Kära Göteborgare

I morgonens GP läser jag om den nya stadsdelsreformen, om hur 21 stadsdelsnämnder föreslås bli 11 stycken. I samband med artikeln har man ställt frågan till ett antal göteborgare, "Är det bra med färre stadsdelsnämnder?". Svaren är givetvis skiftande och ganska många säger sig vara dåligt insatta i frågan.

När jag läser detta drar jag mig till minnes ett fördrag jag besökte tillsammans med M för ungefär ett år sedan, "Göteborg om 20 år". Som relativt nyinflyttad i stan, men med en tanke om att kunna stanna här ett bra tag framöver, tyckte jag att det var relevant att delta.

När vi kom till föredraget, som hölls i Handels lokaler, visade det sig att en klar majoritet av besökarna var vithåriga resp. tunnhåriga män i en ålder närmre 70. Detta kan möjligtvis förklaras med att föredraget var förlagt till dagtid då en stor del av den yngre befolkningen arbetar. Men var fanns skolklasserna? Studenterna? Vi slog oss ned och smög upp anteckningsblocken.

Moderator vid föredraget var en man i sina bästa år. Jag minns inte hans namn, bara hans ganska stora kroppshydda. Pondus? Ja, och så minns jag hans inledande tal;

Jag är inte här i rollen som orförande i den här föreningen.
Jag är inte heller här i rollen som styrelseledarmot i den här styrelsen.
Inte heller är jag här som...
(Listan fortsätter en lång stund innan han kommer till anledningen till varför han är där i rollen som moderator.)

Hur ska man uttrycka det... Det var svårt att hålla sig för skratt. Men kanske är detta ett retoriskt tips till framtida föreläsningar? På så vis får man möjlighet att presentera sitt cv - och åhörarna kan inget annat än lyssna eftersom det inte vara därför de kom dit.

I övrigt har jag bara vaga minnen av innehållet i föredraget. Det ska sägas att jag inte upplevde besöket som bortkastat, bara lite förvirrande. För när jag i huvudet gjorde en snabb kalkyl kunde jag inget annat än konstatera att majoriteten av besökarna skulle närma sig de 90 den dag vi förflyttat oss 20 år framåt i Göteborgs historia. 90 år är en prestigefull ålder. Men kanske bör det även blandas upp med mindre prestigelösa 40-åringar (20 år vid föredraget) och 60-åringar (ni förstår min poäng)?

Självklart kan man hävda att dessa unga människor var precis lika välkomna till föredraget som de vithåriga männen (jag var där och jag mötte inget motstånd i entrén). Så handlar det inte bara om ett ointresse från de yngres sida? Till viss del kanske detta är sant... Men kanske handlar det också om att vi sällan bli inbjudna till de offentliga samtalen? Och blir vi inbjudna kan det kännas att det är lite för "syns skull".

Engagerade medborgare, gamla som unga, är ju en ytterst viktig del av ett demokratiskt samhälle. Så det gäller att inte förlora halva skaran.

//F