90 års erfarenhet

Ganska ofta önskar jag att lite fler människor kunde vara som min farmor.

Min farmor fyller 90 år i höst. Det är en ansenlig ålder.

Under sitt liv har farmor upplevt en mycket brokig barndom, ett världskrig, min farfar och allt fantastiskt han var, tre barnfödslar, ett liv som hemmafru och mycket, mycket, mycket mer.

Man skulle kanske till och med kunna påstå att min farmor har upplevt så mycket att hon faktiskt har rätten att säga "kära lilla barn, det där skulle jag avråda dig från att göra". Eller kanske, "om du visste hur ofta jag har gjort så där och det inte har funkat".

Men det gör hon inte. Hon är en klok farmor.

90 år märks i kroppen. Men inte i skrattet, nyfikenheten och lusten att upptäcka nya saker. Farmor vill alltid veta mer.

Och kanske viktigast av allt - hon lyssnar på svaren. Och frågar mer.

Jag njuter av att få umgås med farmor. Det är så enkelt. Vi pratar. Och lyssnar. Mest hela tiden faktiskt. Och jag slipper skrika högst; berätta vitt och brett om alla viktiga, viktiga saker som jag gjort; slåss för att få synas. Jag slipper bli klappad på huvudet, bli förminskad för att jag är ung och inte lika erfaren.

Det behövs fler farmor i världen.
//F