Jag tänker inte nöja mig med att vara nöjd

En av de absolut vanligaste kommentarerna som jag och mina jämnåriga möts av (kan givetvis vara en lokal avvikelse, säger inte att detta drabbar alla i min generation) är otvivelaktigt "Ni är ju aldrig nöjda!"

Så nu vill jag säga det en gång till.

Det är skillnad på att "nöja sig" och att "vara nöjd".

Jag är väldigt nöjd med mitt liv, men det betyder inte att jag tänker nöja mig som det är nu. Om alla skulle gå omkring och nöja sig med det de har hela tiden så skulle vi ju aldrig komma någonvart med den här världen... Om vi hade låtit nöjda människor styra så hade vi fortfarande bott i grottor och ätit rötter.

Och ja, det är möjligt att vara nöjd, vilja mer och ändå inte vara bortskämd.

Jag är fantastiskt nöjd med min underbara helg -ge mig mer!

What's your story?

Gugh. Öronen sluter sig och vill inte lyssna.

Ibland går det inflation i vissa ord.

Min topp sju-lista (alla vet ju att sju är ett lyckotal) på ord jag aldrig vill höra igen är just nu:

Krisen

Konkurs

Bidrag

Industri

Professionell

Kvalitetssäkring

Erfarenhet

Det är ord som gång på gång upprepas, i media, i fikarummet, bland vännerna, och familjen. Suck.

Känns det inte som att det är dags för något nytt? Något som får öronen att öppna sig och vilja lyssna. Något nytt och spännande. Kanske en historia?

Jag kan ge er den första, helt kort.

Den handlar om den tid då jag var många centimeter kortare, gillade att klättra i träd och funderade över om jag allra helst ville bli överdirektör eller stå i fiskbutik (som ju luktade så gott).

Mamma och pappa hade precis påbörjat sin semester och hela familjen hade åkt till sommarstugan vid Hjälmaren. Jag kan känna känslan i kroppen än idag. Kvällssolen som glittrar i vattnet och jag har kjol på mig. När mamma och pappa packade ur bilen smet jag iväg till gungorna. Och sjöng..: ”Jag är så lyycklig, jag är så lyycklig…”

Så fånigt att jag har slutat att sjunga.

What's your story?

//F

Jag heter M och jag är bra

Ibland har man bra dagar. Nu har jag haft några sånna dagar och jag har verkligen upp över öronen att göra. KUL!

När jag var anställd jobbade jag för att få ha fritid. Nu jobbar jag med min fritid. Den entreprenöriella personligheten blir stressad av att ha för lite att göra medan den oentrereprenöriella blir stressad av att ha för mycket att göra. Stämmer? Ja, på mig stämmer det och jag trivs med att ha just nu sju-åtta parallella projekt igång. Däremot håller jag som bäst på att fundera på vad jag ÄR. Det verkar som, precis som min vän A skrev på bloggen, att det är väldigt viktigt att ha en titel för att folk ska förstå om de har nytta av en eller inte... Jag får helt enkelt fundera vidare.

Igår fick jag och några med mig i alla fall bekräftelse på att vi är sådär bra som vi själva vet att vi är. Vi vet numer att det finns ett enormt behov av oss där ute på marknaden. Vi kan och gör saker på ett annat sätt som är bättre. Jag nämner inte vad som fick mig att känna såhär, men de som var där förstår.

Hej hopp, livet är ganska bra ibland faktiskt och just nu har jag ingen kontroll på något utan hänger bara med. Skönt och njutbart så länge det varar!

Nu ska jag iväg på jobb. Som anställd. Men jag låtsas att jag gör det i mitt företag och är på säljkurs!

/M

What's in it for me?

Med dagens tempo och dagens informationsflöde gäller det att tänka på just detta. Jag tror att annars kommer vi inte att kunna överleva, eller vi kommer iallafall bli överösta med information som våra hjärnor inte kan behandla.

Jag tror nämligen att vi kan tänka så på ett ödmjukt sätt. Det handlar inte om egoism, det handlar som sagt om överlevnad och att göra det där jag känner att jag kan bidra till utveckling - och det måste ju vara inom de saker som jag brinner för, som jag tycker om och som jag drivs av.


Jag har för övrigt idag analyserat mig själv på ett seminarium på IMEX-mässan i Frankfurt, en mässa för hela världens mötesindustri. Delar av analysen (som var som ett test man kunde göra, baserat på frågor - ja en klassisk analys) kändes ändå passa in, trots min skepcis för dessa typer av test;

" ... Tends to be stimulated by the company of others, and to enjoy conversation and the exchange of ideas. Interested in how ideas might change things. ..."

- Get to know us Sweden -

En bra start.

/K.

Identitetshypokondri

Det är så skönt att äntligen ha fått en diagnos! Det värsta är alltid att inte veta och nu när jag vet vad det är som jag alltid lidit av känns det som en befrielse -Identitetshypokondri. Troligtvis världens bästa ord, åtminstone utsett till månadens bästa hemma hos oss.

Att ständigt gå och klämma på sin identitet och fundera på vem och vad man är och vad man vill och hur och om man kan och inte minst, vilken klädstil som är "jag". Identitetshypokondri.

Hur många känner igen sig?

Tror du att fenomenet finns i fattiga länder?
Det tror inte jag.

Jag är övertygad om att det finns så många fler aspekter som spelar roll när vi syr ihop vår identitet idag än det gjorde förr. Några exempel:

Förr fanns det ett begränsat antal sätt att nås av information på, tidningar (ungefär två i hela landet) och radio.
Idag finns ett okänt antal tidningar, radio, TV, en blogg för varje åsikt och så vidare och så vidare
Förr var världen ganska begränsad till det och de som man hade närmast sig och som bodde inom en ganska snäv radie.
Idag är hela världen vårt arbetsfält och vi tar följdaktligen också intryck från hela världen.

Förr var vi mer religösa och litade till ödet. Ganska bekvämt kan tyckas, eftersom det ändå inte var upp till en själv hur sådden skulle ta sig eller hur länge man skulle få leva så behövde man ju inte bry sig.
Idag är allt upp till oss. Plugga, mingla, träna, skapa nätverk, äta rätt och hålla sig anställningsbar. Dessutom är det mer upp till dig om du är snygg eller inte.

Hur som helst...

Min generation (80-tal) har fått ett rykte om sig att aldrig stanna längre än absolut nödvändigt på samma arbetsplats. Att fortsätta plugga i all evighet. Att göra tvära yrkeskast till en vana. Och att hela tiden ställa krav.

Jag vill hävda att allt det är sant.
Men är det så konstigt då?

Den värld vi växer upp har lärt oss att ständigt vara ombytliga, att konstant värdera och omvärdera det vi lär oss, att det bara är upp till oss att ta oss vidare -för vidare ska vi vilja! Och med tanke på alla krav som ställs på oss från alla håll så är det väl knappast underligt om vi ställer några tillbaka?

Kom igen alla arbetsgivare, vi är bara produkten av det ni skapade...


Och det här är jag, min presentation. MJ, identitetsförvirrad med en vilja att vara mycket, kunna mycket och hinna med allt det.

En souvenir vi alla bär med oss.

Dags igen att börja planera resor för semestern. Elefanten du köpte i Bangkok för några år sen är säkert slängd efter förra flytten, men vad tar vi egentligen med oss från våra resor och som vi behåller? En resa ger avkoppling men också nya upplevelser och minnen som formar oss och sättet vi ser på vårt samhälle.

Juli månad är högsäsong för resebyråerna. Trots ständiga påminnelser om klimathot och stigande oljepriser reser vi som aldrig förr. Vi reser inte bara oftare utan även längre bort. Vad gör vi då på våra resor? Alla förstår väl att man ibland måste komma bort från kylan, jobbet och vardagens tristess. När vi väl kommer iväg på en resa tröttnar vi ganska snabbt på att slåss om parasoll och strandplats varvat med dålig mat serverad på blommiga dukar. Idag vill vi istället ha äventyr och upplevelser när vi reser. Upplevelser sägs ju vara vår tids nya fritidssyssla. Med vad händer efter upplevelsen när vi kommer hem och vad har vi lärt oss av den?

För ett land med så få invånare reser svenskar relativt mycket. Från resorna tar vi inte bara med oss sand i bagaget och onödiga souvenirer utan även minnen av upplevelser från mötet med andra kulturer och andra spännande upplevelser. Dessa minnen formar de kollektiva referensramar vi alla bygger vår uppfattning om omvärlden med. När vi kommer hem från en resa upplever vi oftast en kort tid av reflektion av vårat eget samhälle och vardag utifrån vad vi lärt oss på resan. Tyvärr varar denna reflektion endast fram till första arbetsdagen då vi återigen sugs in vardagen. Tänk om vi inte bara kunde bära med oss minnen och upplevelser från resor, utan även använda oss av dem i vårt dagliga liv och arbete. Här följer några tänkvärda tips om hur du kan återanvända de lärdomar du samlat på dig under semesterresan.

Öppenheten. På semestern är vi öppna för nya intryck och glömmer bort allt ”där hemma”. Försök att återskapa denna öppenhet när du stöter på nya upplevelser och människor här hemma. Tänk: Hur skulle jag ha reagerat om jag vore i Miami eller Hong-Kong.

Barnasinnet. Alla har vi suttit vid vattenbrynet och lekt med sanden på semestern, även som vuxna. Grip tag i den fria känslan och använd den i vardagen. När du tillåter dig själv att göra saker du normalt inte gör flödar det oftast av nya idéer och nya sätt att utveckla gamla idéer.

Äventyrslystan. På semesterresan känns det plötsligt helt rätt att göra saker du aldrig provat förut. Paragliding? Varför inte. Och sen är man igång med något man aldrig skulle ha drömt om att våga. Ta med dig den känslan av att gripa chansen. I en arbetssituation skulle det kunna tänkas vara att du ställs inför ett beslut som innebär risker och du ställs därigenom mot din egen förmåga att våga ta chansen. Tänk då tillbaka till den gången som du spontant tackade ja till att hoppa bungyjump från en bro i Nya Zeeland.

Slutligen. Omvärlden förändras och vi med den. Men vi förändras också av omvärlden. Så ta med den hem.

/A

Charles Darwin - en vinnarskalle?

Inom idrotten talar man om "vinnarskallar", d.v.s. den typ av idrottare som genom inställning och hårt arbete ser till att ge sig i kast med och uppfylla sina mål. Anja Persson, Carolina Klüft, Stefan Holm dundrar förbi i mitt medvetande. Envisa, starka, duktiga, har vi sett dem så många gånger på prispallen.

Men är det alltid så enkelt? I diskussion med min idrottande sambo tog jag upp problematiken: Är man en vinnarskalle om man med inställning och hårt arbete jobbar för att nå sina mål, men gång efter annan misslyckas? Diskussionen var lång och snårig. Inom idrotten betygsätts ofta prestation utifrån sifferresultat - hur snabbt någon sprungit, hur högt någon hoppat, hur många mål ett lag gjort. Där är det lätt att avgöra när någon inte lyckats, kanske till och med misslyckats med en hel säsongs uppladdning. Men om vi tar steget ut från idrottsarenen och in arbetslivet - hur gör vi bedömningen där?

Idag fyller Charles Darwin 200 år. Darwin som genom sin evolutionslära förklarade arternas uppkomst och därmed människans utveckling.

Insikten om alltets utveckling, från noll till dagens samhälle, är imponerande och svårsmält. Och kanske kan varje människa klassas som "vinnarskalle" i denna storartade kontext? Vi har alla kommit så långt och vunnit så mycket på vägen. Men sällan är vi nöjda. I dagens Sverige har indviden fått ett allt större fokus. Det gäller att du klarar dig själv, för det är inte många därute som har tid att hjälpa dig på vägen. En realitet som stundtals skapar rädsla för misstag och inte inbjuder till att "prova på" med alla snedsteg och platta fall något sådant kan innebära.

Men precis som naturen har testkört nya arter och organismer borde väl vårt samhälle ta tillvara på de spirande idéer som finns ute i landet. Att uppmana människor att utvecklas för att bli bättre och samtidigt ge dem förutsättningarna för nå hela vägen fram till målet, tror jag skulle skapa ett mer spännande Sverige. Först då har alla förutsättningar att bli "vinnarskallar".

//F (som tror sig vara en "vinnarskalle" men har hitills inte stött på någon domare - tack och lov?)

Arbete

I helgen har jag arbetat. Med kroppen. Jag har öst bark och torv och kört minitraktor med släp.

Det är skönt när man vaknar dagen efter och verkligen känner resultatet av arbetet i kroppen. Man ser det inte bara, utan känner det. Ena studen var det fullt med gräs på ett ställe, nästa stund är det ett nytt land med torv och bark och två nya rabarberplantor. Vid sånna tillfällen kan man inte säga att man har jobbat fast man inte har. Resultatet talar sitt tydliga språk.

Tänk om allt jobb man la ner kunde vara så tydligt. Ibland kan jag bli knäpp på vårt samhälle därm an faktiskt inte från dag till dag ser vad jobbet man utför bidrar till. På sikt kanske, men helt klart inte från dag till dag. Ibland önskar jag att jag var född i början på förra århundradet, eller i alla fall för några decennier sedan. Fast samtidigt är jag ganska nöjd med att vara född på 1980-talet. Jag skrev i ett tidigare blogginlägg om mitt mål att rädda världen. Jag står fast vid det och kan nu vara ett steg närmare, när jag blivit inbjuden att medverka i projekt som har med bevarandet av kulturhistoria att göra. I dessa projekt får jag ihop mitt intresse för kultur, historia och faktiskt GTKUS generationsfokus. Tänk att få använda sig av gamla kulturminnen för att bygga broar mellan generationer och att det kan bli en naturlig mötesplats mellan unga och gamla. Jag tror att vi måste ta vara på den traditionen innan den dör ut. Jag tror verkligen att världen skulle bli rikare om vi uppmuntrade och uppmuntrades att ta vara på de naturliga mötesplatser som finns istället för att isolera oss till vår egen generation. Homogena grupper har väl sällan bidragit till utveckling? Platserna jag pratar om håller som bäst på att asfalteras igen för att minimera risken för utbyte av erfarenheter. Sorgligt.


När jag är på min uppväxtgård försöker jag att njuta på ett sätt jag inte lyckades med när jag bodde där. Jag njuter av att känna musklerna jobba på det sätt vi fick dem för och tänker på mina lats-drag på gymmet som blir ersättningen. Samtidigt påminns jag hur bekväma vi blivit och kanske är det så att latmasken får ett allt större grepp om oss? För att jag inte ska glömma bort mitt arv behöver jag en injektion från min uppväxt lite titt som tätt. För mig blir det många flugor i en smäll: Kulturarv, frisk luft, rörelse och stärkta familjeband på samma gång. Kanske är det distansen från naturen som blir spiken i kistan för vårt samhälle? Balansen är satt ur spel. Om det är så har jag en ganska enkel lösning: Våga flytta ut på lanet och kämpa för småbygdernas överlevnad. Kämpa mot urbaniseringen och för heterogena samhällen.

/M

Spring inte iväg med er kunskap!

Man skulle kunna se det som en uppmaning ... eller en önskan ...

Vi - i generation Y - ger oss in på arbetsmarknaden. Ja, det sker nu och har skett de senaste åren. Vi har en massa saker att säga, tycka och vilja. Bra tycker vi.

Vi vill att ni också tycker att det kan vara bra. Ni som är våra chefer, ledare, arbetskamrater och kollegor. Vi vet att ni jobbat, och jobbar på som tusan. Vi är stolta över er. Vi vet dock också att ni kanske inte kommer göra det så länge till eftersom annat i livet väntar för er del!

Ni kan vara lugna. Vi är beredda att ta över och driva vidare. Vi skulle dock bli glada om ni innan ni går delar med er av den gedigna kunskap ni innehar så vi har en chans att förvalta den och ta med oss den på vägen in i framtiden.

För vi tror vår kunskap som vi förvärvat och förvärvar nu och den kunskap ni förvärvat under så långt tid borde kombineras och förvaltas in i framtiden. Det känns korkat att inte göra det.

Vi har ett litet tag till på oss - men det är dags att sätta igång nu för att vi ska hinna innan ni springer vidare på andra äventyr!

/K.

Tryggare har ingen varit...

Läste en fantastiskt bra artikel i SVD igår, den är visserligen gjort 2007 men känns fortfarande lika slående och aktuell. Maria Carling intervjuar den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen angående en slutsats som hans forskningsgrupp redovisat. Kortfattat konstaterar han att vår tids jakt på trygghet är det som istället gör oss otrygga. Aldrig tidigare har vi varit tryggare än nu, vi lever längre än någonsin, har bättre hälsa, högre utbildning, bättre ekonomi… Trots detta känner vi oss otryggare och går runt med en föreställning om att ”världen blivit hårdare och farligare”. Media rapporterar dagligen om saker som vi bör akta oss för. Allt ifrån globala faror såsom krig, pandemier, terrorism, miljöförstöringar och den ökande fetman, till mer lokala som droger, gängbråk, arbetslöshet, cancer och så fetman igen då förstås.

Hylland Eriksen menar att detta är en paradox, att riskerna i samhället inte alls ökat, men att riskmedvetenheten har gjort det. Det är därför, för att vi är medvetna om allt som kan gå fel, som vi oroar oss mer än någonsin. Och det är säkert därför som vi mår sämre än någonsin också, men det är bara min reflektion.

Människan har ett behov av visioner, att få bidra, delta, göra en skillnad. Här känner jag igen mig. Jag har massvis med kunskaper, insikter, idéer och framförallt – en jävla vilja! Så varför blir inte jag insläppt...?! Varför känns hela arbetsmarknaden stängd, låst, igenbommad för mig och mina vänner?

Istället för att gå omkring och leta risker borde vi vara mer positiva tycker Thomas Hylland Eriksen. Våga ta chanser – och risker. Och det tycker jag också. Som någon av mina medskribenter här på bloggen redan har påpekat: Varför gå omkring och oroa sig för saker som ännu inte inträffat?

Så. Nu hjälps vi åt att sluta se ”den ekonomiska krisen” som något lamslående, läskigt och riskfyllt. Låt oss istället se den som en chans och möjlighet att äntligen ta tag i det där som vi vill göra men som vi hittills bara sett risker med.

De dumheter man ångrar mest är de man aldrig gjorde när man hade chansen, eller hur var det..?


För övrigt är det jag som är MJ, senaste tillskottet på GTKUS-bloggen. Presenterar mig närmare vid nästa tillfälle.

Vad har du för titel?

Kock, entreprenör, egen företagare och akademiker. Dessa titlar kan användas för att beskriva mig. Hade jag varit född 40 år tidigare hade jag antagligen bara haft en titel och innan internet-åldern hade jag betalat 50 kr om året för att få den titeln i telefonkatalogen. Hade jag varit ”framgångsrik” hade jag dessutom tvingat mina anställda att tilltala mig med direktör. Det var då. Idag identifierar vi oss inte endast genom det jobb vi har och väldigt få av oss (om någon) kommer någonsin att få en guldklocka för 25 års trogen tjänst.

Jag efterlyser mer spännande och nya titlar som inte är så uteslutande. Civilingenjör, ekonom och flera andra titlar säger väldigt lite om vad man egentligen gör på sitt jobb. En civilingenjör kan ju t.ex. utveckla Formel-1 motorer eller så försöker man designa snyggare och mer lättspolande toalettstolar. Förstår ni vad jag menar?

Jag uppmanar nu alla att tänka ut några spännande titlar på sig själva och använda det till att sålla ut vad man egentligen gillar eller är bra på. Är man både banktjänsteman och hobbykläddesigner, men egentligen ogillar banken och älskar kläderna kanske man skall försöka få till en positiv utveckling av det man gillar att göra. Detta leder fram till en svår frågeställning: Finns det möjlighet för alla människor att bara jobba med det man tycker om? Jag ska försöka svara på det i mitt nästa blogginlägg.

Jag är förresten A, en ny fräsch bloggare här på Get To Know Us Sweden.

/A

Blogga på språng...

Just nu är jag på språng, på jakt.
Sökande efter min framtid.

Ett stort problem just nu är att det finns så mycket som är roligt, så många människor som jag vill arbeta med. Så jag springer, liksom rusar fram i tillvaron, mellan olika jobb och projekt.

För det mesta är det kul, men då och då längtar jag efter ett långsammare liv. Mer tid till att reflektera. Inte för länge så klart, en helg räcker gott och väl.

Det påstås att detta är typiskt för min generation, 80-talisterna. Vi som aldrig är nöjda, som alltid söker utmaningar och kickar. Jag tror att det ligger betydligt mer i ens personlighet. Det finns nog fler mentala 80-talister där ute än vi hittills anat. Kanske är tiden mogen för dem att visa sig nu?

Imorgon är det premiär för en sprillans ny bloggare och ännu en skriver på torsdag. Enjoy!

//F

Ny inspiration

Vad som har hänt:

• I helgen hade vi besök av finaste J. Det gav massa härlig inspiration och energi att träffa en person jag inte träffat på nästan ett år, fast som jag verkligen tycker om. Ibland glömmer man bort hur mycket man saknar personer till det att man träffas igen.
• Jag testade apostlahästarna igår och det kändes riktigt bra. Äntligen efter två år av ben- och ryggont släppte den mentala spärren och jag är igång! Midnatssloppet here I come.
• Idag var jag på besök hos handläggare B på AF Kultur som tog emot min affärsplan till att söka starta eget-bidrag. Han tyckte det var en alldeles utmärkt idé!

Jag har verkligen insett att nästan allt handlar om mental inställning och att ta sig förbi de spärrar hjärnan sätter upp. Man klarar faktiskt nästan allt, bara man ger sig fasen på att det ska gå. Idag ska gruppen för GTKUS träffas igen. Efter förra mötet kändes det sådär overkligt bra och jag hoppas att det fortsätter åt samma håll. Hela den här resan som faktiskt påbörjades i maj förra året har visat att det går att ta sig framåt med lite jävlar anamma och att bortse från de eventuella hinder som kan dyka upp. Det får man ta ställning till när det faktiskt finns där och blockerar. Då får man hitta den lättaste vägen runt problemet och likt vattnet inte stoppas upp på sin väg mot större vatten.

Så himla lätt att säga. Så svårt att efterleva. Men det går. Det går både inom idrott och företagande och i livet. Om man vill.

/M

Rutiner

"Working 9 to 5" - ja, det gör jag. Undrar om det är menat? Jag har arbetat oregelbundna tider också - det är spännande.

Jag vet inte vad livet är tänkt att ge människan - men jag tror hon mår bra av rutiner. Frågan är bara hur man definierar rutiner, och vilka rutiner som är bra och mindre bra ... eller dåliga?

Vackra söndag - förbredelser för veckan som komma skall.

/K.

Skryt

Detta blir ett kort inlägg. Jag är nämligen trött.
Idag var Göteborgsvarvsdagen.

Som förstagångslöpare hade jag dålig koll på loppet,
var det är jobbigt, hur stark jag skulle vara de sista fem osv.

Men det gick över förväntan bra och jag sprang in på 2,03.
Sjukt nöjd med mig själv.

Man säger ibland att "det man inte har i huvudet får man ha i benen",
men jag vill även hävda motsatsen. "Det man inte har i benen får man ha i huvudet."

Ibland måste man få säga det högt (eller i en blogg): Jag är jävligt bra.
Så nu vet ni det.

//F

Våren

För ganska precis ett år sedan blev vi klara med vår magisteruppsats. Vi var på väg att bli nummer 3-9 att få magisterexamen i upplevelseproduktion. Jag och H skulle flytta från Piteå och påbörja våra liv i Göteborg. Med spännande jobb och framtid.

Våren är en framtidens tid. Säg den som inte är förväntansfull inför vad sommaren ska erbjuda, hösten och det fortsatta livet. Jag fullkomligen älskar våren. Just i denna sekund vet jag att det finns en skara tappra nästan-magistrar uppe i Piteå som kämpar. Jag vet också att några av dessa har fått fantastiskt fina jobb. Jag är överlycklig över att vår utbildning börjar sprida sig och börjar få fäste även i södra Sverige. Jag är övertygad om att vi som gått färdigt utbildningen har kämpat för att bevisa att även vi med en utbildning som inte har en hundraårig historia kan vår sak. Jag tror att detta har gjort oss ännu segare och uthålligare än de som tack vare sin utbildnings namn och lärosäte får åka gräddfil ända från början. Vi vet vad det innebär att jobba i motvind och ger inte upp i första taget. Vi kavlar upp ärmarna när andra suckar!

Nu ska jag njuta av mitt jobb och att jag får ny input i helgen av fina J som kommer och hälsar på.

/M

Nu börjar allvaret

Imorgon tar jag examen. Nu börjar allvaret. Ska bli otroligt spännande att se vad som händer.

Detta blogginlägg känns sent på dagen och inte så genomarbetat ... Dock känns det som ett avstamp! Vad händer härnäst? Som sagt - spännande! Jag är mycket spänd och förväntansfull. Tack för dessa två år på Projektledning inom mötesindustrin - givande! Tack.

/K.

Kära Göteborgare

I morgonens GP läser jag om den nya stadsdelsreformen, om hur 21 stadsdelsnämnder föreslås bli 11 stycken. I samband med artikeln har man ställt frågan till ett antal göteborgare, "Är det bra med färre stadsdelsnämnder?". Svaren är givetvis skiftande och ganska många säger sig vara dåligt insatta i frågan.

När jag läser detta drar jag mig till minnes ett fördrag jag besökte tillsammans med M för ungefär ett år sedan, "Göteborg om 20 år". Som relativt nyinflyttad i stan, men med en tanke om att kunna stanna här ett bra tag framöver, tyckte jag att det var relevant att delta.

När vi kom till föredraget, som hölls i Handels lokaler, visade det sig att en klar majoritet av besökarna var vithåriga resp. tunnhåriga män i en ålder närmre 70. Detta kan möjligtvis förklaras med att föredraget var förlagt till dagtid då en stor del av den yngre befolkningen arbetar. Men var fanns skolklasserna? Studenterna? Vi slog oss ned och smög upp anteckningsblocken.

Moderator vid föredraget var en man i sina bästa år. Jag minns inte hans namn, bara hans ganska stora kroppshydda. Pondus? Ja, och så minns jag hans inledande tal;

Jag är inte här i rollen som orförande i den här föreningen.
Jag är inte heller här i rollen som styrelseledarmot i den här styrelsen.
Inte heller är jag här som...
(Listan fortsätter en lång stund innan han kommer till anledningen till varför han är där i rollen som moderator.)

Hur ska man uttrycka det... Det var svårt att hålla sig för skratt. Men kanske är detta ett retoriskt tips till framtida föreläsningar? På så vis får man möjlighet att presentera sitt cv - och åhörarna kan inget annat än lyssna eftersom det inte vara därför de kom dit.

I övrigt har jag bara vaga minnen av innehållet i föredraget. Det ska sägas att jag inte upplevde besöket som bortkastat, bara lite förvirrande. För när jag i huvudet gjorde en snabb kalkyl kunde jag inget annat än konstatera att majoriteten av besökarna skulle närma sig de 90 den dag vi förflyttat oss 20 år framåt i Göteborgs historia. 90 år är en prestigefull ålder. Men kanske bör det även blandas upp med mindre prestigelösa 40-åringar (20 år vid föredraget) och 60-åringar (ni förstår min poäng)?

Självklart kan man hävda att dessa unga människor var precis lika välkomna till föredraget som de vithåriga männen (jag var där och jag mötte inget motstånd i entrén). Så handlar det inte bara om ett ointresse från de yngres sida? Till viss del kanske detta är sant... Men kanske handlar det också om att vi sällan bli inbjudna till de offentliga samtalen? Och blir vi inbjudna kan det kännas att det är lite för "syns skull".

Engagerade medborgare, gamla som unga, är ju en ytterst viktig del av ett demokratiskt samhälle. Så det gäller att inte förlora halva skaran.

//F

Våga!!

Vad roligt tycker jag att F skrev om pensionärer och deras bestyr. Häromdagen när jag åkte spårvagn såg jag tre nästan identiska pensionärer. Ursöta.

Pensionär 1: Beiga skor, bruna byxor, vit huvudbonad och en beiga kappa med midjesnöre
attribut: rullator

Pensionär 2: Beiga skor, brunrutiga byxor, rutig huvudbonad och en beige kappa med midjesnöre
attribut: portfölj

Pensionär 3: Vita skor, beige kjol, vitt hår och beige kappa med midjesnöre
attribut: handväska på armen

Hade det inte varit för deras attribut vet i tusiken om jag sett någon skillnad på dem.

Jag håller just nu på att läsa Våga! Av Signhild Arnegård Hansen. Ni vet, hon som startade Svenska Lantchips med sin man och nu är ordförande i Svenskt Näringsliv. Nu har jag inte kommit så långt i boken, men den är väldigt intressant och handlar just nu om vinster och återinvesteringar. Företagsekonomi i sofflitteratur liksom. Jag tänker mycket på att släppa taget nu, att våga ge mig hän och låta saker gå som de går, utan att jag ska sätta mig på tvären. Jag är ganska bra på det nämligen, sätta mig på tvären.

Boken är ett redskap i min rehabilitering för tvärsättandet. Jag har fler böcker som kan ses som pretentiösa ”jag-har-levt-så-länge-så-nu-delar-jag-med-mig-av-min-tusenåriga-erfarenhet”- typ av bok. Men jag gillar när saker upprepas. När jag får bekräftelse på mina tankar som ändå finns där inne, som inte vågar komma ut av rädsla för att tvärsättaren när som helst kan slå till och säga ”Nä, så där ska det inte vara. Så där kan man inte göra”... Jag menar alltså med tvärsättaren någon/något som tvivlar på att man kan göra på ett annat sätt än det ”vanliga”.

Därför har jag bestämt mig för att jag inte ska bli som alla andra företagare, mammor, anställda, husägare, pensionärer etc. Hur det kommer att te sig är en annan femma. Jag ska våga göra annorlunda och vara lite knäpp. Jag tror inte på tvärsättaren som säger ”Sådär kan man faktiskt inte göra”. Jag tror att mina tre pensionärer levde efter hur man som pensionär "bör" och "ska" bete sig. Så ska inte jag bete mig. Jag ska liksom farmor stå på ett ben i tio minuter för att sedan hoppa jämfota genom hela lägenheten. Bara för att jag kan och för att jag får och för att jag vill.

Jag tror liksom Arnegård Hansen att vi måste våga tro på sig själva och sina idéer. Det är tack vare alla idérika människor som vågade och som trodde på sina idéer, som Sverige för en sisådär hundra år sedan blev fantastiskt framgångsrikt. Vi måste våga släppa fram oss själva och andra. Och ta oss upp ur denna kris och lågkonjunktur. Endast med innovationer och fritt tänkande kommer det gå vägen!

Dränka ”Sådär kan man ju inte göra” i en närliggande å som rinner ut i världshaven som sedan blir till is i Antarktisk och som därmed kappslas in. Det var mitt bidrag till en pretentiös ”jag-har-levt-så-länge-så-nu-delar-jag-med-mig-av-min-tusenåriga-erfarenhet”- typ av text.

/M


ps. att jag dessutom är våg(a) gör väl mina odds ännu bättre att jag ska lyckas ;-)

Eufori

Jag kan inte säga det för många gånger - lyckan av att arbeta med andra! 

Det kallas eufori - att få ett rus av att samarbete fungerar på allra högsta nivå. Då spelar det egentligen ingen roll i vilket fotbollslag man spelar - sålänge man vet det att alla passar varandra och snackar på plan. Med lite taktik och vilja utöver det kan man gå långt tillsammans. 

/K.

Med hjärnan grumlig av gräddtårta

Buffélunch, oanständigt mycket kaffe, gräddtårta, många artiga handskakningar, mycket prat.

Idag har jag varit på släktkalas.

Det intressanta med släktkalas är att det är ett av de få tillfällen då unga och gamla möts under samma premisser. Den valda arenans inverkan på mötet är dock diskutabel; spetsprydda kaffekoppsunderlägg, blommiga assietter och blomstrande orkidéer. Jag ska villigt erkänna att jag lätt förvandlas till ett rundningsmärke vid kaffebordet. Jag vet liksom inte riktigt hur jag ska bete mig - var får jag sitta? vad kan jag säga?

Det är både lite skrämmande och intressant att låta tankarna vandra 60 år framåt i tiden då jag själv börjar närma mig de 90. På vilken arena möts vi då? Hur har samhället utvecklats?

Då min hjärna för tillfället är grumlig av gräddtårtan vågar jag mig inte in i någon mer utförlig tankegång kring samhällets utveckling. Visst är det självklart att saker och ting kommer att förändras. Frågan om spetsdukarnas vara eller icke-vara är dock mer osäker. Jag har själv en byrålåda full, presenter från 25 födelsedagskalas och lika många julaftnar. Kanske ligger de där på köksbordet en dag?

//F

Presentation av M

Idag är det min tur att presentera mig.

M, 26, sambo, egenföretagare

Som du vet tog jag examen i juni 2008 och hade ingen aning om vart livet skulle föra mig. Två dagar efter flytten till Göteborg hade jag ett jobb, ett föräldravikariat på ett år. Efter fem veckor fick jag ett nytt jobb. Som jag hade till mars i år. Tro nu inte att jag är omöjlig att jobba med, det är helt på mitt initiativ jag bytt jobb, liksom för att komma vidare i min utveckling. För sån är jag. Stagnation är det jag minst vill ha i mitt liv, jag söker hela tiden nya utmaningar och vill utvecklas.

Jag är ju också en 80-talist. Tidig eller sen? Ja jag är 82a som jag nämnt tidigare så du får avgöra själv. Jag ser mig nog ändå som en relativt tidigt 80-talist som vet vad jag vill och står med fötterna på jorden. Jag är uppvuxen med frihet under ansvar och har fått anpassa mig efter mina föräldrars leverne. Jag tror att detta har påverkat mig mer än jag tror. Vi hade stora potatisåkrar när jag var liten och jag ville hemskt gärna ha en Barbiedocka. Jag blev erbjuden, kan det ha varit 50 öre/potatis (det kan också ha varit 5 kr, jag är inte riktigt säker) men tyckte inte att det var värt slitet bara för att få en Barbie. Kanske förklarar det min inställning även nu. Jag tar inte vilket jobb som helst bara för att kunna leva aningens lite lyxigare. Jag har hellre ett gott liv med min familj och vänner. Dock har synen på sparande ändrats, hade jag plockat de där potatisarna hade jag ju sett att pengarna växte. Men det dröjde fram till jag var 14 och skulle åka till Turkiet innan jag såg poängen med detta.

Nu ser jag paralleller hela tiden. Det arbete som utförs just nu kanske inte ger avkastning precis i denna sekund. Det sparas och ligger och väntar. När tillräckligt med jobb har gjorts kommer belöningen. Det är ju också en form av sparande kan man tänka?! Get To Know Us tror jag är ett sådant jobb. Just nu är det väldigt mycket arbete (roligt såklart!!) men kanske inte ger jättemycket avkastning förutom i form av erfarenhet. När vi däremot har jobbat arslet av oss tror jag verkligen på en förändring som sträcker sig mycket längre än platsen våra hjärnor tar i denna värld.

Om mig, om oss och den här bloggen DEL 2

Diskussionen om den "nya generationen", "generation Y", "Facebook-generationen" - eller vad vi kallas - fortsätter även idag.

Som min Get To Know Us Sweden-kollega uttryckte i sitt förra inlägg ska vi presentera oss lite bättre. För min del: jag är också en del av den här skaran 80-talister som vill visa världen att vi finns och att vi kan och vill! Jag är på väg ut ur skolans trygga väggar - Tack för dessa två år! - från Projektledning inom Mötesindustrin, en Kvalificerad Yrkesutbildning (KY).

Nu är det dags att jobba - jag är så taggad! "Många bollar i luften", en kvalifikation som ofta står med i platsannonserna. Ja, det är ett milt uttryck av vad jag pysslar med. Men det är kul som tusan! Energin flödar. Jag gillar att fixa och dona, ordna och greja - och framför allt; jag gillar att ha kul! Det är därför arbete med andra är så stimulerande.

F och M drog med mig på resan med Get To Know Us Sweden - häng på ni med! Det finns massor att göra - och kul är det! Vi finns också på Facebook: Get To Know Us Sweden

Det var allt för nu. Fortsättning följer. Välkommen M med DEL 3.

/K.

Extra extra

Debatten om 80-talisterna fortsätter.
Lyssna på morgonens P3-sändning:

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2024&artikel=2818144

Om mig, om oss och den här bloggen

Okej, det är bara att erkänna det. Vi har varit lite oartiga och inte presenterat oss.

Ni har säkert redan förstått att den här bloggen handlar om oss, några 80-talister som har bestämt oss för att visa världen vad vi kan och vill.

Egentligen började det mycket tidigare.

I juni 2008 tog jag och M examen från magisterprogrammet i upplevelseproduktion. Tjoff, så var de glada universitetsdagarna klara. Efter en tuff vår med magisteruppsats var vi mest glada över att komma ut i arbetslivet och få bidra med vår kunskap och idéer.

Ni kanske minns hösten? Då kom lågkonjunkturen.

Vi fick visserligen båda jobb, men vi kände hela tiden att vi ville lite till och lite mer. Otåliga, ja. För att inte knäckas började vi mejla varandra flera gånger om dagen. Beskrev vårt jobb, hur vi kände och vad vi tyckte och tänkte just då. Och så kom en massa idéer. Det var början till det hela.

Men det är ju inte så kul att bara vara två och fler unga, motiverade människor dök upp på vägen. En viktig sån person är K.

Vi ser Get To Know Us Sweden som början på det stora äventyret. En kanal att uttrycka sig genom. Vi har massor av idéer men behöver ännu mer idéer och fler människor som vill vara med på vägen.

Följande dagar kommer mina kära medbloggare få ge sin bild av storyn.

//F

Tillhörighet?

Idag är jag tom. Jag har haft två hektiska dagar i Växjö och vet inte riktigt vad jag ska skriva om idag.

Jag hade tänkt att skriva om tillhörighet eftersom det alltid varit viktigt för mig att poängtera mitt ursprung. Kanske har det blivit ännu viktigare nu när jag är egen företagare?

Hur som helst vurmar jag för mitt Småland mer än någon annan landsdel. Framför allt min hemstad Vimmerby. Om jag hatade det mer än någonsin när jag var 15 så älskar jag det mer än någonsin nu, nära 12 år senare.

Banden till Småland och Vimmerby har blivit starkare ju äldre jag blivit. Även om jag bor i Göteborg och är född i Linköping är det Smålänning jag är i blodet. Det finns en fantastisk historia kring landskapet som jag precis håller på att läsa in mig i. Om de 13 små landen som var så självständiga att inte ens kungen vågade ge sig in i en fight. Om fattigdomen som bidrog till självständiga skogsäganden. Som lade grunden till dagens möbelindsutri och glasblåsning.

Kanske är det viktigt för mig att känna tillhörighet med mitt ursprung för att det är det jag känner tillhörighet till just nu? Innan var jag student och kunde referera till det under sex års tid. Nu är jag egen företagare med olika kunder och projekt igång hela tiden. Det jag lutar mig mot är inget etablerat företag. Det är min historia och ursprung.

Som sagt. Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget. Mest kanske bara poängtera att det är viktigt med ens ursprung oavsett vad det är. Och att man ska följa sitt hjärta. Oavsett om hela världen skrattar bakom ryggen. Som med Ingvar Kamprad eller Astrid Lindgren. Eller Carl von Linné. Jag säger inte mer än så idag.

/M

Jag har köpt Fridolins bok

Jag tänkte se vad han har att säga. Det ska bli intressant.

Nu när jag snart är färdig med organiserad utbildning för denna gång, ser jag framemot att ta fram många böcker och läsa annat än rapporter och "påtvingad" litteratur. Det är ju inte så att jag inte vill läsa dessa "skolböcker", men jag har inte tagit mig tid att läsa annat. Men det ska jag göra nu.

Är det någon som läst Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation? Vad tycker ni? Ni får hemskt gärna kommentera den här - eller på vår Facebook-grupp; Get To Know Us Sweden. Kul med inputs!

/K.

Lite lätt standardiserad...

Ibland behöver man modeller, metoder och strukturer för att få tillvaron att fungera någorlunda konfliktfritt. Och visst är det oerhört irriterande när någon bryter mot väl etablerade strukturer, som t.ex. att cykla på fel sida av gatan. För er som inte visste kan jag även nämna att det i Sverige finns något som heter Standardiseringskommissionen (SIS) som hjälper oss med en massa sådana där saker. Som exempelvis att alla kuvert är så stora som standaren anger (A4, A5 o.s.v.) och att kartongen till hamburgaren inte smakar konstigt. Man kan väl säga att de gör våra liv lite enklare.

Sen finns också något som kallas för byråkrati. Jag citerar Wikipedia:

Byråkrati är den struktur och uppsättning regler som skapats för att styra en vanligen större organisation.

Så byråkrati är lite som standard. Den ska få saker att fungera smidigare.

Det finns givetvis även lagar, regler, etik och moral. Tusentals saker håller oss människor på plats. Och jag skulle hävda att vi behöver det för vår överlevnad.

Men kanske är det lämpligt att då och då ifrågasätta normen, standarden, byråkratin? Kanske är det lämpligt att fundera över hur saker och ting kan utvecklas för att bli ännu bättre, passa bättre in i våra liv, bli mer funktionella. Ibland är det bara bekvämt att nöja sig med det som finns. Inte smart. Det går att klippa och klistra i ditt A4, 210 x 297 mm. Blir det bättre? Kanske inte, men ibland kan det ju vara kul att testa.

//F

Ps. Någon gång återkommer jag till detta med byråkrati. Det är ett intressant fenomen. Fast man blir liksom lite galen när man är en del av den. Ds.

Vårstädning

I helgen har vi vårstädat. Jag vet att det kanske är lite sent, men nu är det gjort. Det hela började lite oskyldigt med fönsterputsning vid fyra-hugget i fredags. Det hela håller precis på att sluta med dammsugning och golvmoppning och en dusch på det!

Det är något skönt befriande med just vårstädning tycker jag. Massa bråte som städas bort och dammtussar som trodde att de hade kommit undan. För att inte tala om garderoben, tre papperspåsar fyllda med urtvättade och bortglömda kläder. Vilken energikick att göra avslut på oordning och in med struktur.

För mig är det en process att städa. Den här gången kom den helt oprovocerat och det är då det blir som bäst. Det var ingen speciell händelse som framtvingade städningen, den gjordes helt för sin egen skull. Att organisera och komma på nya finurliga upphängningsanordningar för att få plats med det som fick vara kvar ger en känsla av välbefinnande och struktur. Vi vet vart vi har våra saker! Och det bästa av allt är att vi har flera tomma förvaringskärl som inte längre behövs samt att sista flyttkartongen nu är slängd!

Helgen har med andra ord präglats av strukturerande och organiserande, det är när hemmet ser ut så, som jag kan arbeta som bäst. När det som är ostrukturerat i mitt huvud inte tävlar om att vara mer ostrukturerat än hemma. Det är lätt hänt annars att mitt huvud får mindervärdeskomplex att det helt kastar in handduken och istället för att vara lite oorganiserat och galet blir precis tvärtom. Ungefär som världsbalansen , yin yang om du förstår. Både huvud och hem kan inte vara oorganiserat samtidigt. Nu finns platsen för mig att vara lite ostrukturerad. Idag ska jag skriva i alla fall ett kapitel på boken och färdigställa presentationen jag ska dra på tisdag.

Angående vårstädning tycker jag att man borde göra det lite oftare och på lite andra ställen än i sitt hem. Det finns säkert massor av ställen som skulle må bra av det, typ almanackan, klipporna vid havet och bland sina grannar kanske? Vårstädning ger energi. Städar undan det gamla och in med det nya. Ungefär som naturen själv gör det. Bort med gamla löv och ner i jorden och fram med de nya gröna fräscha.

Som sagt, vårstädning ger energi... Kanske är det det som händer nu med lågkonjunkturen? Och det som behöver händas med 40-talisterna? Bort med det gamla och in med det nya..

Hej och hå - jobba på

Jag gillar att jobba!

Ja - jag gillar att jobba med människor.

Tack alla.

/K.

Inventering av superkrafter

Ibland behöver man göra det.
Inventera sina superkrafter.

Jag gjorde min senaste inventering i veckan och kom fram till:

Tilläggsenergi: status låg
Idégenerator: status nedåtgående
Trevlighetssköld: status överanvänd

...

Mycket pekade på en viss svacka.
Som tur var vet jag att jag aldrig behöver tvivla på min superenvishet. Den som gör att jag alltid överlever även de värsta fighterna. Den som gör att jag ibland kan verka lite som en framrusande X2000.

Då och då stöter jag på människor som har glömt att regelbundet inventera sina superkrafter. Ofta ser man det i deras ögon, de är liksom lite matta. Påklistrade léenden, uppdragna axlar, framåtlutad gång, oförmåga att lyssna är andra tydliga tecken på att superkrafterna är nere på en alldels för låg nivå.

Och det vet vi ju alla att det enda som räddar en falnande superkraft är att en liten paus från superhjälteskapet. Och sen kan vi rädda världen.

Mot evigheten och vidare. //F