Alla dessa val

Ja, detta att nu vara 25 år gammal. Och vuxen. Ja, och detta att fatta beslut. Vad ska man säga, om man fattar ett beslut ena dagen så dyker det upp ett till nästa dag, eller nästa timma, eller nästa minut. Det är ju allt från (nu är jag väldigt mycket västerlänning) vad man ska äta till frukost, vilka skor man ska ta på sig, vilken buss man ska ta till jobbet etc. till var ska man bo, vad ska man jobba med.

Idag har jag fattat ett beslut. Jag ska flytta till Göteborg och det känns... BRA. Nu hoppas jag att det blir så - att jag ska flytta till Göteborg och att det ska gå bra. Gör det inte det så får jag väl - i sann 80-talistanda - göra något åt det; flytta någon annanstans, köpa ett hus eller flytta ut på landet i en husvagn som jag kan hitta billigt på blocket... ... ... Jo - det finns alltid en lösning. Som jag nämnt i något tidigare inlägg är ju mitt motto "Il y a toujours une solution" och det är just det, "Det finns alltid en lösning".

Som mamma hade sagt; Dags att sova på saken. Go natt!

/K.

Gemensamma glädjeämnen

I helgen har jag nästan uteslutande umgåtts med 50-talister. Istället för att fokusera på vilka sätt vi är olika på har jag funderat över vad vi har gemensamt. Till exempel gillar vi allihop:

• God mat
• Långa promenader i skogen
• När vad vi trodde skulle bli en regnig dag istället blir solig
• Att överraska andra med roliga saker
• Bra filmer
• Att skratta
• Godis
• Kaffe på maten
• Att träffa folk som vi tycker om
• Att bjuda folk som vi tycker om på middag och prata länge och mycket
• Vin
• Att göra det lite extra fint hemma (inför jul, till våren, sommaren, hösten, bara därför att)

Hemligheter

Med viss risk för att låta som speakersrösten i Desperate Housewives betänkes idag att "vi alla bär på våra hemligheter". I går pratade vi nämligen om en Hemlighet. Som inte är en Hemlighet längre. Ibland vet man nog inte riktigt hur man skall reagera. Antingen, -Jaha, var det bara det? eller -Varför höll hon det hemligt? eller kanske till och med -Varför sa hon det?

Men oavsett grad av hemlighet -nej, det behöver inte handla om en sjörövarskatt, så bär vi alla på våra hemligheter.

Jag tänker på de gånger som jag tror att jag har fått höra en hemlighet. Det kan ha hänt för tre veckor sedan. Det kändes så. Och sen funderar jag. Funderar på vilken som är min Hemlighet.
//Mje

weekends på annan ort

Man bör resa och se världen enligt mig. Så mycket man bara kan.
Även om det bara är en 4-dagars-resa till en europeisk stad ganska nära.
Så nu åker jag till Florens i fyra dagar.
Gör det ni också. Ta en billig flygresa. Åk nånstans.
Toodiloo!

/CF.

Jag är inte en revisor

Året börjar närma sig sitt slut. Tick, tack, tick, tack, närmar sig nyårsafton. Jag vrider mig på min kontorsstol. Dags för mitt livs första årsbokslut. Kanske ingen big deal? Och det är väl bara att ringa någon som kan hjälpa till? En revisor. Men jag tvekar, inte kan det väl vara så svårt att fixa till själv? Och mitt envetnaste jag bestämmer sig för att jag måste förstå allt. Så jag mejlar Skatteverket och jag pratar med mina företagande vänner. Men det är ett stort pussel att lägga för en liten egen företagare. Som för övrigt har en massa andra saker att tänka på.

Så kanske borde detta inlägg istället bli en kontaktannons?

Sökes: Snäll, pedagogisk, och inte alltför dyr, revisor.
Finnes: Aningen förvirrad, lite stressad, men ofta ganska glad egenföretagare.

//F

Vart är hjärtat?

Jag är på väg mot de småländska skogarna. Eller är jag redan där? Landskapet har förändrats från klippor och lövskog till mer igenvuxna granskogar. Här och var öppnar sig landskapet. Vackert novembergrått är det ute. Jag har tappat bort mig på tåget och vet nu att jag sitter någonstans mellan Falköping och Nässjö.

I morgon ska jag träffa herr kommunalråd och herr kommunchef. Själv är jag en fröken. En obstinat sådan. Mitt syfte är att sälja in dels GTKUS och vårt välbehövliga demokratiprojekt inför valet 2010 men också för att kolla av läget angående situationen i övrigt. Därefter är det dags att träffa en annan fröken. Gissningsvis även hon ganska obstinat. Hon är egen företagare precis som jag själv och har fått lång-uppdrag på grannkommunen. Vi ska slå våra kloka huvuden ihop och se hur vi kan förändra en minimal, men ack så viktig, del av jordens yta.

Trots att jag för länge sedan flyttade ifrån min hemstad vurmar mitt hjärta ändå lite mer för denna än nuvarande bostadsort. Jag tycker väldigt mycket om västkusten och Göteborg, men Småland finns alltid där och står stadigt när jag kommer. Däremot har jag kommit ur min svacka jag hade för ett tag sedan om vart jag vill bo. Jag orkar faktiskt inte tänka på något annat än nu och kanske kommande år. Men där tar det stopp. Jag tror det är nyttigt att lära sig att inte analysera och tänka för mycket.

I övrigt hade vi ett fantastiskt härligt möte i måndagskväll med hela GTKUS. Vi utgick från boken ”Ungdom som samhällsproblem” och kom in på ämnen som makroekonomi, globalisering, ekologi, våld, geografi, filosofi, historia, politik etc. en nyttig omgång omvärldsbevakning för oss alla tror jag.

I skrivande stund kom jag på att det föll på min lott att skriva rent listorna vi upprättade på ämnen att ta in i vår kommande rapport. Dags att ta tag i detta nu alltså!

/M

Statistik

Statistik är populärt, jättepopulärt. Det ska mätas, analyseras, man vill veta vad resultatet blir efter vad man har satsat. Före och efter. Jämföra mellan år. Mellan länder och regioner. Mellan kön.

Jag sitter många timmar i veckan med statistik och har undrat ibland vad det ger oss. Vi får veta mycket, men sker det egentligen några större förändringar efter resultatet? Eller beror det på att det tar kortare tid att analysera fram ett resultat än att genomgå en större förändring och kunna se ett nytt resultat igen? Tar förändringar verkligen så lång tid?

Hur är det med annan statistik? Häromveckan läste jag att en mindre ort väster om staden jag bor i hade en stor utflyttning varje år. Befolkningen minskade. Det är ju väldigt bra att få statistik på det, men händer det någon förändring på orten nu när de vet om det? Det tror och hoppas jag. Cyklerna är långa, det kommer dröja innan strategin är klar och man arbetar mot nya mål där det tar ett tag för att se nya resultat.

Är det bara jag som vill se de nya resultaten snabbt? Jag har ju inte tålamod att vänta.

/C

Att känna tillhörighet

Det är viktigt! Tack för att dagen blev bra trots allt. Det är sällan man tackar för dagen. Så nu gör jag det.

/K.

Uppfriskande samtal

I veckan hade jag förmånen att arbeta med en mycket trevlig kvinna. Arbetet var sådant att det tillät samtidiga samtal och vi pratade om saker som att byta arbeten med jämna mellanrum, flytta utomlands, fortsätta utbilda sig och vikten av att testa nya saker. Just nu pluggade hon antikens historia på GU och arbetade extra på olika mässor. Det gjorde hennes man också. De var båda pensionärer.

/MJ

Omkullsprungen

Efter att under två tillfällen under helgen ha blivit omkullsprungen av ny allmänbildning härleder jag denna pinsamhet till en annan generation. Genrationen brorsbarn och klicken människor som läser Hänt Extra. (Förhoppningvis är det inte samma årgång...)

På vägen ut ur C:s rum, 11 år, lägger jag märke till en Okejplansch (fast det var nog inte Okej, jag minns inte...men med en gång nostalgi i alla fall.) Take That, Kevin i Backstreet Boys osv osv.

Men min dummer...så frågar jag.
- Vem är det där?
C tittar på mig med förvånad blick.
-Det där, det är ju Taylor Swift...(nånting...)
- Jaha, säger jag tveksamt. Och vad gör hon?
- Men det är ju hon som är med i Twilight -tvåan går på bio nu.
- Jaha, säger jag igen.

Om jag en gång ansågs vara en utav C:s många förebilder var jag nog just nu bara en ohipp mamma. En väldigt ohipp mamma till och med.

Nästa slag i ansiktet får jag hemma hos min syster, jag klämmer två Hänt Extra eller om det var NU!, och kan inte begripa vilka dessa "Familjen Kardashian", eller "systrarna Kardashian" är. Uppslag efter uppslag. Helt ärligt inför mitt okunskap kring denna familj frågar jag min syster vad som har hänt med Pitt, Brangelina, Kungafamiljen och Di Caprio. Hon svarar att det nu är familjen Kardashian som gäller.

Ohipp eller inte. Men när det kryper inpå in inser man att man blir äldre, byter intressen och vanemönster.

Dock kan jag inte bara Liberos blöjsortiment, värma perfekt temperatur på vällingen och hitta Barbapapa på Youtube. Jag kan mycket annat med. Men jag inser att jag behöver spendera mer tid med H:s brorsbarn. Glappet till den yngre tonåringen känns idag stort. Mycket större än jag någonsin hade kunnat ana.

Vi ses snart igen.
//MJe

föreningstjafs

Min mamma var engagerad i ett antal ideella föreningar och sammankomster när jag var yngre. Hennes teori när vi pratade om mitt engagemang var att jag "måste ju fått det nånstans ifrån"... det här med att vara med i flera vitt skilda organisationer och företeelser. Mycket möjligt. Hur som helst har det råkat bli så... att jag finner mig delaktig i lite olika föreningar.

Bland annat sitter jag som ansvarig och ordförande för en ideell förening i stan. Och ikväll ska vi ha årsmöte. Det vill säga jag förväntas kunna nånting om turerna kring föreningsorganisation och struktur och byråkrati. Men jag fattar inte. Det är så mycket formellt man måste hålla sig till, saker man förväntas göra bara för att "det ska finnas på papper".
Jag förstår grejen med det, nånting måste visa att man existerar som förening inom vissa ramar. Men jag tycker det är så tråkigt!! Och det är nog därför jag måste fråga verksamhetsansvarig på huvudkontoret i Sthlm gång på gång "vad är det nu som gäller igen? Hur skulle man göra? Och varför??". Jag glömmer bort helt enkelt. Jag sållar bort det ur mitt minne. Jag vill bara driva verksamheten och föreningen framåt, inte behöva sitta med papprena och minnas när årsmötet skulle läggas in under året, vilken verksamhetsberättelse som skulle presenteras, minnas att en valberedning inför nästa möte bör väljas, protokolljustera, fråga om eventuella motioner kommit in till styrelsen (??!) och sen slå klubban i bordet och förklara mötet avslutat. Stelt tjafs if you ask me.
Men, regler är regler och som tur är sitter jag inte i styrelsen för, säg Ericsson, så jag behöver inte låtsas att jag förstår och kan allting...

Hur är en entreprenör?

Det finns egenskaper som ofta förknippas med att vara entreprenör. Jag tänker på kreativitet, nytänkande, stor drivkraft, mycket snack, mycket verkstad m.m. När man i media, böcker m.m. lyfter entreprenörer som har lyckats framhäver man ofta deras exceptionella drivkraft. Förmågan att se över alla hinder - och tjäna pengar på det.

Men alla är ju inte lika.

När jag tittar runt omkring mig i samhället så ser jag också de entreprenörer som inte syns och hörs. De som inte hamnar i glossiga tidsskrifter. I ett samhälle där samhällsengagemanget bland unga människor ökar är även detta en naturlig drivkraft. Ibland så stark att man glömmer bort det där med att tjäna pengar.

Att det är så, nämligen att vi människor är olika och därmed bör bemötas så, anser jag vara oerhört viktigt när man möter en ny entreprenör. För vare sig om drivkraften är ekonomisk eller ideologisk så lämnar man ut lite av sig själv då man lämnar ut sina tankar och idéer. Plötsligt har alla rätt att säga sin mening om de drömmar som jag när.

Positiv coaching är inte alltid lätt - vare sig man arbetar med det professionellt eller är en god vän. Det gäller att tänka efter.

//F

Pissregniga Göteborg

Regnet öser ner. Verkligen. Det är inte en ovanligt här i Göteborg. Nu när fläkten i lägenheten är på, hör vi också hur vindarna låter. Den är nämligen ihopkopplad med världen utanför på något sätt.

Pissregn. Höstrusk. Sånna här dagar vill man bara dra ett täcke över sig och stanna inne. Tur då att jag hade ett möte på Almi inbokat. Jag ska nämligen bli adept och få en mentor. Om det förra samtalet med Almi fick mig på allmänt dåligt humör fick detta möte mig på verkligen strålande humör. Något som behövdes idag för att väga upp när den uppretade Moder Jords sorgetårar nådde vår mark.

Igår hade vi ett fantastiskt härligt kreativt möte med GTKUS inför framtida samarbeten. Det är också kul. Nästa vecka bloggar jag från Vimmerby gissningsvis. Tillbaka till brottsplatsen för att se nya möjligheter. Sen börjar det faktiskt närma sig jul och nytt år. Jäklarns vad snabbt det har gått. Undrar vilka förväntningar jag hade på året när det var alldeles nytt och fräscht?

Nu dags för fika. En helt ovanlig fika. Hos oss fikar vi oftast bara med en slät kopp. Med vår inneboende kom visst också ett tillägg - fikabröd.

Appropå inneboende så har nu katten S accepterat Å och ligger ofta på hennes säng.

/M

En ny generation

70-talisterna brukar omtalas som generation X, 80-talisterna som generation Y. Generation Z anses dock vara alla som fötts under början/mitten av 1990-talet och ända fram till nu. Alltså inte ett årtionde, utan över två årtionden, kanske blir det fler? Det är de som inte upplevt/upplever sin barndom utan dator, de som inte känner till blandbandets viktiga innebörd eller känner till Cocktail med Tom Cruise. (Nog med fördomar nu)

Frågan jag ville komma till är när då Generation Z ska ta slut och vad som ska ta över därefter. Varför går den här generationen över flera årtionden? 90-tal och 2000-tal för mig är extremt olika. En dator på mitten av 90-talet är ju inte samma typ av dator i dagens 2009 direkt. Iphonen är här, Tom Cruise ser lite annorlunda ut, men inte så mycket dock. Kommer Generation Z ta slut när 2010 är ett faktum? Om mindre än två månader? Vad kommer sedan? Z är ju sista bokstaven i det latinska alfabetet. Jag tror inte Å:et kommer få ett genomslag utanför Norden.. så kommer det bli Generation A då? Eller Z2? Och framför allt, vem bestämmer namnet?


/C

25 år gammal/ung

Hej och hå och tiden den går. Härligt med födelsedagar :)

Det enda jag undrar en dag som denna och jag fyller 25 år är om jag nu ska säga att jag är 25 år gammal eller 25 år ung.

Dagens reflektion från en som är glad och fyller 25 år!

/K.

Vad är demokrati för dig?

Malmö. Fredag eftermiddag. Det regnar och Guns N' Roses hörs från högtalarna på det lilla rödmålade cafeet jag, F, M och K och hennes vän sitter på.
Ännu en dag av intryck. Ännu en dag av möten och nya kontakter.
Vi är helt slut. Men det är på ett bra sätt. Men det gör att inlägget blir kort...

Håll extra utkik efter Get to know us Sweden kring valet nästa år i september.
Vi har just påbörjat ett nytt, bra, behövligt, coolt, roligt, spännande samarbete...

[Och svara gärna på frågan i rubrikfältet...vi är nyfikna!]

/ cf

Om att vara på okänd mark

Det är intressant det här med status. Hur man kan ha hög eller låg sådan beroende på vilket sammanhang man befinner sig i.

Idag anar jag en lågstatusdag. Jag ska ge mig ut på okänd mark, nämligen Uddevalla. Jag har förvisso varit i Uddevalla förrut. Men idag är det möte med okända människor, i okända lokaler dit jag fått skriva ut en karta för att hitta. Och jag kommer med största sannolikhet att vara yngst, vilket alla som någon gång varit yngst vet vad det innebär.

Men jag har bestämt mig för att ta det med ro. För det är det enda sättet jag orkar ta det på. Jag vet ju att jag kan, vill, vet. Är det någon annan som kan, vet eller vill mer... ja, då gör de väl det. Jag nöjer mig med det idag.

/F

Kära onsdag

Idag har jag haft en alldeles förträffligt bra dag. Jag och H har fått en inneboende, Å. Just nu sover hon men innan idag har hon fått känna på att vara lägst i rang hemma hos oss. Det är nämligen så att enligt vår katt S så är jag högst i rang, sen H och sen hon själv. Annat var det när H flyttade in hos mig i Växjö. Då var fortfarande jag högst i rang och såklart lilla S. När då H flyttade in hamnade han automatiskt längst ner. Och samma sak har nu hänt med stackars Å. Hon har fått stå ut med ett himla spring och jagande idag. S använder aldrig klor och tänder i vanliga fall, men Å:s vader har fått känna på både delarna!

Förstå innan vi förstod vad det var frågan om. S gick runt och nosade på alla sakerna som flyttades in i tredje rummet. Sen verkar det som att det gick upp för henne att Å ska bo här ett tag och först då började rangordningen :-) Mot våra tillfälliga besökare beter hon sig nämligen inte så här och inte heller tidigare mot Å när hon bara varit besökare. Eller när vi var inneboende hos henne.

För att inte helt hamna ur spår för vad bloggen ska (?) handla om kan jag bara lite snabbt och lite parenteslikt dra parallellen mot när man kommer in på arbetsmarkanden. Man ska jävlar inte komma och tro att man är någon eller något. De som har varit här länge är också de som står högst i rang. När jag ser det så här är det något djuriskt över det beteendet och inte alls speciellt mänskligt tänkande. S skulle nog gilla arbetsmarknaden alldeles förträffligt. Om det inte vore så att hon sover nästan jämt när det ska städas och tvättas här hemma. Det enda jobb vi egentligen skulle önska att hon var med och delade på.

För övrigt har jag haft en givande dag. Ett härligt möte med härliga människor piggade verkligen upp. Vissa gånger klickar det verkligen och i alla fall från min sida kändes det så idag.

/M

Att planera sitt sportlov

Städade ur alla mina lådor som jag hade på vinden och i källaren hos min föräldrar som är på väg att flytta från mitt barndomshem. Många blandade känslor inför det, men nu ser jag bara det positivt. Att få överlämna detta fina hem till någon annan som kan använda det bättre än vi i nuläget. För vi har verkligen använt detta hem och förvaltat det väl. Det har varit roligt att bo där.

Bland alla dessa papper som jag sorterade och grejade med hittade jag "Sportlovsplanering" - skrivet av mig, inne på mitt 9:e år! Jo, visst gillar jag det här med struktur och planering. Och sannerligen, det ska börjas i tid ... Men då hann jag ju med både att ha kafferep och gå till tandläkaren. Och att ta ansvar. Jo, för ansvar kan man väl kalla det. Och att förvalta sin tid. Inte för att jag tror att jag tänkte så, men så tänker jag nu. Att få möjligheten att bestämma över sin tid och att ta på sig det ansvaret.

Jag har ansvaret för min tid. Och det gäller bannemig att förvalta den också - mycket väl. För stress har vi tillräckligt med i världen. Jag är trött på att hjälpa världen att tillföra stress. Jag ska bli bättre på att ta ansvaret över min tid. I alla fall den tid som jag faktiskt kan styra över. Det är ganska mycket tid. Jag måste bara se det som att jag faktiskt kan styra över den.

Hejja tiden!

/K.

"Dela med sig eller snåla"

Effektiv....ast, EFFEKTIVAST som man ju är så delar jag i afton inte bara med mig av gottisreceptet till Susanne, utan till er alla er andra som rotar i kylskåpet!

Kräft eller dyliktsoppa, 6 port.

2 morötter (eller någon helt annan rotfrukt)
2 msk smör (går lika bra med margarin)
2 msk vetemjöl (dinkel är ju hett annars...)
1 liter fiskbuljong (bli inte förvånad om du inte har buljong hemma...)
2 dl crème fraiche (funkar lika bra med fil som gått ut för en vecka sedan....)
400 g kräftost (såklart, bör finns i alla kylskåp!)

Mixa!

1 lagom stor burk med kräftskjärtar. (oumbärligt, nu måste du gå och handla ändå!)

Lite finhackad dill (sommarens skörd finns väl i frysen?)

salta & vitpeppra

Klart!

Mmmm, den är verkligen fantastiskt god. Men inte föööör god. För då håller man ibland gärna det för sig själv.

Man skall dela med sig, tycker jag. Men det håller inte min son med om när det vankas russin, glass eller snurrpasta. Det är alldeles för gott. Annars bjuder han mer än gärna runt på slemmiga och halvätna, på gränsen till oidentiferbara ting. Men inte det.

Frossa på, men det är ju alltid trevligare att dela, bjuda in och dela med sig!:-)!
/MJe

"Välkommen till internet, Caroline"

Jag pluggar halvtid och har just läst en text av en 63-årig kvinna i min klass. Hennes perspektiv är det av någon som levt större delen av sitt liv utan dator och internet. Hon vill hålla fast vid det där, så som hon levt större delen av sitt liv - (det naturliga?) det där människor möts ansikte mot ansikte, gör saker tillsammans utomhus osv. Hon ser också t.ex. pengar och materiella ting som en bisak för oss människor - vi kan inte luta oss mot det, men använda det som ett medel eller en "bonus" om man så vill. Men vi får absolut inte glömma det vi är och att det enda som vi i slutändan har är oss själva, mänskliga, nakna, individuella och öppna.
Hon ser ändå potentialerna i det globala nätverk vi kallar internet. De positiva effekter det har och möjligheterna som skapats och fortsätter skapas genom "det nya samhället".
Väldigt intressant att höra den personens historia som upplevt så att säga "båda världarna".

Jag jobbar också halvtid på kundtjänst för ett större svenskt företag, och när det är lite mindre hektiskt brukar jag läsa lite nyheter på nätet. Igår snubblade jag in på den här artikeln. Och jag vet inte vad jag ska tänka. Kommer vi som människor, våra tankar och känslor och försvinna ännu mer? Kommer datorerna och nätet vara det främsta sättet att mötas, agera och leva?
Det finns redan många som motsätter sig den stora del internet och datorer tar i våra liv - vägrar gå med på fejsboken, har absolut inte msn och aldrig läser bloggar. Men det finns också en stor skara som hyllar de möjligheter som ligger framöver - hur kan internet utvecklas ännu mer?
Så som man kan läsa i artikeln (och i övriga artiklar i den serie som DN publicerat på ämnet) tros det att vi ännu bara touchat på den potential internet och datorer har. Forskarna och experterna på ämnet drömmer våta drömmar om att vara den som knäcker en ny kod eller att vara den som tar utvecklingen ett steg högre. Vi kommer bli ett verktyg för nätet och inte tvärtom, som det står i artikeln.
Kommer det bildas ännu starkare läger för och emot ett "äldre sätt" att leva och ett där man vill driva modernisering och datorisering till sin spets?

Jag blir nog lite rädd. Jag vacklar. Jag ser potentialen, jag tycker det är fantastiskt med nätet på många sätt men märker också hur jag glömmer bort "det viktiga", att verkligen möta människor, att lyfta huvudet och se löven på träden runtomkring mig när jag suttit för länge framför datorn...
Förmodligen kommer utvecklingen fortsätta lång tid efter att vi är borta och kanske blir det inte så stora skillnader under vår livstid. Och jag är rätt glad för det. Fortsätter det så här är det under kontroll, jag kan välja att stänga av datorn, gå utomhus - jag kan till och med välja idag att i princip leva helt utan dator och internet och klara mig alldeles utmärkt ändå. Men om (som det står i artikeln) det blir så att vi inte kommer kunna ha hemligheter, inte behöva känna på vattnet för att veta om det är kallt och kunna läsa varandras tankar, då vill jag nog inte vara med.

När jag läst nästan hela artikeln och alla de här tankarna kommit upp i mitt huvud, ringer någon till kundtjänsten, dvs jag måste svara och jag är på vippen att svara "välkommen till internet, Caroline".
Undrar vad man skulle fråga om man kunde ringa till internet...? Undrar vem som skulle svara?

Duktig, duktigare, duktigast?

Jag ska sluta vara duktigast. Försöka släppa detta med att vara duktig överhuvudtaget.

Varför?

Svaret är simpelt. För att det inte är särskilt kul.

I hela mitt liv har jag uppfostrats till att vara en duktig tjej. Inte så att mina föräldrar har pushat mig. Det skötte skolsystemet och samhället så bra ändå. När jag tänker tillbaka så började allt på allvar under högstadietiden. Förvirrad sökte jag och mina vänner efter våra identiteter. Det coola gänget var redan utsedda - där hade vi inte en chans. Men om man skulle bli duktig kanske?

Sen går det lätt av bara farten. Man blir duktigare och duktigare. Snart gör man inte bara sina egna uppgifter utan även andras. Fixar och donar. Anstränger sig för att överaska och uppmuntra och blir duktigast i gänget. Applåder?

När jag för snart tre år sedan flyttade till Göteborg hade jag inga plikter. Jag pluggade lite lagom, upptäckte en ny stad, lärde känna nya människor, och kände att jag verkligen levde livet varje dag. Det var fantastiskt. Men sakta och säkert började jag ta på mig saker. Engagera mig. Bli duktig.

Nu har jag varit duktigast i mer än ett år. Jag har:

Fått mitt första "riktiga" jobb (och i samband med det sagt upp mig från ett annat)

Engagerat mig ideellt för att rädda Sveriges miljö

Startat eget företag

Startat en ekonomisk förening (Get to know us Sweden)

Tävlat och gått till final i Venture Cup

Tävlar igen i Venture Cup

Varit med och skrivit en forskningsartikel och presenterat den på en forskarkonferens (utan att vara forskare)

Tränat sex dagar i veckan

Sprungit Göteborgsvarvet för första gången

När jag tittar tillbaka på året så funderar jag på hur tusan jag gjorde det här. Var det kul? Svårt att säga, för man blir lätt fartblind. Så nu lägger jag ner det här. Jag har redan tagit steget och faktiskt avsagt mig en större uppdrag. Känns bra. Ingen blev sur. Jag blev lättad. Och någon annan kan få göra det roliga jobbet istället för mig.

Mer kul åt folket!

//F

30-årskris?

Jag undrar om 30-årskriser har någon 30 %-ig felmarginal hit eller dit. Som att det är OK att få en mindre kris när man är 27 eller 33 och kalla den för 30-årskris. Egentligen behöver jag väl inte kalla det för något mer än en kris, men ändå… jag vill gärna sätta namn på saker, placera fenomen in i fack och lådor. Sortera lite. Organisera livet liksom. Jag ska citera delar från en artikel från Sydsvenskan (2005-04-29):

”Den handlar om familjen, jobbet, karriären och kärleken. Om vem man är och vem man skulle vilja vara, om det man har eller det man önskar att man hade. Eller bara om att bli ett år äldre.

En 30-årskris kan se ut på många olika sätt. Gemensamt är att så gott som alla människor drabbas av dessa, ofta existentiella grubblerier, någon gång i 30-årsåldern./…/ För de allra flesta handlar det om att stanna upp och fundera över vad man vill med sitt liv de närmaste åren. Och det är snarast ett friskhetstecken, säger Monica Rehnberg. /…/ Funderingarna rör oftast de närmaste åren: om man ska satsa på karriären, förhållandet eller kanske ge sig ut och resa. Bara en eller ett par generationer tillbaka i tiden såg det annorlunda ut. Gången var given: utbildning, fast jobb och därefter familj och barn. För många damp de existentiella funderingarna ned som ett obehagligt gratulationskort på posten när 30-årsdagen närmade sig. Är det så här det ska se ut resten av livet, frågade man sig. Men den frågan är inte lika berättigad bland dagens 30-åringar, menar Monica Rehnberg. De givna grindar som förr skulle passeras på vägen genom livet existerar inte längre. Friheten att välja en helt egen väg har ökat, inte sällan på bekostnad av tryggheten. Och just där, i individens inre slitningar mellan å ena sidan friheten det innebär att vara obunden, och å andra sidan tryggheten med familj och en fast anställning, menar Monica Rehnberg, finns nog en viktig förklaring till 30-årskriserna. På ett sätt tror jag att dagens 30-åringar har det betydligt tuffare, åtminstone har de det inte enklare än vad deras föräldrar hade det. Frihet är naturligtvis i grund och botten något positivt, men för många valmöjligheter tror jag kan leda till livsstress, säger hon.”

Jag kan inte annat än känna igen mig. I det mesta faktiskt. Betyder detta då att jag diagnostiserat mig själv med en 30-årskris? Finns det nåt recept man kan få så att det går över?

För övrigt funderar jag just nu på:

• Om jag kommit in i en ny svart period 10 år efter min förra. Fast den här gången känns det mer sofistikerat och inte lika svart runt ögonen.
• Vart jag vill bo
• Vad jag vill göra
• Om jag vill ha hus eller lägenhet
• Om jag vill vara anställd eller egen
• Om jag vill utbilda mig till något annat
• Om/när jag vill ha barn
• Mer ytligt funderar jag på hur jag vill att mitt hem ska kännas och vara rent inredningsmässigt.
• Om jag trots allt är normal med dessa tankar?

/M

Lästips

Tipsar här om en artikel värd att läsas:

http://www.dagensjuridik.se/sv/Arkiv/Lathund-for-generationsvaxling/

Såklart ligger Kairos Future bakom. Vem annars :-) Men det spelar ingen roll, för den berör ett intressant ämne. Såklart!

/GKTUS

Härligt umgänge

Det blir ett snabb liten reflektion idag eftersom jag är på språng ut till Ängön och mormor och morfar för att sova över! Som när man var yngre och hade sommarlov! Då var det i och för sig för att dagen efter gå och bada, åka till Göksäter och handla och fika eller något annat roligt. Imorgon ska jag dock inte göra ovan nämna utan ska på möten i närheten varpå idén att sova hos mormor och morfar kändes lämplig.

Men det bästa av allt - det blir ändå mys tillsammans med mormor och morfar, precis som det var på sommarloven! *nostalgi*

/K.

Oplanerat helvete

För första gången på jag-vet-inte-hur-länge hade vi en oplanerad helg. Inte heelt oplanerad givetvis, men till stora delar. Vi visste till exempel inte vad vi skulle göra mellan halv två och halv sex (mellan träningen, stor-matlagningen och festen) på lördagen. Mina föräldrar hade tagit en sådan grej med ro, lagt sig i soffan med en bok, pysslat och varit i största allmänhet nöjda med lugnet. Vi, vi fick panik. Krälade omkring i "vaad-vill-vi-göööra-egentligen-ångest", kunde inte bestämma oss och fick hjärtklappning. För varje minut som gick blev aktivitetshetsen och manmåsteuppnåkänslan större och jobbigare att handskas med.
Vi överlevde, även om det kändes knappt. Föräldrarna skakar på sina huvuden. "Jaja, det kommer med åren, det är någonting som man lär sig."
Men vi vet inte om vi vill lära oss den läxan.

Oplanerade helger är bra och nödvändigt, förutsatt att man planerat att de ska vara oplanerade.

/MJ