Allas rätt till val och möjligheter

I mitt förra blogginlägg skrev jag att jag skulle skriva om arbetsförmedlingen. Men jag lurde er. Jag kände att jag ville skriva om möjligheter och val. Vi gör alla våra val och får därmed en massa möjligheter.

Man skulle kunna tro när man har läst mina förra inlägg att jag är en bitter gammal tjurig människa. Men jag vill härmed klargöra att så inte är fallet. Jag är fantastiskt glad över mitt val att starta eget. I och med detta får jag en fantastisk möjlighet att jobba mot mitt långsiktia mål; att rädda världen! Fatta vilken känsla när jag lyckats!!

Okej, nu tycker ni kanske att det är ett ouppnåeligt mål att rädda världen. Men jag har faktiskt flera delmål på vägen dit. Ett mål som jag uppnått är bland annat att jag nu har en egen firma där jag bedriver verksamhet som jag tror på och som jag tror bidrar till en lite bättre värld. Bara att vakna varje morgon och känna att jag jobbar för mig själv och för en bättre värld får mig att le. Min entusiasm räcker för att mina kunder ska förstå att det är mig de ska anlita för att komma framåt. Jag bubblar och kan knappt vänta. Och det bästa av allt är att jag får göra det på mitt sätt för det finns ingen annan som bestämmer över mig!

Jag vill verkligen slå ett slag för att starta företag om tankarna ens har funnits där. Glöm alla skräckscenarion och tänk: Vad är det värsta som kan hända? När du funderat över det och kommit fram till att det trots allt kanske inte är så farligt att ta tjänstledigt ett halvår eller så för att få göra precis det du drömmer om kan du fundera på nästa fråga: Vad är det bästa som kan hända?

Jag tror att vi svenskar oroar oss alldeles för mycket alldeles i onödan. Vi borde ta lite fler risker så kanske vi också skulle vinna lite oftare. Många pratar om att det är väldigt osäker att vara egen företagare. Jag vill vända på steken och säga att det är minst lika osäkert att vara anställd eftersom du själv inte kan påverka vem som står på tur att få gå när nästa kris kommer. Alla företag tillämpar inte LAS eftersom det är beroende på funktion vem som får gå. Är du anställd som säljare och inte säljer tror jag inte du får vara kvar särskilt länge. Så tänk över det där igen.

Det kostar ingenting att ansöka om en F-skattsedel men den kan ge dig så mycket mer. Till en början kanske du kombinerar ditt vanliga jobb med egen verksamhet. När du märker hur inspirerad du känner dig varje gång du jobbar för dig själv och hur du märker att ditt företag upptar större och större del av din vakna tid kanske det är dags att testa vingarna. Det gjorde jag och om än det var lite vingligt i början flaxar jag på och tror att jag kan glidflyga snart. Just nu flaxar jag på som en småfågel men om ett tag tänker jag flyga som svanar, med stora härliga vingtag. Se upp världen, för här kommer jag!!

Nästa inlägg har jag faktiskt inte alls planerat. Vi får se helt enkelt vad som känns rätt. Tills dess...

/M

Kreativ inom ramarna

Ja, precis så. Skönt.

"Du är kreativ - kan inte du hitta på något?"

Visst har jag fått frågan. Eller ännu fler gånger:

"Du är ung - kan inte du hitta på något?"

Direkt känner jag kraven. Men kreativ... Vad då?

När jag slutligen levererat den "kreativa lösningen" eller det "kreativa förslaget" handlar det om att jag satt mig ner och tänkt. Jag har velat något. Jag har känt att - det här fixar jag. Alltså är kreativitet inget konstigt, om ovan kriterier och några till är uppfyllda.

Skönt. Ja, precis så.

/K.

90 års erfarenhet

Ganska ofta önskar jag att lite fler människor kunde vara som min farmor.

Min farmor fyller 90 år i höst. Det är en ansenlig ålder.

Under sitt liv har farmor upplevt en mycket brokig barndom, ett världskrig, min farfar och allt fantastiskt han var, tre barnfödslar, ett liv som hemmafru och mycket, mycket, mycket mer.

Man skulle kanske till och med kunna påstå att min farmor har upplevt så mycket att hon faktiskt har rätten att säga "kära lilla barn, det där skulle jag avråda dig från att göra". Eller kanske, "om du visste hur ofta jag har gjort så där och det inte har funkat".

Men det gör hon inte. Hon är en klok farmor.

90 år märks i kroppen. Men inte i skrattet, nyfikenheten och lusten att upptäcka nya saker. Farmor vill alltid veta mer.

Och kanske viktigast av allt - hon lyssnar på svaren. Och frågar mer.

Jag njuter av att få umgås med farmor. Det är så enkelt. Vi pratar. Och lyssnar. Mest hela tiden faktiskt. Och jag slipper skrika högst; berätta vitt och brett om alla viktiga, viktiga saker som jag gjort; slåss för att få synas. Jag slipper bli klappad på huvudet, bli förminskad för att jag är ung och inte lika erfaren.

Det behövs fler farmor i världen.
//F

Hört talas om ansvariga ungdomar?

Pensionärstänkarna som jag nämnde i mitt förra inlägg har jag döpt till Prusiluskor. De där som tänker att man måste göra som alla andra gör. Själv är jag en Lotta som klipper sönder tröjor när de sticks. Och en Pippi som gillar att göra tvärtom. Ja jag är från Småland och jag är jäkligt stolt över det. Då var det sagt och jag kan börja på dagens inlägg.

Jag har fortsatt mina funderingar kring pensionärer och den stora generationen, eller ålderskohorten som det också heter, som är födda kring 1940-talet. De där som klamrar sig fast vid sina jobb för att det är det enda de kan. De där som gärna vill bli pensionärer först när de inte längre är kapabla att få på sig sina byxor utan hjälp. De där som genom sitt agerande förskjuter yngre människors intåg på arbetsmarknaden och tvingar oss att utbilda oss längre. De där som framtvingar en allt senare arbetslivsdebut. De där som bidrar till en allt senare föräldradebut. Jag kallar dem fastklamrare.

Genom att kalla människor ungdomar till de fyller 35 fråntar man det vuxenansvar som tidigare infunnit sig hos denna ålderskategori människor. Ungdomar skaffar ju inte barn, det gör ju vuxna. Men den biologiska klockan ser inte en 35-årig kvinna som ungdom längre. Snarare som tant. Varför jag tar upp det här är för att tryggheten för yngre människor minskat radikalt de senaste åren, till stor del på grund av dessa fastklamrare. Får du inte in en fot på arbetsmarknaden förskjuts alla debuter och bidrar långsiktigt till en minskad befolkning. Med en minskad befolkning finns mindre pengar. Med mindre pengar ett mer fragilt samhälle.

I metro idag läste jag om att föräldrarna löneförhandlar åt ”oss”. Vi är alla barn av idag och det är jävligt lätt att skylla på det som händer här och nu. Man glömmer gärna att titta på sig själv och sin egen bidragande del i det hela. Det är väl för helvete inte mitt fel att arbetsmarknaden ser ut som den gör. Om ingen släpper in mej, hur i hela friden ska jag etablera mig och bidra med min kunskap och mina pengar till välfärden? Min utgångspunkt är att alla vill känna delaktighet, men vi får ju inte vara med. Klart att vi blir lata och oansvariga när vi är ungdomar till vi är 35 och inte förväntas ta ansvar förrän då. Klart att vi förväntar oss att våra föräldrar tar ansvaret och löneförhandlar då. Ungdomar är ju lata och oansvariga, för det finns ofta en överförmyndare till dessa unga människor. Innan fastklamrarna klipper navelsträngen och kräver ansvar tror jag problemet lever vidare. Men jag ser möjligheter. Jag utropar härmed en rörelse som utmanar alla fastklamrare att klippa navelsträngen och kräva ansvar. Detta gör ni genom att släppa taget och lita på att det löser sig även utan er. Vi har en viss självbevarelsedrift vi också. Ni är inte ensamma om det.

Nästa inlägg kommer att handla om arbetsförmedlingen. Om den fantastiska institution det är. Och om ansvar.

/M (eller L eller P, väljs själva!)

"Män uppfinner - kvinner använder det ..."

Tyvärr är detta citat något jag kommer ihåg ifrån fredagens seminarium. Ännu en bekräftelse på män 50+ och deras underbara värderingar ...

... men, jag kommer ännu mer i håg vad som sades kring sociala medier och vad de kan användas till, vilket fredagens seminarium gick ut på, ja - sociala medier. Det nämdes hur -50, -60 och -70-talister "är". Den senare generationen - vilken jag räknade mig själv till, eftersom jag inte tillhör någon av de tidigare nämnda - fungerar på följande sätt, jag citerar:

"Den senare generationen vill ha och föra dialog, den vill bli pratad med och inte pratad till."

Så vet de hur vi fungerar - igen. Bra.

/K.

Listkramp

När jag för ungefär ett år sedan tackade så hemskt mycket för den vissnande rosen som vår programkoordinator tryckte i mina händer hade jag inte en aning om hur mitt första år i arbetslivet skulle bli. För att ta tillvara på alla infall, tankar och idéer köpte jag redan samma dag en bok som jag döpte till ”Världens bästa idéer från världens bästa F” vilken jag sedan dess alltid burit med mig i min väska.

Nu snart ett år senare bär jag fortfarande boken med mig, med lite fler kaffefläckar och lite fler hundöron, men forfarande några sidor kvar att skriva på.

Att bläddra tillbaka i boken är lite som att tjuvkika i en dagbok. Man mår så där lite dåligt över vissa saker.

Långt fram i boken hittar jag en lista över personer som jag gillade, just då i juni 2008. Detta var personer som jag på olika sätt såg upp till, kanske var de chefer på något företag där jag ville jobba, kanske hade de imponerat på mig med sina kunskaper. Det konstiga är att nästan ingen av dessa personer skulle finnas med på min lista om jag skulle skriva om den idag. Varför? En viktig anledning är självklart tankens och inspirationens förgänglighet. Det är lätt att glömma en nyvunnen kärlek om denne aldrig hör av sig. Som ihärdig nyutbildad ringde jag ofta och berättade om min kärlek till företag och organisationer. Var inspirerad och ville hjälpa och göra nytta. Kanske, kanske, om de någon gång i framtiden behövde någon som jag? Tyvärr uteblev ofta responsen trots diverse cirkuskonster. ”Vi återkommer…”, ”Just nu söker vi någon med mer erfarenhet…”.

Bara några sidor senare hittar jag ytterliggare en lista, nämligen listan över alla de jobb som jag sökt just då under juni 2008. Där finns 17 stycken noterade. När någon sedan sa till mig att ”man måste söka minst 100 jobb för att få ett” lade jag ner även den listan. Så många sidor av boken ville jag inte offra.

Nu har jag helt och hållet lagt ner det där med listor (förutom möjligvis handlingslistor och "saker jag måste göra idag annars går världen under"-listor). Ja, man kan väl säga att jag i varje fall har lagt ner att skriva listor om saker som jag inta kan påverka själv.
/F

Rolit o rolit, de som jobber ska inte ha rolit.

Det är en fantastisk morgon med strålande sol och klar luft. Jag sitter på ett tåg från Göteborg till Växjö. Det är ett gammalt tåg som nog byggdes innan vi människor kom på att man faktiskt kan använda tågresan till en produktiv period för att hinna en deadline. Jag gissar att tåget byggdes när datorer snarare var rullbara är bärbara. Kanske låg det en dator i godsvagnen och tog upp större delen av volymen när mitt tåg gjorde sin första resa? Då behövdes inga strömuttag.

Så eftersom min dator betraktades som en av de främsta för en sisådär 6-7 år sedan kan man bara se hur många procent som är kvar av batteritiden. Inte timmar och minuter som på moderna datorer. Bara på dessa rader har 28 % försvunnit. Nåväl, jag får fatta mig kort och koncist. svårt när man har mycket att säga.

I dag ska jag på två möten. I dagens samhälle gäller det att hushålla med resurserna som egen företagare och passa in fler möten när man ändå ska någonstans. Det finns ju inte hur mycket tid som helst, eller? Undrar om det är ett fenomen av idag eller om det fanns även innan datorernas och mobiltelefonernas intåg i samhället? Nu ska vi vara så himla effektiva och hinna med det ena med det tredje. Helst på ingen tid alls. Hur går det ihop och hinner vi verkligen leva kan man undra. Leva ja, just det, det är ju just det kravet som får oss 80-talister att framstå som lata och oansvariga - vi vill ju för tusan hinna leva medan vi fortfarande är i livet. Vi verkar vara de första som kommit på att det finns ett liv även innan pensionen. Det är därför vi är ivriga att välja yrke som passar vår person. Och bli stämplade som lata och oansvariga.

Men vi är ju så naiva. Det är klart att det inte går att jobba och ha roligt på samma gång. Först måste man göra det tråkiga (dvs jobba) sen får man ha det roliga (dvs bli pensionär).

Min teori är att det är äldre människor, fulla av avundsjuka på yngre vitala människor som orkar både leva och jobba samtidigt (eftersom vi väljer yrken som vi vill jobba med!), som gör dessa analyser av denna generation Y som vi är. Såklart att det sticker lite i ögonen på di gamle. Man kan ju inte jobba och leva samtidigt, det förstår väl varenda kotte. Livet börjar efter pensionsdagen.

Dessvärre är det inte bara pensionärer som tänker så här. Det finns en och annan pensionärstänkare bland oss också som gärna vet lite mer. De skakar på huvudet och skrattar lite fint. Lat och otålig är vad jag är när jag inte tar vilket jobb som helst. Men just det, jag glömde ju nu igen: Det är ju bra att högutbildade (oavsett ålder och nationalitet) arbetar med understimulerade arbetsuppgifter och vantrivs på sitt jobb. Då får vi glada och friska människor som trivs och folkhälsan är som en sprudlande sommaräng i mitten av juni. Jag glömde för en sekund att människor som får arbeta med stimulerande arbetsuppgifter och trivs med det det bidrar till en ökning av sjukskrivningarna. Men vad kan jag? Jag är ju blott en 82:a.

Fortsättning följer kanske. Får se om jag fortfarande är intresserad av tankarna. Annars kanske jag kommit på något nytt att dryfta. Det är det som är det fina med en blogg. Jag säger vad jag vill.

Eder M

Ja - nu finns det:

Välkommen till Get To Know Us Sweden

dagen till ära är det Världsbokdagen : http://www.varldsbokdagen.nu/


Annars : - målmedveten? - kreativ? - ambitiös?

det är klart.

/K.

Första inlägget finns inte än

Det första inlägget kommer egentligen torsdagen den 23 april för att uppmärksamma Unescos Världsbokdag:

"År 2009 fyller Världsbokdagen 14 år! Det var Unescos generalkonferens 1995 som beslutade att 23 april skulle bli hela världens festdag där man firar böcker, författare, läsning och värnar upphovsrätt och människors fria tillgång till information." (www.varldsbokdagen.nu)

Tills dess: Håll ut!