Arbete

I helgen har jag arbetat. Med kroppen. Jag har öst bark och torv och kört minitraktor med släp.

Det är skönt när man vaknar dagen efter och verkligen känner resultatet av arbetet i kroppen. Man ser det inte bara, utan känner det. Ena studen var det fullt med gräs på ett ställe, nästa stund är det ett nytt land med torv och bark och två nya rabarberplantor. Vid sånna tillfällen kan man inte säga att man har jobbat fast man inte har. Resultatet talar sitt tydliga språk.

Tänk om allt jobb man la ner kunde vara så tydligt. Ibland kan jag bli knäpp på vårt samhälle därm an faktiskt inte från dag till dag ser vad jobbet man utför bidrar till. På sikt kanske, men helt klart inte från dag till dag. Ibland önskar jag att jag var född i början på förra århundradet, eller i alla fall för några decennier sedan. Fast samtidigt är jag ganska nöjd med att vara född på 1980-talet. Jag skrev i ett tidigare blogginlägg om mitt mål att rädda världen. Jag står fast vid det och kan nu vara ett steg närmare, när jag blivit inbjuden att medverka i projekt som har med bevarandet av kulturhistoria att göra. I dessa projekt får jag ihop mitt intresse för kultur, historia och faktiskt GTKUS generationsfokus. Tänk att få använda sig av gamla kulturminnen för att bygga broar mellan generationer och att det kan bli en naturlig mötesplats mellan unga och gamla. Jag tror att vi måste ta vara på den traditionen innan den dör ut. Jag tror verkligen att världen skulle bli rikare om vi uppmuntrade och uppmuntrades att ta vara på de naturliga mötesplatser som finns istället för att isolera oss till vår egen generation. Homogena grupper har väl sällan bidragit till utveckling? Platserna jag pratar om håller som bäst på att asfalteras igen för att minimera risken för utbyte av erfarenheter. Sorgligt.


När jag är på min uppväxtgård försöker jag att njuta på ett sätt jag inte lyckades med när jag bodde där. Jag njuter av att känna musklerna jobba på det sätt vi fick dem för och tänker på mina lats-drag på gymmet som blir ersättningen. Samtidigt påminns jag hur bekväma vi blivit och kanske är det så att latmasken får ett allt större grepp om oss? För att jag inte ska glömma bort mitt arv behöver jag en injektion från min uppväxt lite titt som tätt. För mig blir det många flugor i en smäll: Kulturarv, frisk luft, rörelse och stärkta familjeband på samma gång. Kanske är det distansen från naturen som blir spiken i kistan för vårt samhälle? Balansen är satt ur spel. Om det är så har jag en ganska enkel lösning: Våga flytta ut på lanet och kämpa för småbygdernas överlevnad. Kämpa mot urbaniseringen och för heterogena samhällen.

/M