Vi målar om i vår lilla etta, D och jag. Eller i ärlighetens namn ska väl säga att vi gör den mindre delen av arbetet. Det är en annan kompis, med bättre koll på spackel och färg, som gör det mesta. De senaste två nätterna har vi spenderat på en gigantisk luftmadrass i köket. Intryckta bland påsar, boktravar, köksbord och bokhylla. Minnen från barndomens kojbyggande kommer tillbaka, och jag blir lite nostalgisk. Kojan blev ens fristad. Där var man i en annan värld där ingen annan kunde störa. Kojvärlden var lite enklare.
Under uppväxten inser man att kojvärlden inte vara för evigt. Den är förgänglig och svår att få tillgång till. Att vara vuxen är tufft och slitigt titt som tätt. Kravet på att fatta beslut och ta ansvar kan kännas betungande. Vissa dagar bär man ansvaret på sina bara axlar och känner att man kan erövra världen. Andra dagar vill man bara ha kojvärlden.
Ikväll ska jag åka till min kojvärld, mitt barndomshem. Ensam. D åker åt ett annat håll, till sin kojvärld. Hos mina föräldrar ska jag njuta av att bli ompysslad, ta det lugnt och inte tänka på de stora problemen. Vila min hjärna.
Till framtiden och vidare.
//F
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar