Jag lever med ett dolt handikapp

På väg hem från affären efter jobbet idag sprang jag ihop med en kollega som bor i samma område. Kollegan hade sin 2-åriga son med sig. Jag förstår mycket väl att kollegan gärna vill att jag ska utbrista i alla möjliga lovord om vilken fantastisk, söt, go, och cool unge han har. Och jag är övertygad om att killen faktiskt är allt detta. Men jag vet inte hur man gör...

Jag vet inte vad man säger till barnet, hur man säger det, vad man säger till föräldern om barnet, ska man sitta ner, stå upp, prata över huvudet på barnet... Jag är totalt handikappad när det kommer till kids. Och småbarnsföräldrar.
När vi skiljdes åt efter några minuter var jag helt slut och hade ingen aning om huruvida jag totalt gjort bort mig eller passerat med ett ok.
Och det slår mig - det måste vara så här många äldre människor känner när de möter såna som mig. Det handlar inte om att man inte vill försöka att förstå, utan att man inte vet hur man gör...

/MJ