Helt plötsligt bara borta!

Jag funderar över det här som många tycker är viktigt, att vara personlig, ha en unik personlighet, eller med andra ord -att vara sig själv. När vet man egentligen att man är sig själv -och liksom, när kan man vara bombsäker på att "jajjemän, det här är typiskt Jag och det här är min personlighet"?

Är det någon som undrar varför jag funderar över det här just nu? Två orsaker.

I dagarna tre iklädde jag mig bästa och mesta konferenssuit i svart byxa och kavaj, vit skjorta och ett par förskräckligt obekväma skor. Jag kände mig helt personlighetslös. Jag gör det jag är bra på: jag ler, skrattar på rätt ställen, tar i hand, växlar mellan svenska, engelska och franska -men nä, jag är inte mig själv. Jag bara känner det. Men hur ser det ut? Hur ser jag ut? Är det trovärdigt? Ser andra vem jag är? Konstaterar dom att jag är Jag, och precis så här?

Orsak nummer två. Vill nämna den utan att som många andra överdrivet proklamera att när män blir sjuka -å blir de minsann jäääättesjuka. (Även om så ofta är fallet.) Men vad är det som händer när man blir sjuk egentligen? Då var man personlighetslös igen, liksom. Lika fort som middagen for ut i toaletten så undrade jag -herregud, nu åkte även en bit av personligheten hans med ut. Nu tänker säkert vissa av er. Fy, vad elakt -hänga ut H på det sättet. Men det väcker reflektioner, -har inte lust med någonting, svarar inte på tilltal, kan inte bestämma sig, tyst som i graven -ja, rena motsatsen säger jag. Eller är det rentav skönt kanske? Är jag rentav avundsjuk över att det inte är jag som ligger i soffan och är personlighetslös ett tag -bara nollställer mig själv och min omgivning?

För när är jag egentligen Jag? När känner man sig själv bäst? När man är ledsen, när man är glad, när man är sjuk eller när man är nyvaken, trött eller förbannad?

Nå, kanske är det dumt att fundera. Istället bara vara. Och så länge saker och ting känns bra så är det väl bara att flyta med. Så logiskt nog är kanske svårt att leva upp till under kräksjukeperioden. Ingen samboanalys för tillfället.

Hur som helst, för att inte hamna i empatins personlighetslösa anda är det nog bäst att jag rusar och tar på mig mina röda gummistövlar, fixa håret är sådär lagom rufsigt och fuldansar till någon gammal härlig dänga från skoltiden. Pepping, och det här vet jag ju att jag gillar, so very much me! ...eller?

H, du vet ju att jag älskar dig. Heja dig själv, vi ses snart igen:-)
//MJe