När blir något genuint?

Ahh, så där härligt...ja... genuint. Dragit upp båten, krattat löv, lagat soppa från grunden, varit på allhelgonagudstjänst. Sånt där som man gjorde förr. Tror jag. Genuint för mig, men vardag för generationer innan. Huvudsaken är väl vad som känns bra att göra -såväl grovarbete, handarbete eller själsligt. Saker som känns äkta, tidlösa...och genuina.

Stickar mig en halsduk. Funderar över vad som anses genuint 2050. Vad tror du?

Blåbärsmuffins och sen gå "rundan".

Jag älskar mycket. Men absolut detta.

Tankar, over and out.
//Mje

alla började nångång i någons mage

Jag har blivit ett år äldre på pappret.
Ingen skillnad i känslan, trots att man varje år får frågan hur det känns...
Varje år är den dagen ganska betydelsefull ändå; påminner mig om tidigare födelsedagar, ibland tänker jag på vad som hänt under ett år, de som inte är med mig och kan fira (om det är det jag gör), och just nu tänker jag tillbaka på all värme, glädje och kärlek jag kände under den dagen för en vecka sen när vi firade lite. Jag ger ibland också frivilligt eller ofrivilligt alltid en tanke till Thomas di Leva eftersom vi fyller på samma dag.
Men mest tänker jag på mamma. Att jag vill ringa henne. Säga tack.
Hon bar mig, krystade fram mig och skötte mig på alla möjliga sätt. Mammorna borde alltid få ett konkret tack på sitt barns födelsedag! Eller åtminstone en extra tanke! Papporna också, men just det där grovjobbet första nio månaderna måste ju ändå ges cred för...

Så, grattis mamma! Du gjorde det en fjärde gång där på natten för 28 år sen. Och jag är så att säga dig evigt tacksam. Miljarders har gjort det innan och efter dig, och du hade som sagt gjort det tre gånger innan mig, men - fantastiskt och coolt likaväl.

Kojvärlden

Vi målar om i vår lilla etta, D och jag. Eller i ärlighetens namn ska väl säga att vi gör den mindre delen av arbetet. Det är en annan kompis, med bättre koll på spackel och färg, som gör det mesta. De senaste två nätterna har vi spenderat på en gigantisk luftmadrass i köket. Intryckta bland påsar, boktravar, köksbord och bokhylla. Minnen från barndomens kojbyggande kommer tillbaka, och jag blir lite nostalgisk. Kojan blev ens fristad. Där var man i en annan värld där ingen annan kunde störa. Kojvärlden var lite enklare.

Under uppväxten inser man att kojvärlden inte vara för evigt. Den är förgänglig och svår att få tillgång till. Att vara vuxen är tufft och slitigt titt som tätt. Kravet på att fatta beslut och ta ansvar kan kännas betungande. Vissa dagar bär man ansvaret på sina bara axlar och känner att man kan erövra världen. Andra dagar vill man bara ha kojvärlden.

Ikväll ska jag åka till min kojvärld, mitt barndomshem. Ensam. D åker åt ett annat håll, till sin kojvärld. Hos mina föräldrar ska jag njuta av att bli ompysslad, ta det lugnt och inte tänka på de stora problemen. Vila min hjärna.

Till framtiden och vidare.
//F

Veckans reflektioner...

... kommer här i punktform, för jag är inte så inspirerad. Det är så mycket annat som tar upp fokus nu. Jag längtar till en dag inom kort när jag får tillbaka min inspiration och när idéerna återigen kan formas som de själva vill.

• Jag gillar utildning, speciellt när det är till gyminstruktör och bland en massa härliga människor.
• Jag är rotlös.
• Jag är bortskämd.
• Jag tar saker för givet.
• Jag tror att jag kan allt, bara jag får testa.
• Jag är ett barn av idag.
• Jag tycker att livet är läskigt, ganska ofta faktiskt.
• Jag önskar att jag kunde vara lite lugnare, lite nöjdare.
• Jag bakar bröd tio på kvällen.
• Jag är rastlös.
• Jag är oersättlig endast för min familj.
• Jag är när allt kommer till kritan, bara jag.

/M

Snabbfotade amerikaner och stela européer

Läste en artikel idag om att amerikaner oftare byter jobb än oss européer. Amerikaner gillar att byta jobb står det. Även att deras anställningstrygghet ofta är lägre och det påverkar att man lättare blir uppsagd och sparkad, så var siffran på antalet som frivilligt slutade högre än den ofrivilliga. Fast den siffran hade blivit lite skev nu i och med den ekonomiska krisen.

Snabbfotade amerikaner och stela européer är en intressant artikel tycker jag, men det hade varit ännu mer intressant om jag fått ännu mer siffror från Sverige, eller inom Sverige, mellan åldrar och varför inte kön?

Jag kan ibland känna att statistik leder till ett ökat utanförskap. En grupp blir utpekad att vara bättre eller sämre. Att vara annorlunda. Gruppen kanske utvecklar sig ännu mer efter resultatet och tolkningen, för att siffrorna säger så. Fast vet man inte hur det ligger till, är det svårt att göra något åt det också. Så så länge statistiken tolkas rätt och leder till något bättre så upplever jag det ändå som positivt.

/ C

Delaktighet föder engagemang

Det var ett samtalsämne som kom upp idag. Och faktiskt - det gäller alltid, vill jag påstå. Känner man inte delaktighet på något sätt är det mindre troligt att man känner engagemang. Däremot känner man delaktighet tror jag att man känner engagemang - på något sätt.

Åtminstone känner jag så!

/K.

Generationers gång...

Ja, i helgen har vi blivit en 20-talist mindre i vår värld. En farmor kortare. Men inte vilken farmor som helst -utan min farmor.

Det har varit en dyster helg, mätt på klyschor som "livets gång", "vi skall alla på vägen vandra" etc etc. Men det hjälper för stunden. Inte för alla stunder - men någon gång ibland.

Å ena sidan var hon klar med livet -snart återförenas med farfar. Men ändå; "-Maria, visst är det väl orättvist -min mamma blev ju 96..."

Det är lätt att tycka och tänka tillbaka på att man inte nog umgicks, inte nog hälsade på, eller inte nog uppskattade varandra i dessa stunder. Men det gör inte jag. Farmor var det allra finaste och jag uppskattade varje gång vi sågs.

Ljusa minnen -men just nu ändå så mörkt.

Om 40-talisternas uttåg i från arbetsmarknaden är ett faktum är det också en annan sanning att 20-talisterna snart lämnar jordelivet bakom sig.

Det går inte att förbereda sig på sorg. Men det går att vårda, bry sig om, och umgås med de som man älskar och håller av.

Jag saknar dig så A.
//MJe

Vi gillar Kultur Ungdom

Det är gott när någon lyssnar. Ännu bättre känns det när någon lyssnar och faktiskt förstår. Inte bara nickar och ser skeptisk ut, så där "jahaa, du tänker såå... jaa, det är ju klaart...". I rollen som 80-talist som engagerat sig i detta med generationsväxling och generationsmöten är det inte självklart att människor man möter förstår. Mina föräldrar var till en början förvirrade: "Men vad är det egentligen ni ska gör?" För att inte tala om min farmor. Hon är fantastisk, men just detta hänger hon inte riktigt med på. Sen finns det också de människor som faktiskt inte alls ser problemet med segregation på arbetsmarknaden. Eller som för all del har upplevt det (då är det ju svårt att se ett problem).

Av den anledningen är vi väldigt glada för att vi har kommit i kontakt med Kultur Ungdom. Det är en grym organisation som satsar blod, svett och en och annan krona på unga människor som vill engagera sig inom olika typer av kulturyttringar. Särskilt mycket tycker vi också om dem för att de förstår vad vi snackar om. Missade ni Kultur Ungdoms egen Sanna Eskilsson (70-talist) då hon gjorde radioteater häromdagen, så lyssna gärna här. Ett gott skratt förlänger kvällen, lite i alla fall.

//F

Utbildning

Jag är iväg på min andra intensivutbildning på mindre än tre veckor. Den här gången vet jag vad som väntar i form av intensitet. Sist hade jag inte den blekaste, då åkte jag upp i tron om att det skulle finnas tid för återhämtning och egna reflektioner. Jag blev snart varse att så ICKE var fallet.

Den här gången är det två extra nätter och därmed lite extra packning. Extra mycket kunskap.

Utbildning är skönt. Det är skönt att veta att det alltid finns saker man kan lära sig, oavsett om man trodde att man redan kunde det som avhandlades. Ju mer man lär sig, desto mer vet man att man inte kan var det en lärare som sa till mig nån gång. Och att det gör ont att tänja sin kunskapsbank och att man behöver återhämtning. Precis som med träning.

Undrar om det innebär att man relativt sett vet mindre och mindre ju äldre man blir med tanke på att man får reda på mer som man inte vet.... Det här sista kändes lite grand som en upprepning från förra veckan, men det fascinerar mig i alla fall, oavsett upprepning eller inte!

Jag vet i alla fall att min återhämtning nu är fem dagar ifrån mig.

/M

Cykelstrategi

Jo, att jobba utan strategi känns som ett ganska vanligt fenomen, törs jag nog säga. Det kan vara för en kort stund, på personlig nivå, en blackout, man har tankarna på något helt annat, telefonen ringer och man måste prioritera upp något annat snabbt, man tappar fokus och det kan vara svårt att följa den kortsiktiga och/eller långsiktiga strategin för ett tag. Det händer varje dag.

Det kan också vara av varaktig karaktär och inte bara på personlig nivå. När fokus spretar och man har varken nedskrivna mål eller någon konkret strategi att jobba efter. Varken på kort eller lång tid.

För mig blir det sistnämnda kaos. Allt blir hipp som happ, man jobbar inte ihop och tillsammans och det går inte framåt. Utvecklingsfasen i gruppen känns vara lika med noll. Det är mest bara irritationen som utvecklas. Det som görs bestäms lite utifrån fingret i luften, det som är i ropet just denna dag. Just denna vecka. Effektivitet verkar vara som bortfluget. Man får kämpa för att avsluta något.

Även att jag avskyr att jobba utan strategi, eftersom jag inte tycker det utvecklar mitt arbete på ett konkret sätt eller att jag arbetar effektivt just för tillfället, är det ändå lärorikt och ger mig andra lärdomar. Mest om mig själv. Jag lär mig hur jag håller humöret uppe på bästa sätt. Lär mig att ha tålamod med mina arbetskamrater. Lär mig hur jag bäst fokuserar på det som ändå går. Lär mig nya saker om gruppen som inte längre fungerar som innan.

Jag tror jag fortfarande har något litet minne kvar från någon organisationsteori på universitetet om hur en arbetsgrupps cykler rullar fram. Just då kändes den mest teoretisk och lite för långt ifrån min dåvarande värld. Men det är roligt att nu få känna på det praktiskt. Att få vara en del av teorin. Nu väntar jag nämligen på en uppgång i cykeln, att vi ska börja jobba strategiskt och mer effektivt igen. För efter att ha nått denna fas i cykeln, har jag en optimistisk förhoppning om att nästa fas leder till något så bra att gruppen aldrig sett något liknande! Eller slutade inte teorin i ett happy ending?

/ C

Det här med erfarenhet...

Idag träffade jag en man som sa att han ville sälja sin gård med tillhörande aktiviteter, han letade dock efter den "rätta köparen" som han uttryckte det "någon eller ett par, runt 30-45 år, som har lite erfarenhet med sig, men som också är unga och starka och vill ta tag i detta". Ungefär så uttryckte han sig.

Detta var i slutet på vårt möte. Jag hade hela tiden jag gick runt på gården tänkt att "ett sånt här ställe eller liknande skulle jag också vilja driva" och "jag skulle kunna jobba hur mycket som helst då". Ungefär så tänkte jag.

Men sen när han avslutade med att säga ovan, så tänkte jag också "det är ju klart, man måste ju ha lite mer erfarenhet då, och vara lite äldre".

Fast nu efteråt så tänker jag att måste man verkligen det? Vem besämmer det?

Jag fyller ju snart halvvägs till femtio och jag känner att min vilja är mycket stark och det kanske är den jag ska ta tillvara ta? Eller kanske har jag ändå lite erfarenhet? Måste man kunna allt innan man börjar med det? Blir det roligare då? Bättre? Om man kunde allt?

Hmmm, jag är nog inte så mycket säkrare på min sak eller vad jag tänker. Men jag ska i alla fall inte sluta fundera på hur det egentligen är det här med erfarenhet. Och så.

Tack för en fin måndag och allt vad den gav.

/K.

Nya siffror

Allt förändras, siffrorna på hur gammal man ska säga att man är, relationer, omvärlden.

Haft en underbar helg med familj och vänner, de förändras de med, fast man vet ändå lite vart man har dom.

Trygghet och förändring i alla tider.

MJ

Var god stör.

Jag vill så gärna skriva en bok. Nu. Vill inget annat än att fokusera på vad jag ska skriva om. Men för att skriva den behöver jag fokusera på allt som händer runtomkring mig -samla intryck, samla inspiration, samla på människor och upplevelser.

Vill gärna vara i fred för att fundera och filosofera. Men vill heller inget hellre än att bli störd. Stör mig med inputs och synpunkter. Är det inte så här det alltid borde fungera?

Vi borde störa varandra mycket mer. Tänk vad intressant det hade kunnat bli. Jag frågar ofta när jag ringer, "-Stör jag? "Tänk om man då fick svaret: "-Ja, det gör du, fortsätt, stör på -rubba mina tankar! Och lägg gärna på och ring upp mig om fem minuter igen!"

En liten eftermiddagsaktivitet kan idag kanske vara att leka "Varför då". Sätt dig mitt emot en vän, din sambo eller varför inte snabbt förklara reglerna för personen brevid dig på centralstationen - be honom eller henne att berätta något, och var 30:e sekund skall du avbryta med "varför då?".

Kul och inte svenskt. För vi avbryter inte och vi stör heller inte.

Nä, nu skall jag skriva lite på min bok. Vi hörs väl sen?

//Mje

tankepaus

Ibland sitter man med en skol- eller arbetsuppgift. (Eller ett huvudbry gällande livet kanske...)
Man har möjligtvis researchat och läst och skrivit och läst, skrivit och diskuterat. Men plötsligt finner man sig inträngd i ett tankemässigt hörn. Hur går jag vidare nu? Har jag verkligen förstått uppgiften? Vad är rätt och vad är fel? Ska jag kasta allt och börja om?

Då åker man hem till en vän, äter lite gott och dricker ett glas vin. Har vännen i fråga en chokladfondue till hands är det ännu bättre. Och så kollar man en stund på en liten man som gjorde något stort för länge sen. (Och sen inser man att det håller än idag.)

[Därefter har man förhoppningsvis lite objektivitet, lust, vilja och perspektiv tillbaka...
Om inte, upprepa med valfria aktiviteter under begränsad period, men överväg kanske att kasta och börja om också...]

Toodiloo!

Det papperslösa samhället

Varje morgon...
...kollar jag mina fyra mejlkonton...
...käkar jag en tallrik havregrynsgröt...
...fastnar jag alltför länge på facebook fast att jag är på jobbet...
...kollar jag ett arbetsbaserat nätverk och uppdaterar mig själv om vad alla lagt upp och skrivit...
...blir jag stressad över hur mycket tid som går åt till att läsa... och skriva...
...längar jag lite efter sol och värme...
...läser jag tidningen...

En morgon ska jag skita i allt detta. Ta en buss någonstans långt, långt bort. Vandra i en mörk skog och låta ögonen titta långt, långt bort. Vila lite. Men inte imorgon, för då ska jag göra allt som vanligt. Det är rätt skönt med rutiner trots allt.

//F

Tid

De två mest klassiska samtalsämnena måste ändå vara väder och tid:

"Usch vilket väder vi har" eller "Oh så härligt väder det är idag" samt "Jisses vad snabbt det går, redan oktober" och så vidare.

Min morfar sa en gång att ett år för en 3-åring är mycket längre tid än vad ett år är för en 60-åring. Jag förstod först inte eftersom ett år är ett år, 365 dagar liksom. Vad han menade var att för en 3-åring är ett år 1/3 av hela barnets livslängd. 1/3 av en 60-årings livslängd är 20 år och ett år endast 1/60... Nu ska vi se, jag är 27 - jämt delbart med 3 och 9 vilket innebär att om jag jämför mig och en 3-åring (som mitt gudbarn är) skulle det innebära att jag får fylla år ungefär en gång vart nionde år - inte konstigt att barn vill fylla år oftare. Nio år är ju skitlång tid. Lika länge får man vänta på att julafton kommer, eller att man får sommarlov...

När man är jättegammal måste det ju kännas som att man spolar livet lite i fast forward?

Det är alltså inte så konstigt att man för varje år säger "oj vad den här hösten gick fort" eller andra utrop som klingar åt hållet att tiden rinner iväg. Den gör ju det. Proportionellt sett blir en dag, en vecka, en månad, ett år kortare för varje år som går...

Vet inte om mitt och morfars resonemang är vetenskapligt hållbart men jag tackar honom ändå för tanken. En morfar som förövrigt vid 81-års ålder säger till mig att jag borde skaffa skype så vi kan prata och se varandra när de far jorden runt :)

/M

Jag ska leva länge!

Enligt en artikel i tidningen Smålandsposten lever kronobergarna längst i Sverige! Artikeln grundar sig på en jämförelserapport om folkhälsan 2009 från Sveriges kommuner och landsting.

Det här är ju extra intressant för mig eftersom jag är kronobergare. Jag ska ju leva länge! Sägs det. Frågan är dock hur de räknar. Jag flyttade till Kronoberg för åtta år sedan, så jag ser mig själv som kronobergare. Men, när går gränsen? Började det att gälla så fort jag blev skriven här? Eller är det efter en viss tid? Om människor flyttar ofta så rör det ju om i jämförelsegrytan mellan länen och hur befolkningen lever och mår. Om människor är skrivna på ett ställe men bor på ett annat blir inte det heller korrekt.

Så något som är säkert är att statistiska siffror kan vända och vridas på. Det blir aldrig 100 % korrekt.

Något som är mindre säkert är att jag kommer leva länge.

/ C

Konferens och möte

Dagen har bestått i en fin dag på Arvsfondsdagen med många intressanta projekt som togs upp och inspiration till att arbeta mera föddes!

Jag blir så inspirerad av att höra på människor som berättar om saker, som berättar om saker som de gjort och som lyckats engagera andra människor. Projekten berörde barn, unga, äldre (seniorer var ett begrepp som användes), medelålders, unga vuxna - ja många generationer och många generationer som möttes. De var också temat för dagen - att mötas!

Så avslutades också dagen, tillsammans med kollegor och vänner. Möte med positiva och roliga planer!

/K.

Ansvarstagande företag och ideellt arbete

I dagens Göteborgs Posten finns ett uppslag med rubriken "Stor ökning av unga företagare". Bland unga upp till 25 år registrerade 951 personer sig för f-skatt under januari - juni 2009 i Västra Götaland. Det är en ökning med nästan 300 stycken från året innan. I samband med artikeln skriver man också om paret Stjern som startat företaget The Fair Tailor vilka vill sälja etiskt tillverkade skjortor. Inte bara för att själva kunna försörja sig, utan också för att de människor som tillverkar skjortorna ska kunna försörja sig och starta eget.

Att verka socialt och inte bara kommersiellt upplever jag som en våg som sprider sig i landet - och världen? Det är svårt att enbart fokusera på de marknadsmässiga aspekterna då det finns så mycket som är galet i samhället. Samtidigt ligger det en problematik i att arbeta helt ideellt, då den svagaste länken alltid ligger i organisationen självt. Tiden är alltid begränsad. Arbetet kan inte bli så bra som man önskar. Varför? För att jag inte tjänar några pengar på det och därmed även måste ägna mig åt andra jobb. Men om jag då istället kan tjäna pengar på det jag tycker är viktigt och bra och samtidigt tjäna pengar på det? Så som The Fair Tailor. Häri tror jag en stor vinst ligger för hela marknadsekonomin. Man gynnar inte enbart sig själv utan ser sig själv gynna även andra människor ekonomiskt. Och man gör något man trivs och mår bra med vilket stärker företagets humankapital. Alltså, inget påklistrat Corporate Social Responsibility som sträcker sig till en veckas volontärarbete i en by i Centralafrikanska Republiken, utan något större och mer omfattande.

Jag tror dock inte på att allt ideellt arbete ska kommersialiseras. Det ideella arbetet måste alltid finnas där - och göras av lust och vilja. Själv jobbar jag helt gratis åt den ideella stiftelsen Ett klick för skogen för att hjälpa till att bevara Sveriges sista gammelskogar. Jag tycker att det är viktigt - och roligt - men har inget intresse av att tjäna pengar på det. Men då kan jag också ägna en begränsad tid åt att arbeta med det.

Så fram för nya, ansvarstagande organisationer! Och fram för ideellt arbete som är kul och gynnar samhället och individen. Så tycker jag - vad tycker du?

//F

Såg man yngre ut förr?

Idag skickade en 40+ kollega en bild på sig när hon var 25 år. En mycket trevlig bild och hon såg ut att ha väldigt roligt på kortet. Men. Såg hon inte lite ung ut för sin ålder? När jag tänkte sedan efter på alla de gånger jag tittat i mina föräldrars fotoalbum, så insåg jag att min mamma också såg sådär purung ut när hon var 25. Nu har jag inte läst någon forskning eller gjort någon mer vetenskaplig analys av det jag idag fick för mig. Men såg man yngre ut förr än idag? Eller är det bara fototekniken som är annorlunda?

Något som man dock mer eller mindre kan ta till fasta på är att man förr var någon storlek mindre än idag. Snabbmat, halvfabrikat och diverse märkliga ihopsatta produkter var inte stort på marknaden. Man åt i allmänhet portioner i mer lämpad storlek. Att ha stillasittande jobb var också ovanligt. Är det därför jag tycker de ser unga ut? För att de faktiskt var mindre i storlek?

Nu kanske ni tycker jag har fastnat i ett bloggande om ålder. Att jag verkar besatt av hur gamla människor ser ut. Jo, jag minns mycket väl mitt inlägg om mig och min storasyster, men ack. Det här behövdes ventileras. Ålder är ju ändå fascinerande på sitt sätt.

/ C

Ännu en dag till ända och ännu ett generationsmöte rikare

Ja, nu är hösten här. Solen skiner så skönt på dagarna, men det är kallt på kvällarna. Mycket händer och tiden går fort.

Idag berikades jag med ytterligare ett generationsmöte. Trevligt eller ej, svårt att avgöra, men jag insåg efteråt att jag i alla fall för mig själv kunde konstatera att tillsammans är man starkast. Det är ingen idé att försöka driva saker helt själv, men däremot är det svårt hur mycket man hela tiden ska ge med sig bara för att man är ung och oerfaren. Men lättast är kanske att hantera det genom att veta själv att man inte är oerfaren - i sina egna ögon.

Mitt generationsmöte slutade med att alla var nöjda. Det var bra. Och det bästa var att jag själv inser att jag blivit ett generationsmöte rikare, och faktiskt lärt mig något ytterligare om mig själv i relation till andra människor.

Kvällens reflektion.

/K.

Personlig personlighet

Intressant tema om personlighet av Mje. Tänker fortsätta med en tankegång kring vad som egentligen är ens personlighet och vad den består av? Det är lurigt att veta vad som egentligen är jag, min personlighet. Den man är formas i samband med andra människor, man imflueras och påverkas från många olika håll. Ens personlighet skapas och utvecklas med tiden i den kontext man lever. Skapar ju vissa problem med att isolera vad som är jag, och vad som jag påverkas av omgivningen att vara. Påverkan kan vara bra, men det är dock svårt att veta vad man själv vill ibland. Vi formas med andra, men ska stå för saker själva.

Vad står du för? (och har du kommit på det själv...)

MJ

Helt plötsligt bara borta!

Jag funderar över det här som många tycker är viktigt, att vara personlig, ha en unik personlighet, eller med andra ord -att vara sig själv. När vet man egentligen att man är sig själv -och liksom, när kan man vara bombsäker på att "jajjemän, det här är typiskt Jag och det här är min personlighet"?

Är det någon som undrar varför jag funderar över det här just nu? Två orsaker.

I dagarna tre iklädde jag mig bästa och mesta konferenssuit i svart byxa och kavaj, vit skjorta och ett par förskräckligt obekväma skor. Jag kände mig helt personlighetslös. Jag gör det jag är bra på: jag ler, skrattar på rätt ställen, tar i hand, växlar mellan svenska, engelska och franska -men nä, jag är inte mig själv. Jag bara känner det. Men hur ser det ut? Hur ser jag ut? Är det trovärdigt? Ser andra vem jag är? Konstaterar dom att jag är Jag, och precis så här?

Orsak nummer två. Vill nämna den utan att som många andra överdrivet proklamera att när män blir sjuka -å blir de minsann jäääättesjuka. (Även om så ofta är fallet.) Men vad är det som händer när man blir sjuk egentligen? Då var man personlighetslös igen, liksom. Lika fort som middagen for ut i toaletten så undrade jag -herregud, nu åkte även en bit av personligheten hans med ut. Nu tänker säkert vissa av er. Fy, vad elakt -hänga ut H på det sättet. Men det väcker reflektioner, -har inte lust med någonting, svarar inte på tilltal, kan inte bestämma sig, tyst som i graven -ja, rena motsatsen säger jag. Eller är det rentav skönt kanske? Är jag rentav avundsjuk över att det inte är jag som ligger i soffan och är personlighetslös ett tag -bara nollställer mig själv och min omgivning?

För när är jag egentligen Jag? När känner man sig själv bäst? När man är ledsen, när man är glad, när man är sjuk eller när man är nyvaken, trött eller förbannad?

Nå, kanske är det dumt att fundera. Istället bara vara. Och så länge saker och ting känns bra så är det väl bara att flyta med. Så logiskt nog är kanske svårt att leva upp till under kräksjukeperioden. Ingen samboanalys för tillfället.

Hur som helst, för att inte hamna i empatins personlighetslösa anda är det nog bäst att jag rusar och tar på mig mina röda gummistövlar, fixa håret är sådär lagom rufsigt och fuldansar till någon gammal härlig dänga från skoltiden. Pepping, och det här vet jag ju att jag gillar, so very much me! ...eller?

H, du vet ju att jag älskar dig. Heja dig själv, vi ses snart igen:-)
//MJe

Något

Torsdag kväll:
jag och en vän diskuterar vad det innebär att "göra något av sitt liv". Vad är "något"?
Jag har förstått att definitionen av "något" är individuell. Så klart.
Han berättar att plugga bland vissa människor inte ses som att göra "något" (jag lägger ner citationstecknen nu... ni hajar grejen). Borde inte att studera vara ett stort något att göra...? Fortbildning, vidareutbildning, borgar för framtida stadga osv.
Jag har också förstått att vissa får höra detta av sina föräldrar: "nej plugga ska du inte göra... det leder dig ingenstans. Du slösar bort ditt liv". (Klass-skillnad? Fortfarande??)

Jag har också själv fått höra av en person ganska nära mig att jag "flummar" (ja det där ordet krävde citationstecken!), inte tar tag i något och... Inte har någon stadga i mitt liv? Ingen trygghet? Är det det som personen menar?
En stor del av definitionen kring trygghet för mig är att kunna känna mig fri att göra vad jag vill. Jag förstår skillnaden på trygghet och trygghet och människors olika behov av trygghet, men materiell trygghet t.ex. är en falsk trygghet om jag talar för mig själv.

Det här är ett snårigt ämne, och hela samtalet var ganska långt... Folks individuella värderingar och åsikter och beteenden kan man diskutera och dissekera länge och väl.
Men, min känsla är, när den här specifika personen säger att jag inte gör något av mitt liv, att jag borde ta tag i saker och ting (vad nu dessa saker är) och sluta "flumma runt", att han inte respekterar eller accepterar mig, eller det jag gör.
Och further more, inte har en jävla susning om vad jag faktiskt gör och spenderar min tid med.

Jag gör visst något.
Ibland får man klappa sig själv på axeln, när den som står bredvid inte gör det.

En djungel

Under bokmässan samtalade jag med en dam som var 55-års ålder och arbetslös sen drygt ett år. En kvinna som under stor del av sitt arbetsliv arbetat på samma företag med olika typer av administrativa arbetsuppgifter. En kvinna som för drygt ett år sedan fick sluta på sitt jobb därför att hon sågs som underkvalificerad. På hennes plats ville man nu ha någon med civilekonomsutbildning. Och det hade hon ju inte.

Under året som kvinnan varit arbetslös hade hon insett två saker:
1) Det är svårt att få jobb när man är över 50.
2) Det är absolut inga problem att lära sig nya saker när man är över 50.

Så frågan är vem som arbetsmarknaden egentligen letar efter? En ung person med en äldre persons erfarenhet som har en gedigen utbildning, och vill arbeta kreativt och nytänkande. En gång såg jag faktiskt en platsannons där man sökte en "arbetsnarkoman". Jag undrar hur personalen mådde på den arbetsplatsen. Och tänk på alla dessa jobb som aldrig, aldrig annonseras ut.

Arbetsmarknaden är en djungel helt klart. Men en intressant djungel där det kan behövas rätt verktyg för att ta sig fram.

//F