Problemens lösningar

Jag läser lite artiklar på Svenska Dagbladet om det innovativa Sverige, om uppfinningsrikedom och nytänkande. Vi har historiskt sett nästan alltid varit i framkanten vad gäller innovation och nya lösningar. Vi har varit duktiga på det i Sverige.
Jag glädjer mig bland annat nu åt ett projekt som heter Framtidsboxen som sätter igång i sommar där ungdomar får i uppgift att lösa specifika kommuners problem. (framtidsboxen.se)

Jag känner mig inte som en problemlösare. Jag önskar att jag var det. Jag kanske är det. Men jag känner mig inte som en. Och inser att jag aldrig fått lära mig det.
Jag har lärt mig att se problemen som något ont, något man skjuter ifrån sig och blundar för.
Självklart kan jag tänka i nya banor. Det gör man vare sig man vill eller inte... man tvingas till det ibland. Men det fick jag aldrig med mig från skolan (t.ex.). Varför inte? Varför var inte skola och undervisning delvis inriktade på att uppfostra och lära Möjliggörare, Ja-sägare och Problemlösare (som Framtidsboxen uttrycker det)? Borde inte det vara en riktigt bra del i den grund man bygger för ungdomar och framtiden?

Jag läser om Kaj Mickos som är uppfinnare inom miljö- och energiteknik. Han säger att han samlar på problem istället för lösningar. "Det är fel väg om du först börjar samla på bra lösningar. Tänk gärna i den medicinska banan hur fel det är att först hitta ett bra läkemedel och därefter finna sjukdomen. Det viktiga är att tänka ”where is the pain”, var finns smärtan – själva problemet? Har du ett väldefinierat problem kan du alltid finna en lösning på det." Jag tycker Kaj låter som en klok man. Och jag ska försöka börja att våga se problemen, leta upp dem kanske?! Vad vill jag ändra på? I världen, i samhället... Veta att det finns en lösning, och att jag ska hitta den. Banne mig. Problemen är våra vänner. Jag är inte rädd.

/ C.