Hört talas om ansvariga ungdomar?

Pensionärstänkarna som jag nämnde i mitt förra inlägg har jag döpt till Prusiluskor. De där som tänker att man måste göra som alla andra gör. Själv är jag en Lotta som klipper sönder tröjor när de sticks. Och en Pippi som gillar att göra tvärtom. Ja jag är från Småland och jag är jäkligt stolt över det. Då var det sagt och jag kan börja på dagens inlägg.

Jag har fortsatt mina funderingar kring pensionärer och den stora generationen, eller ålderskohorten som det också heter, som är födda kring 1940-talet. De där som klamrar sig fast vid sina jobb för att det är det enda de kan. De där som gärna vill bli pensionärer först när de inte längre är kapabla att få på sig sina byxor utan hjälp. De där som genom sitt agerande förskjuter yngre människors intåg på arbetsmarknaden och tvingar oss att utbilda oss längre. De där som framtvingar en allt senare arbetslivsdebut. De där som bidrar till en allt senare föräldradebut. Jag kallar dem fastklamrare.

Genom att kalla människor ungdomar till de fyller 35 fråntar man det vuxenansvar som tidigare infunnit sig hos denna ålderskategori människor. Ungdomar skaffar ju inte barn, det gör ju vuxna. Men den biologiska klockan ser inte en 35-årig kvinna som ungdom längre. Snarare som tant. Varför jag tar upp det här är för att tryggheten för yngre människor minskat radikalt de senaste åren, till stor del på grund av dessa fastklamrare. Får du inte in en fot på arbetsmarknaden förskjuts alla debuter och bidrar långsiktigt till en minskad befolkning. Med en minskad befolkning finns mindre pengar. Med mindre pengar ett mer fragilt samhälle.

I metro idag läste jag om att föräldrarna löneförhandlar åt ”oss”. Vi är alla barn av idag och det är jävligt lätt att skylla på det som händer här och nu. Man glömmer gärna att titta på sig själv och sin egen bidragande del i det hela. Det är väl för helvete inte mitt fel att arbetsmarknaden ser ut som den gör. Om ingen släpper in mej, hur i hela friden ska jag etablera mig och bidra med min kunskap och mina pengar till välfärden? Min utgångspunkt är att alla vill känna delaktighet, men vi får ju inte vara med. Klart att vi blir lata och oansvariga när vi är ungdomar till vi är 35 och inte förväntas ta ansvar förrän då. Klart att vi förväntar oss att våra föräldrar tar ansvaret och löneförhandlar då. Ungdomar är ju lata och oansvariga, för det finns ofta en överförmyndare till dessa unga människor. Innan fastklamrarna klipper navelsträngen och kräver ansvar tror jag problemet lever vidare. Men jag ser möjligheter. Jag utropar härmed en rörelse som utmanar alla fastklamrare att klippa navelsträngen och kräva ansvar. Detta gör ni genom att släppa taget och lita på att det löser sig även utan er. Vi har en viss självbevarelsedrift vi också. Ni är inte ensamma om det.

Nästa inlägg kommer att handla om arbetsförmedlingen. Om den fantastiska institution det är. Och om ansvar.

/M (eller L eller P, väljs själva!)