Rolit o rolit, de som jobber ska inte ha rolit.

Det är en fantastisk morgon med strålande sol och klar luft. Jag sitter på ett tåg från Göteborg till Växjö. Det är ett gammalt tåg som nog byggdes innan vi människor kom på att man faktiskt kan använda tågresan till en produktiv period för att hinna en deadline. Jag gissar att tåget byggdes när datorer snarare var rullbara är bärbara. Kanske låg det en dator i godsvagnen och tog upp större delen av volymen när mitt tåg gjorde sin första resa? Då behövdes inga strömuttag.

Så eftersom min dator betraktades som en av de främsta för en sisådär 6-7 år sedan kan man bara se hur många procent som är kvar av batteritiden. Inte timmar och minuter som på moderna datorer. Bara på dessa rader har 28 % försvunnit. Nåväl, jag får fatta mig kort och koncist. svårt när man har mycket att säga.

I dag ska jag på två möten. I dagens samhälle gäller det att hushålla med resurserna som egen företagare och passa in fler möten när man ändå ska någonstans. Det finns ju inte hur mycket tid som helst, eller? Undrar om det är ett fenomen av idag eller om det fanns även innan datorernas och mobiltelefonernas intåg i samhället? Nu ska vi vara så himla effektiva och hinna med det ena med det tredje. Helst på ingen tid alls. Hur går det ihop och hinner vi verkligen leva kan man undra. Leva ja, just det, det är ju just det kravet som får oss 80-talister att framstå som lata och oansvariga - vi vill ju för tusan hinna leva medan vi fortfarande är i livet. Vi verkar vara de första som kommit på att det finns ett liv även innan pensionen. Det är därför vi är ivriga att välja yrke som passar vår person. Och bli stämplade som lata och oansvariga.

Men vi är ju så naiva. Det är klart att det inte går att jobba och ha roligt på samma gång. Först måste man göra det tråkiga (dvs jobba) sen får man ha det roliga (dvs bli pensionär).

Min teori är att det är äldre människor, fulla av avundsjuka på yngre vitala människor som orkar både leva och jobba samtidigt (eftersom vi väljer yrken som vi vill jobba med!), som gör dessa analyser av denna generation Y som vi är. Såklart att det sticker lite i ögonen på di gamle. Man kan ju inte jobba och leva samtidigt, det förstår väl varenda kotte. Livet börjar efter pensionsdagen.

Dessvärre är det inte bara pensionärer som tänker så här. Det finns en och annan pensionärstänkare bland oss också som gärna vet lite mer. De skakar på huvudet och skrattar lite fint. Lat och otålig är vad jag är när jag inte tar vilket jobb som helst. Men just det, jag glömde ju nu igen: Det är ju bra att högutbildade (oavsett ålder och nationalitet) arbetar med understimulerade arbetsuppgifter och vantrivs på sitt jobb. Då får vi glada och friska människor som trivs och folkhälsan är som en sprudlande sommaräng i mitten av juni. Jag glömde för en sekund att människor som får arbeta med stimulerande arbetsuppgifter och trivs med det det bidrar till en ökning av sjukskrivningarna. Men vad kan jag? Jag är ju blott en 82:a.

Fortsättning följer kanske. Får se om jag fortfarande är intresserad av tankarna. Annars kanske jag kommit på något nytt att dryfta. Det är det som är det fina med en blogg. Jag säger vad jag vill.

Eder M