de ömmande delarna. Sista 4 timmarna går nog inte ens att med bästa vilja kalla för njutingsfyllda. Orken var det inget fel på, men det gjorde ont, riktigt ont på en del.

Men trots tilltagande smärta och timmar som tickade iväg snabbare än antalet kilometrar var det ingen av oss som hängde med huvudet eller klagade. Tvärtom var det gott humör, skratt och förundran över den otroliga omgivningen.

Vi hade parkerat bilen vid en punkt och oavsett hur ont det gjorde var vi tvugna att ta oss tillbaka dit. Det var bara att "köra ner huvudet" som vi uttryckte det. Punkt.

Så. Moralkakan denna gång är något utsliten men visst kan det göra ont och vara jobbigt emellanåt, livet, men har man bara bestämt sig så finns det inget val, då är "det bara att köra ner huvudet".

Berit, Elisabet (ofta med h), Kristina och Gun

Eftermiddagen fortsätter i goda vänners sällskap. Inte bara vi i GTKUS vittnar om vilka namn föräldrarna till 80-talistbarnen tyckte om då det var dags att döpa sin lilla prins eller prinsessa! Att telefonboken löper amok när man lägger in en Johanna till för femte gången är bara att acceptera. För visst har Malin, Maria, Johanna och Louise stämt träff i kväll för att skåla in sommaren, och för vissa, första semesterveckan! Nej, jag är fortfarande inte bitter:-) För 40 år sedan hade vi hetat Berit, Elisabet (ofta med h), Kristina och Gun. Så tanken slår mig -det här med att sticka ut från mängden -hur lätt är det egentligen med ett namn som exempelvis Maria? Hade jag hetat Gun idag, nog fasiken hade jag stuckit ut!

Ett intryck av någon börjar med ett första intryck -det är ofta vid det ögonblicket man presenterar sig. Maria -en äkta 80-talist. (Men, säger någon, det där var inget fantastiskt exempel, Maria är ju ett bilbelnamn från tiden långt före 80-talistens födelse...) Ok, genialt, det skall jag tänka på nästa gång jag känner att jag bara försvinner i mängden.

Men kära nån, inte är det namnet som gör en unik, (nu undrar vissa varför jag har döpt min son till det jag har...) men visst krockar det med 80-talistens strävan om självständighet, unikitet etc etc. Liiiiiiite i alla fall?

Hur som helst. Jag ser gärna fler Beritar, Elisabetor, Kristinar och Guns (!) ute i kväll. Kanske rentav dags att jobba mindre och priotera fritiden mer. För nog är det dags för ett generationskifte i namnligan? Mariorna är utmärkta efteträdare, liksom resten av 80-talisterna!

Vi lär ses på vägen. Ikväll eller i nästa vecka.
//Mje

inspirera mera

Idag är det den 26e juni 2009.
Kan man låta bli att skriva om Michael Jackson idag?
Tydligen inte. I just did.
Men jag ska försöka att inte bli långdragen.
Jag anar dock att det i framtiden kommer bli "minns du vad du gjorde när du fick reda på att Michael Jackson hade dött?".
Jag minns det. Nu kommer jag definitivt att minnas det eftersom jag dessutom skriver ner det.

Jag läste det inatt när spekulationerna drog igång och de första bekräftelserna blev publika. Jag satt och väntade på att min vän som är på besök över helgen skulle komma hem eftersom han inte har någon nyckel till min port. Minutrarna innan läste jag om den 1-åriga bebisen som dog av värmeslag i en bil utanför Köpenhamn. Pappan verkar ha glömt henne i bilen. En fruktansvärd händelse som förändrat livet för de föräldrarna och deras anhöriga för all framtid. En av vår tids stora har gått bort. Och en liten som aldrig ens fick uppleva nån tids storheter. Eller sitt eget livs storheter och underverk. Jag är berörd såklart. Och påminns om människans dödlighet. Såklart.
Vad gjorde du?

Jag tänkte att min första text här skulle handla om inspiration. Nu blev jag införd på ett lite annorlunda tankespår av krafter jag inte råder över...
Men mitt senaste år har varit ett hektiskt, omvälvande och spännande år av möten och upplevelser. Och det verkar fortsätta på det spåret. Jag älskar det. Jag inspireras varje dag. Och är övertygad om att tusentals människor därute inspirerats av Jacko och hans musik.
Och i allt som kommer följa på hans död - spekulationer om missbruk och operationer och lovord och misstankar och gud vet vad - vill jag minnas det där; att han lyckats inspirera så många. Genom musiken gett folk styrka och självförtroende göra det där de kanske inte trodde att de vågade och kunde. Det är i alla fall den effekten musik kan ha på mig... Och jag vill hålla fast vid det där. Och fortsätta inspireras själv. Hitta mina nya inspirationskällor. För det finns massor därute. Massor av pepp och pushning och jävlar anamma att gripa tag i och göra det där som du vill och tror på.

Mer om vem och vad jag inspireras av och vem jag är får det bli en annan gång.
Men jag är alltså den nya skribenten. Låt oss kalla mig CeF.

//.

Otroliga möjligheter att träffa otroliga människor!

Igår träffade jag C. Vi käkade lunch under den stekande solen på gräsmattan i Vasaparken. Vi hade aldrig setts förut och jag insåg snabbt det absurda i detta då jag utanför Coop Avenyn stod och spanade efter någon jag inte hade en aning om såg ut. Påmindes om någon misslyckad blinddate under gymnasietiden och skrattade lite för mig själv.

Ett kort mobilsamtal senare var jag dock en inspirerande bekantskap rikare.

Jag tänker inte berätta något särskilt om C. Det kan hon få göra själv. Hon börjar nämligen blogga på Get to know us Sweden imorgon.

Tycker dock att hela situationen visar vilka otroliga möjligheter, att träffa nya underbara människor, vi har genom Internet. De flesta människor är inte längre än ett mejl bort. Ett mejl som kan leda till ett mänskligt möte och svindlande framtidsutsikter.

/F

Nu händer det grejer!!

Igår hände det. Vi skrev på pappret på att vi får en monter av Bokmässan till Get To Know Us Sweden, 24-27 september. Jag hade tänkt att skriva om något annat idag, men det föll liksom i glömska efter en gårdag fylld med härlig respons på vår idé.

Bokmässan är nu med på listan över saker vi gillar. Härmed uppmanar jag ALLA att besöka mässan och gärna ta en titt förbi vår monter. Den kommer att befinna sig nära X-publishing. Mer info kommer. Det skrivna ordet är och kommer att förbli kunskap. Kunskap är makt. Se till att skaffa makten själv innan någon annan tar den!

Efter mötet med Bokmässan var vi på invigningen av Drivhusets nya lokaler, mitt emot området precis mellan Universeum och Världskulturmuseet i Göteborg. Roligt med mingel och ännu roligare när man träffar folk som är intresserade av det man gör. Två möten till inplanerade med kanske framtida samarbetspartners. Här går det undan!

Varför jag skriver det här är för att jag är så glad att vi äntligen börjar märka av ett behov av konceptet GTKUS. Bokmässan kommer att bli själva Kick-off:en för hela konceptet och därför är det extra skönt att vi fått denna möjlighet!

Just det, vill uppmärksamma två killar också, det var nog det jag skulle skrivit om egentligen, men blev så till mig av gårdagens framgångar. Så, gå in på http://www.roadtrade.se/ och läs om dessa två killar och deras äventyr. Deras budskap är: "Jobb är inget man får, det är något man skaffar sig". Två killar som blev trötta på att deras kompisar klagade över att de aldrig fick några jobb. Så dessa två tog saken i egna händer och skaffade sig jobb istället. Det är lite samma som GTKUS. När vi inte får de jobb vi vill ha, skaffar vi dem! Himla inspirerande måste jag säga! Så, David och Fredrik, om ni läser det här eller om några kompisar till er läser: Vi skulle kunna ha ett samarbete!

Det var dagens reflektion!
/M

"Det är fantastiskt...

… att du är så duktig fast du är så u…” Ja, där slutade kommentaren. Fast slutklämmen med de två avslutande bokstäverna var inte långt därifrån. Nästan en fullständig mening. Jag hörde bokstäverna fast de aldrig sas. Eller gjorde de det? I alla fall, där kom det igen. Det var inte första gången jag hörde det och antagligen inte den sista heller. Jag tycker givetvis om att höra att jag är duktig, vem gör inte det? Men kanske inte i samma mening som ung. Anledningen till att han avbröt sig kan ha varit min uppretade blick, eller helt enkelt för att han mycket väl vet att jag reagerar på en sån kommentar. Men förhoppningsvis för att han hörde själv hur det lät.

Det retar mig. Att dra alla över en kant. En klassisk fördom. En klassisk tanke. Som så många andra ogrundade uppfattningar som finns mot andra kategoriserade grupper i samhället. Samtidigt är det skrattretande. Det är ju inte så att jag säger till en äldre människa att det är fantastiskt att hon eller han inte är mer duktig fast denne är så gammal. Det ingår inte i vårt sociala beteende och skulle uppfattas som respektlöst. Varför är det då ok att säga till en yngre människa tvärtom? Är inte det konstigt?

För mig är det ju dessutom oförståeligt. Jag känner många i min unga ålder som är minst lika duktig som jag på andra saker och på samma saker. Jag är givetvis medveten om att jag är ung om man jämför med medelåldern i Sverige, de flesta på jobbet och så vidare. Men för det vet jag inte om jag är så mycket mindre duktig än någon som är 35, 44 eller 62. Åldern har ju inget med det att göra. Eller är det här det andra klassiska uttrycket om erfarenhet också kommer in? Ja, det är nog så det är. Och det verkar vara djupt inrotat. Jag som aldrig riktigt förstått sambandet mellan ålder och erfarenhet, när är åldern så pass hög så det räknas som man har erfarenhet? Kommer det automatiskt? Och när? Ska jag ha gjort samma sak i två år, fem år eller tio år? Eller blir den tiden kortare ju äldre man är?

Något jag självklart går och retar mig på nu i efterhand är ju att jag inte kom på någon fyndig motreplik, så den kommer här; ”Det är fantastiskt att du är så fördomsfull fast du levt så länge så du borde ha lärt dig öppna ögonen.”

Men nu svarar jag i alla fall; Ha det så bra den här veckan, vi ses i nästa igen!

/C

Hemester

Äntligen stundar lite ledighet - ja 5 dagar av ledighet. Skönt.

Planen var först Barcelona men har nu vänt till en hemester. Både jag och min sambo hade tänkt, ovetandes om varandra, att kanske det vore trevligt att bara vara hemma och umgås, kanske ett par trevliga utflykter, lite uppdatering i livssituationen, långa promenader, långfrukost, bokläsning, solning (!) - ja, allt som en hemester kan tänkas innehålla.

Kanske behöver man inte flänga iväg och göra massa saker hela tiden. Det är kanske det som semester också kan innebära att faktiskt göra ingenting. Jag känner att jag är värd lite semester. Jag ska ladda upp för en hel sommars arbete också. Vad passar inte bättre än lite hemester?

/K.

Vuxenhelg

Tänkte knyta an till tidigare bloggare och föreslå ett nytt klassificeringssystem vad gäller frågan om när man är vuxen.

Helgen tillbringades i en kompis sommarstuga där följande scenarion, kommentarer och händelser utspelade sig:

1. På tåget dagen innan, alla medverkande är samlade:

- "Det är lika bra att vi skriver en lista på vad vi ska handla redan nu, så slipper vi stå och vela i affären i morgon." Förutseende.

2. Nyanlända till stugan, lunchtid:

- "Vi sätter väl på elementen med en gång så det inte är kallt när vi ska gå och lägga oss." Förutseende.

3. Innan sängdags, sent på natten efter 13 timmars festande:

- "Jag har med mig 3 olika piller så vi slipper vara bakis i morgon." Förutseende.

4. Alla är klara att krypa ner i sängarna:

- "Jag stänger av elementen och öppnar fönstret inne på toaletten så det inte blir kvavt här i natt." Förutseende.

5. Det är släckt och alla är tysta:

- "Älskling, har du din mobil i närheten? Jag måste göra en anteckning till bloggen på söndag." Förutseende.

Så...mitt förslag: man är vuxen när man kan tänka ett steg längre än det som finns under näsan just nu. Enligt denna klassificering är (i alla fall så gott som) alla mina vänner vuxna. Och har varit det sen vi fyllde 20.

=SANT

Bland ytligt bekanta uppstod i veckan en tanke kring ett kärlekspar på framfart. Frågan om vad man skulle göra på midsommar, tillika vilka sommarplaner man hade gick ”laget runt” Nej, jag har ingen semester i år, det blir att utnyttja helgerna, sa jag. ”Ahaaa, så du har bara en så´n där projektanställning, säger då genast någon. Ja precis, svarar jag. (Nästan lite moloket tycks jag höra.). Ingen semester. Men vadå? Som om det skulle vara synd om mig för det? Inte alls, vad håller jag på med - vill backa bandet, förklara mig. Jag är ju inget OFFER för projektanställningen - det är ju något jag har valt! Jag gillar mitt jobb skarpt! Men hursomhelst, viss är det något speciellt med 80-talister och projektanställningar? Ingen projektanställning utan en 80-talist, ingen 80-talist utan en projektanställning. Alltså 80-talist + projektanställning = SANT.

Mycket känns förlegat. Hur många procent av oss har idag en så kallad fastanställning? För även om jag är världens bästa ”pussel-läggare” av olika projektanställningar över hela året så har jag ändå inte samma villkor för att köpa hus, låna pengar eller ha barn på dagis fler timmar i veckan. Lika rättighet för alla är väl det minsta man kan kräva, och kanske framför allt en större acceptans till projektanställningar?

Jag lämnar helgens funderingar därhän och återgår till att förvalta tiden och utnyttja den väl. För nu är det midsommarhelg och jag kallar det för semester.
/Mje

Traditioner...

...som midsommar och påsk och jul och allahelgonahelgen, undrar hur de kommer att se ut i framtiden. Läste i Metro igår om midsommaren. Om Johannes Döparen och hans födelsedag. I sista meningarna nämndes Hedningarnas firande av fruktbarheten när sommarnatten är som ljusast. Sen stod det något i stil med att de (hedningarna) och de fromma (underförstått de kristna) lyckats kombinera ett firande genom att med midsommarstången symbolisera både korset och fallossymbolen.

Jag tänker: Vad fanns först: Hedendommen eller Kristendomen? Vad säger att Hedningarna inte var fromma? Vad säger att Kristendomen är from? Var finns beviset för detta?(om inte jag minns fel fanns det något som hette korståg som utrotade allt som var okristet genom diverse tvivelaktigt humana metoder)

Jag ska inte gå in på någon debatt om religionens vara eller icke-vara. Jag tycker bara att man ska vara lika samhällskritisk mot alla religioner (allt annat såklart också) och se dem för vad de är: symboliker och inte sanningar. Oavsett Hedendom, Kristendom, Islam, Judendom etc.

Detta förde mig in på tankarna kring traditioner. Det känns, observera att jag använder ordet känns, som att yngre människor tenderar att "glömma" bort traditioner. Att inte rotfästa sig. Att "flänga" runt och bli den mesta världsmedborgaren de själva känner. Jag tycker det är synd att vi glömmer bort vårt arv. Och då pratar jag om arvet som även fanns innan kristendomen kom. Både jul och midsommar fanns faktiskt innan jesus kristus tog sina första steg på jorden. Men det är inte det viktiga i sammanhanget, jag tror att vi behöver ta till oss vår historia på ett annat sätt än vi gör. Nånstans känns det som att vi siktar så mycket på framtiden och vill så mycket att vi glömmer vår bakgrund. Jag tänker på vår kulturhistoria, handelstraditioner, hantverk etc. Vart tar den kunskapen vägen om vi inte vårdar den i nutida anda?

Glad midsommar på er alla. Och då menar jag alla! Solen står som högst i dagarna, låt det märkas på er attityd!
/?

Något som kallas för helg

Snäpp!

Plötsligt får man en sån där knäpp på näsan som gör att man vaknar till och plötsligt påminner sig om var man befinner sig någonstans. Jag fick en sådan igår.

Med ögonen torra, från en hel dag framför datorskärmen, stirrade jag förvirrat upp när min pojkväns kompis kom förbi på kvällskvisten. Han frågade artigt hur läget var och jag berättade kort om alla jobb och projekt. Sen, med en lätt suck, konstaterade jag att ”visst skulle det vara skönt med en extra dag i veckan då man kunde vara helt ledig och bara göra sånt man inte annars hinner med”.

Hans svar:

”Det är väl det som vanliga människor kallar för helg.”

Det var då jag började fundera. Fundera över när jag senast hade en helg utan någonting jobbrelaterat inbokat. Och kom fram till att jag inte ens kunde minnas det. Ja, möjligtvis någon helg då jag var bortrest, men hemma i lägenheten utan några planer… Nej.

Sen började jag räkna på antalet timmar jag jobbar varje vecka och kom fram till att det borde bli mellan 55-60. Kanske inte så konstigt - så mycket (och mer!) finns det många som jobbar. Så kanske borde jag bara nöja mig och inse att livet är rätt slitigt både för kroppen (sitta, sitta, sitta, torra ögon, trötta öron) och knoppen (tänka, tänka, tänka). Fast jag är inte riktigt nöjd med det. Jag undrar:

Varför?

Varför gör vi på detta viset? För att det är kul? För att vi vill tjäna pengar? För att man inte vet vad man ska göra annars?

Svaren är nog lika många som vi människor i västvärlden. Jag är dock av åsikten att detta inte är helt sunt och om vi människor ägnade lite mer tid åt att fundera över vad som verkligen betyder något… hade vi jobbat så mycket då?

Nästan alla jobb här på jorden kan utföras av någon annan. Hur unik konsultidé, teknisk uppfinning, vacker tavla, man än har/har gjort. Men man kan aldrig ersättas för dem som verkligen betyder någonting. Och de är förgängliga, liksom vi själva. Ett snedsteg och de kan ryckas ifrån oss. Kanske borde vi vårda våra älskade därefter? Se till att jobbet är en del av vårt fantastiska liv, inte att våra älskade är en del av vårt fantastiska arbetsliv.

Jag tycker att det är en svår ekvation. Men jag jobbar på den, och tänker på det varje dag. Det är ju i alla fall en bra början.

/F

barn, ungdom, ung vuxen, medelålder, vuxen, pensionär?

Okej, jag har skrivit om det förut. Men det tål att upprepas. Jag kommer ägna det här blogginlägget åt min pågående debatt kring problematiken kring att låta samhället klassa människor som ungdomar till det att man fyller 35.

Jag hittade ” Med uttrycket ’barn, ungdomar och unga vuxna’ avses /…/ personer under 35 år, vilket stämmer med internationell indelning.” (difungdom.se) (min kursivering) Vidare hittar jag ”Med begreppet ’unga vuxna’ avses personer i åldersspannet 18-39 år, som har eget boende och som kan fatta egna kommersiella beslut.”(tu.se)

För mig spelar det ingen roll vart jag hittade dessa citat, de är ganska talande för hur en stor del av samhället ser på människor. Förvisso finns det många som hänvisar till åldern 18-25 – vilket borde vara mer rimligt och förekomma på alla sidor. När man är 39 börjar man faktiskt närma sig medelåldern.

Jag vill med det här blogginlägget visa de konsekvenser som blir av att ha denna skeva åldersindelningen och uppfattningen kring vem som är ungdom och den som är vuxen. I mitt huvud är ungdom lika med tonåring som är den period då man fortfarande är ung, men inte längre barn. Att göra revolt är självklart och såklart att testa gränserna. Ok, bara för att jag lämnat mina ungdomsår har jag inte slutat göra revolt och ifrågasätta. Men jag menar att det handlar om vad man ifrågasätter och gör revolt mot som påverkar vilket epitet man ska få.

Nu kanske du tror att det är väldigt viktigt för mig att bli kallad vuxen och ja, det kan verka trivialt, men det är faktiskt en skillnad i begreppen ungdom och vuxen som är ganska markant. Allt beror ju på vad man jämför med, men bara jag är vuxen, jämfört med mina föräldrar är jag ung, men likförbaskat vuxen. Det sätter vissa bilder i huvudet på folk beroende på vad vi alla kallas. Inom socialpsykologin är den generella uppfattningen, av en själv som person, en del av ens identitet. (Jag personligen bryr mig inte såvärst, mer som en del av en kollektiv grupp)

Detta begreppskrig tror jag bidrar till en osäkerhet bland 20-30åringar: är vi vuxna och ska ta ansvar eller är vi ansvarslösa ungdomar som kan resa jorden runt och inte planera för mer än en dag i taget? Helst ska vi nog inte skaffa ordentliga jobb, hus och barn förrän vi är 35-40. Inte behöver väl vi tänka på det nu heller. Det finns gott om tid till sånt. Kul när två eller fler generationer väntar med detta. Vem ska föda fram barn som ska växa upp och betala våra pensioner?

Än värre är det politiska spelet mot 20-30åringar. Du kan inte få starta eget-bidrag innan 25. Är du arbetslös ska du sättas på utbildning, det är det bästa nu och får du trots allt ett jobb ska din arbetsgivare inte betala lika mycket arbetsgivaravgift för dig. Dessa åtgärder, oavsett parti, ser ju jättefina ut på papper. Men helt oproblematiska är de inte.

Inget starta eget-bidrag innan 25: Är en egen verksamhet sista utvägen? Det är i alla fall den signalen jag får när jag ser den här regeln. Helst ska man testa alla andra vägar till arbete innan 25årsdagen.

Utbilda arbetslösa: Hurra för att få två generationer (80- och 90-talisterna) med höga utbildningar som inte nöjer sig med vilket jobb som helst eftersom de lagt ner i runda slängar en kvarts miljon på utbildningen. Såklart finns det nu liksom förr människor som faktiskt inte vill studera. Låt dessa människor få känna sig bra ändå!

Sänkta arbetsgivaravgifter: Fint sätt för att säga att yngre människor inte är lika viktiga som äldre eftersom de inte ska kosta lika mycket. Här värderar vi återigen ålder framför kunskap och kompetens. Verkligen genomtänkt.

Det är dessa frågor jag funderar på nu.

/M

Grön & skön (med smak av citron)

Mitt favoritte just nu heter Grön & Skön och har en smak av citron. Kanske jag tycker om det så mycket för jag känner mig precis som så.

Självklart är jag grön. Uppfattas som grön och vill vara grön. Jag kommer nog alltid vara grön också eftersom jag vill göra nya saker som jag inte kan. Lära mig nya saker. Annars blir det ju så tråkigt. Som miljövän är jag också grön i dubbel bemärkelse!

Skön. Ja, jag känner mig rätt skön. Kanske på grund av att jag är grön? Men är då de som inte är gröna inte sköna? Nej, svaret ligger nog inte i att man är skön för man är grön. Det är snarare en personlighetsfråga i sig. Och hur man uppfattas av andra. Som är en tolkningsfråga i sig. De jag tycker är sköna tycker inte alla är sköna. Precis som att alla antagligen inte tycker om mitt favoritte. Och därmed inte mig heller.

Ja, då var vi enkelt framme vid min bitterhet och cynism som ibland smyger fram som smaken av citron. Och det är ju just det som gör både mig och teet. Det där lilla extra!

(Grön & Skön är ett rättvisemärkt grönt te från Kobbs)

/C

Il y a toujours une solution

När jag flyttade till Frankrike var detta ett motto som jag och en vän till mig införde och använde oss väldigt mycket av. Det gjorde att jag höll modet uppe att finna en lägenhet, ett jobb och en tillvaro i ett nytt land och i en ny stad.

Jag vill knyta an till föregående talare när det gäller att det faktiskt nog är så många tänker som tillhör generation Y. Il y a toujours une solution - Det löser sig; på något sätt får jag ett jobb, på något sätt får jag ett boende och på något sätt kommer jag att "passa in" i detta samhälle och sätt att leva. Eller?

Jag kan ju bara tala för mig själv och min kloka vän som använde detta motto. Men viktigt är att ha något man tror på, tror jag. Och kanske är vi lite mer eller mindre tvingade att tänka så vid ett eller annat tillfälle i livet.

För mig fungerar det och jag vill dela med mig: il y a toujours une solution! Alltså: det finns alltid en lösning!

/K.

Äntligen hemma

Förra helgen flyttade jag och min vackra man från lägenheten där vi bott de senaste 10 månaderna och där vi funnit oss väldigt väl till rätta. Redan på väg därifrån med släpen fulla av möbler sa vi, utan att tänka oss för, "nu åker vi hem" och menade med det den studentlägenhet där vi ska tillbringa den kommande månaden.
I helgen har vi varit hemma. Hos mina föräldrar. Men det är ju hemma.
Och ikväll när vi rullade in mot Göteborgs centralstation suckade vi. "Det är alltid skönt att komma hem igen."
Om en månad flyttar vi till vår nya lägenhet och med största säkerhet kommer vi att känna oss som hemma där redan efter första vändan med första flyttlådan.
Kan vår förmåga att känna oss hemma var vi än vilar vår kropp nattetid vara en bieffekt av samhällets och arbetsgivarnas krav på flexibilitet och ständig anpassning?

I fredags tog min lillebror studenten. Han är så sansad, full av tillförsikt om att saker på det ena eller andra sättet kommer att lösa sig.
Sansad förväntan kan man kanske säga.
Jag hoppas att saker på det ena eller andra sättet kommer att lösa sig. Inte för lätt och inte för svårt.

/MJ

Ett steg längre

I bland tänker jag ett steg längre. (Ja, faktiskt...jag kastar mig inte bara ut i det okända!) Ibland gillar man inte alls tanken på att förnuftet avråder en från något. Men ibland kan det också innebära att man genom att tänka ett steg längre blir gladare...

Idag är en sådan dag -jag tänker på Get To Know Us som det mest generationsomspännande och världsomspännande konceptet i modern tid. För även om många med mig kan hålla med om att ordet koncept är ett utav vår tids just nu mest missbrukade ord, är det just detta det handlar om; ett koncept som funkar fyrtio år efter mig. Ja, mina tankar går till min lille son som månne är ännu mer "på sig" än vad jag är. Hur kommer det att se ut vid nästa generationsskifte, 2000-talisterna -kommer vi att släppa in dem sen på Vår arbetsmarknad? Om vi kan göra något för att underlätta för dem, så är det att redan underlätta för oss själva. Riktigt bra verktyg håller hela vägen.

Men det här med att tänka ett steg längre kan som sagt också göra en tokig ibland. Känslan av att jag hela tiden jagar någonting. Exempelvis det här med att ha ett jobb och samtidigt behöva lägga tid på att leta och söka nytt jobb inför hösten då anställningen tar slut. Att ständigt vara tvungen att tänka ett steg längre är då inte lika roligt som att spåna kring vad som skulle kunna hända längre fram. Är ni med mig? Den visionära tillika romantikern har lika stor plats i 80-talisten som den hänsynslösa och orädda har.

Oavsett så lever jag idag. En överlevare och drömmare i ett. Och jag skall introducera min elva månader gamla vapendragare till Get To Know Us, en första lektion i arvtaganderätt och som bör säkra konceptets fortlevnad för all framtid.

Önskar er en drömlik helg!
/MJe

Feng Shui - någon sorts japansk maträtt?

Min och min sambos lägenhet just nu:

Två stora tvätthögar i IKEA-påsar
En stycken klädhög i fåtölj
En styck odiskad disk
Ett trasigt regnställ på hallgolvet
En opackad väska
En obäddad säng
En otömd återvinningspåse

Ja, ni förstår grejen. Feng Shui? En japansk maträtt?

Det finns många som menar att man måste lära sig att leva med lite oreda och kaos. Allt kan inte var fint, perfekt och nydiskat. Självklart håller jag till viss del med. Och hur kul är det med en lägenhet där det inte syns att det bor någon… Men någonstans i detta stökiga hem försvinner min kreativitet in i en garderob (som man inte vill öppna för då väller uppblåsbara madrasser, inknöglade klänningar och gamla fotbollsskor ut). Jag gillar när det är ordning och reda. Kanske är det därför jag även gillar att skriva lappar, älskar min kalender, överanvänder ”uppgifts”-funktionen i mobilen? Någon skulle säkert kalla mig för kontrollfreak, vilket till viss del kanske stämmer. Eftersom jag känner mig själv hyfsat väl efter snart 26 år kan jag dock hävda att min hjärna kräver harmoni för att vara som bäst.

Visst, jag kan lösa problem när det är stökigt och bråkigt. Jag kan komma på idéer även med skit i hörnen. Men ge mig en ren lägenhet, ingen tid att passa, en stor kopp kaffe med mjölk, trevligt sällskap och ett samtal om allt och inget, så lovar jag att de allra bästa idéerna dyker upp. För de behöver lite tid på sig. Och ibland kanske den där japanska maträtten faktiskt påverkar hur vi mår, i alla fall lite grann (trots att jag har växter i vårt enda rum, tillika sovrum, och därmed kommer dö av syrebrist någon natt).

Min engelsklärare på mellanstadiet bad alltid klassen om lite ”peace and quiet”. Kanske borde man kräva det oftare?

/F

titlar hit och titlar dit

Nu har jag insett det andra säkert redan insett för länge sen. Med en titel kommer man långt. Så är det och det verkar tyvärr inte som att världen (eller jag?) är redo för att ta bort titlarna.

När jag presenterar mig som egen företagare får jag en reaktion. När jag presenterar mig med en titel som mer preciserar vad jag gör (utan att faktiskt göra det ändå) får jag en helt annan. En mer nyfiken och positiv reaktion. Nånstans i denna labyrint börjar jag hitta min form för vad det är jag gör. Det kanske inte är en helt spikrak väg dit, men jag är på väg. Om då en titel som för mig inte säger så mycket kan hjälpa mig dit, ja då använder jag gärna det verktyget för att komma en bit på vägen!

Just nu finns det så många spännande saker i mitt liv så jag nästan håller på att sprängas. Trots detta har jag bestämt mig för att ta ut min första semester samma vecka Göteborg invaderas av en sisådär 50 000 ungdomar som har fått för sig att fotboll är det roligaste i världen. Jag tänker att lite ledighet ger energi för att ta tag i alla spännande projekt längre fram. Lite grand som att mentalt ladda upp inför ett maratonlopp tänker jag.

Mitt liv som ett maratonlopp. Med start nu. Förhoppningsvis kommer det att finnas vätskekontroller utefter spåret och även lite energidepåer. Så länge dessa stödfunktioner ser jag inga som helst hinder som inte går att ta sig förbi eller runt. Att "ge upp" finns inte i mitt vokabulär och kommer heller inte att beviljas inträde.

/M

Passar. Passar inte

När jag låg och placerade stenar i vår nygamla stenmur förra veckan funderade jag över hur svårt det var att få dem att passa in. Vissa var helt omöjliga att få på plats någonstans. Passade inte med någon annan sten och ville inte ligga rätt i stenraden. Det var de stenar som inte följde någon annans form. Ojämna kanter. Orediga. Passade inte.

Som de flesta känner jag en del gånger att jag inte passar in. På intervjuer är jag för ung. För grön. Oerfaren om ditten och datten. Passar inte. På jobbet slår det mig ibland hur jobbig och krävande jag är. Tycker si och tycker så. Låter gnällig när jag inte håller med. Är det inte det ena så är det det andra. Passar inte. Och jag blir kluven och till och med skäms lite ibland. Jag känner mig som den äkta 80-talisten som det skrivs om, som just aldrig blir nöjd. Alltid är det något. Men samtidigt vill jag ju heller inte riktigt passa in. Inte vara ja-sägare. Jag vill säga vad jag tycker och gärna flera gånger. Så det har framkommit tydligt. Jag vill ha en förändring. En utveckling. Jag vill bli sedd och uppmärksammad. Göra fotsteg. Jag vill till och med tycka lite extra för tyckandets skull. Inte passa in. Precis som stenarna.

Jag var definitivt naiv i mitt stenmursprojekt. Jag trodde jag skulle vara klar samma kväll. Men det är nog helt enkelt inte meningen att allt ska passa in och vara på rad.
/C

Varför denna stress?

Det är jobbigt att stressa. Det är inte jobbigt att vara effektiv. Så tycker jag.

När jag stressar kan jag inte tänka klart och allting blir sjukt jobbigt. Istället ska jag strukturera arbetet så att jag hinner med det jag ska och dessutom behåller förmågan att tänka. Det är ingen idé att stressa - det tjänar ingenting till. Dessutom gillar jag inte folk som stressar och virrar runt och inte går att prata med. Vad håller jag då själv på med? Just det - jag ska sluta stressa. Jag ska vända det till något positivt och bli mer effektiv istället.

Summan av detta? Svar: Hålla igång arbetet men sluta stressa arbetet.

Klokare? Svar: Vet inte, men det tåls att påminna sig själv då och då.

/K.

Söndagsångest.

Klumpen i magen som skriker att den inte vill tvingas upp i ottan i morgon igen. Att måndag morgon är det värsta som finns. Att livet tar slut när helgen gör det.

Vem vill leva så?

När jag var yngre avkydde jag rutiner och fasta tider. Nu älskar jag dem. Och är livrädd för dem.

Måste "rutiner" vara synonymt med "vardagar-som-blir-till-en-grå-massa-och-helgen-som-enda-ljus"?

Är det bara som anställd man känner söndagsångest?



(Obs! Personligen har jag ingen söndagsångest alls för tillfället, men jag har haft och vill aldrig ha. Därför söker jag efter receptet på lösningen.)



/MJ

Välkommen jag själv

För visst ryktas det om att 80-talister, förlåt "vi 80-talister" är de mest egoistiska -den årgången med mest egenintresse, eller heter det självinsikt? Jag välkomnar därför mig själv till vår blogg och hoppas att du håller till godo med lite lördagskåseri!

Lär känna mig och mina stora huvudbry för tillfället. Egoism -om det är ett utav karriäristens ledord så må det vara svårt att definiera. Många av oss är yrkesego och lyckas därefter, men som nybliven mamma uppstår helt nya perspektiv på sin egen frammarch -krockar mellan olika egon. Vad rör sig i huvudet på 80-talistmamman som vill både göra karriär och vara världens bästa mamma?

Men jag är mer än så -jag älskar fler definitioner. Kan grotta ner mig i dem. Det här med att dela med sig generationer emellan till exempel. Inte behöver det vara svårare att förstå vår affärsidé än att farmor mååååste skriva ner sitt rågkakerecept innan hon tackar för sig.

Så, en liten kort presentation av mig och de mina. Solen är framme och den väntar på oss.
/MJe

Vem är entreprenör?

Jag skrev ett tidigare inlägg om titlar. Entreprenör är ju en titel som var och varannan slänger sig med numera och jag är tidvis en av dem. Vad är då en entreprenör? Kan man utbilda sig till entreprenör? Jag har inga definitiva svar på dessa frågor men jag kan berätta en liten anekdot som beskriver en handling som jag tycker karaktäriserar sant entreprenörskap:

Min barndom är fylld av normativa läxor och uppfostringsmetoder där mycket har gått ut på att man ska lära sig värdesätta andra saker än det monetära och materiella. Allt i 68-rörelsens efterdyningar. En av de saker jag minns är när vi hemma hos oss skulle klara oss utan läsk. Alltså ingen läsk till helgen fick inhandlas utan man skulle dricka mammas hemmagjorda saft. Låter kanske inte så hemskt tycker ni, men att bli fråntagen det där lilla extra var något jag och mina bröder inte gillade. Min lillebror, som då var runt sju år gammal, löste problemet åt brödraskaran. Han investerade ett antal veckopengar och köpte sedan en hel back med läsk och ställde i källaren. Bredvid backen ställde han en burk med ett medelande om att läsken kostade fem kronor och att köparen ombads betala för sig omedelbart. Problemet var löst. Det fanns en läskaffär i källaren och så nitisk uppfostran hade vi inte att vi inte tilläts stödja den nya affärsverksamheten.

Det man kan lära sig av min historia är kanske att en entreprenör hittar ett behov hos andra människor och svarar till det behovet. Vad behöver du?

/A

Kära lilla krumelur jag vill aldrig bliva stur...

Det snackas om det där med att bli vuxen... Jag har inte riktigt bestämt mig för att det är något jag tycker verkar kul. Och det är inte så att jag inte gillar att ta ansvar. Jag är faktiskt så bra på att ta ansvar att jag ibland tar ansvar även för folk i min omgivning.

Det handlar heller inte om att jag ogillar vuxensaker som att jobba, snacka politik, dricka rödvin och baka bröd. Sånt har jag alltid gillat (okej, bortsett från vinet.. och ja, kanske inte från såå låg ålder). Nej, det handlar inte om sådana saker.

Det handlar om att jag känner mig utsatt.

Utsatt och lite ensam till och med.

Inte så att jag inte har några vänner. Jag har massor av vänner. Tyvärr hinner jag sällan träffa dem eftersom jag har så lite tid.

Men jag skulle ibland behöva lite hjälp med att fatta alla dessa vuxenbeslut.

För vem kan lova att jag och min sambo kan betala hyran när vi flyttar till en större lägenhet (2 år i en etta börjar märkas i garderoben)? Vem tror på mig när jag vill starta företag och satsa helthjärtat istället för att jobba på kontor? Ja, vem bryr sig egentligen?

Trots att jag nu närmar mig den vackra åldern av 26 år känner jag mig inte riktigt riktigt vuxen. Och riktiga vuxensaker som att gifta sig, skaffa barn och flytta till hus skrämmer mig. Kanske är det bara att konstatera, jag är en äkta 80-talist. Ungdom till jag är 35.

//F

Upp till kamp

Jag läser om fallande bostadspriser. Jag läser om hur synd det är om ungdomar. Ungdomar som hamnar mitt emellan. Som inte har fast inkomst och därmed inte vågar satsa på boende eller barn. Det här var i dagens Metro. Avslutande meningen är från Annika Creuer "Skräckscenariot är en hel generation som helt hamnar utanför både bostads-och arbetsmarkanden".

Det här är inte första gången varken jag eller du läser liknande ord. Det är heller inte den sista.

Vad som förbryllar mig är vad alla dessa larmrapporter om ungdomars situation leder till? Det är väl knappast så att dessa 10-15 "experter i 35-40årsålder" kommer att göra livet lättare för ungdomarna bara genom att konstatera detta.

Jag säger: mindre teorier och konstateranden och mer action. Gör något åt situationen istället för att konstatera att det ser ut så här. Hjälp till (om ni nu så gärna vill få ungdomarna ur den här sitsen)

Jag pratade senast igår med en person som var ung på 60-talet. Hon var märkbart bekymrad över hennes situation då jämfört med samma åldersgrupper nu. De som fick så fina utbildningar och bra jobb jämfört med kanske fina utbildningar men inga jobb. Det skapar ett samhälle med på tok för många överkvalificerade.

Men. Min undran kvarstår. Med så många människor och högutbildade sådana - borde inte innovationskraften vara enorm? Eller har vi kommit till den punkt där vi tror att det inte behövs? Jag tror att det är dags att ta oss själva i kragen och faktiskt våga släppa taget och riskera lite. Det är så alla stora uppfinnare har kommit någon vart. Om inte samhället med alla dess aktörer skapar ett gynnsamt klimat för oss, så får vi väl för farao skapa det själva.

Upp till kamp för innovationer och företagsamhet. Upp till kamp för ungdomarna. Upp till kamp för att bekämpa lågkonunkturen. Upp till kamp för friheten att arbeta med det du tror på och det som utvecklar dig.

Jag tänker härmed officiellt gå ur lågkonjunkturen. Min förhoppning är att vi blir några stycken som vågar vägra lågkonjunktur. Jag tar till de vapen som behövs, så länge det blir lite action. Är'u på't?

/M

Här är jag

Så var det minsann dags för en presentation av en ny bloggare. Nämligen jag.

Mitt namn är C och jag är 26 år, fästmö och husägare. Arbetsför som bara den.


Jag slutade studera 2005 och har varit livegen sedan dess. Men så illa är det inte. Jag har, som så många andra, suttit enträgen för att visa vad jag kan och vill och sitter nu med roliga arbetsuppgifter där jag får vara kreativ och har ansvar. Dessutom har jag förträffliga kollegor. Egentligen är det inte så pjåkigt, men jag sitter ändå inte med ögonbindel och öronproppar. Varför nöja sig som tidigare bloggare skrev?


De största sakerna i mitt liv just nu är min karl, vår kisse och vårt hus. Jag älskar dem alla tre, som allra mest när vi är tillsammans alla fyra - jag, karln, kissen och huset.


Jag är en sann planerare. Jag är duktig med listor och excelark, planera för projekt hemma, för projekt på jobbet, för semester, för resor, för vad vi ska handla på Ica Maxi, för framtiden. Helst så detaljrikt som möjligt, med tider, summor och flöden över hur det ska gå till. Och det grundar sig i att jag vet vad jag vill. Och det ska gå effektivt. Och snabbt. Dock är det ju inte alltid så lätt. Nej, det blir faktiskt sällan som jag vill. Hur detaljrik jag än är i mina listor och flöden. Jag är beroende av så mycket annat och så många andra. Vilket jag ser som positivt, jag är helt enkelt inte ensam i mina projekt eller i min kommande framtid. Ensam är stark är helt enkelt inget för mig.


Åh, jag längtar redan till nästa tisdag. Vad händer då? Jo, då är det min tur igen!

Debatt; Reinfeldt - Sahlin

Detta inlägg är bara en liten reflektion ...

Började titta på debatten på tv 4:as Agenda igår kväll. Det pratades om att målgruppen 18-24 år är svår att nå. Men jag fick inget svar på hur de gör för att nå den gruppen. Det hade varit så roligt att veta.

/K.