30-årskris?

Jag undrar om 30-årskriser har någon 30 %-ig felmarginal hit eller dit. Som att det är OK att få en mindre kris när man är 27 eller 33 och kalla den för 30-årskris. Egentligen behöver jag väl inte kalla det för något mer än en kris, men ändå… jag vill gärna sätta namn på saker, placera fenomen in i fack och lådor. Sortera lite. Organisera livet liksom. Jag ska citera delar från en artikel från Sydsvenskan (2005-04-29):

”Den handlar om familjen, jobbet, karriären och kärleken. Om vem man är och vem man skulle vilja vara, om det man har eller det man önskar att man hade. Eller bara om att bli ett år äldre.

En 30-årskris kan se ut på många olika sätt. Gemensamt är att så gott som alla människor drabbas av dessa, ofta existentiella grubblerier, någon gång i 30-årsåldern./…/ För de allra flesta handlar det om att stanna upp och fundera över vad man vill med sitt liv de närmaste åren. Och det är snarast ett friskhetstecken, säger Monica Rehnberg. /…/ Funderingarna rör oftast de närmaste åren: om man ska satsa på karriären, förhållandet eller kanske ge sig ut och resa. Bara en eller ett par generationer tillbaka i tiden såg det annorlunda ut. Gången var given: utbildning, fast jobb och därefter familj och barn. För många damp de existentiella funderingarna ned som ett obehagligt gratulationskort på posten när 30-årsdagen närmade sig. Är det så här det ska se ut resten av livet, frågade man sig. Men den frågan är inte lika berättigad bland dagens 30-åringar, menar Monica Rehnberg. De givna grindar som förr skulle passeras på vägen genom livet existerar inte längre. Friheten att välja en helt egen väg har ökat, inte sällan på bekostnad av tryggheten. Och just där, i individens inre slitningar mellan å ena sidan friheten det innebär att vara obunden, och å andra sidan tryggheten med familj och en fast anställning, menar Monica Rehnberg, finns nog en viktig förklaring till 30-årskriserna. På ett sätt tror jag att dagens 30-åringar har det betydligt tuffare, åtminstone har de det inte enklare än vad deras föräldrar hade det. Frihet är naturligtvis i grund och botten något positivt, men för många valmöjligheter tror jag kan leda till livsstress, säger hon.”

Jag kan inte annat än känna igen mig. I det mesta faktiskt. Betyder detta då att jag diagnostiserat mig själv med en 30-årskris? Finns det nåt recept man kan få så att det går över?

För övrigt funderar jag just nu på:

• Om jag kommit in i en ny svart period 10 år efter min förra. Fast den här gången känns det mer sofistikerat och inte lika svart runt ögonen.
• Vart jag vill bo
• Vad jag vill göra
• Om jag vill ha hus eller lägenhet
• Om jag vill vara anställd eller egen
• Om jag vill utbilda mig till något annat
• Om/när jag vill ha barn
• Mer ytligt funderar jag på hur jag vill att mitt hem ska kännas och vara rent inredningsmässigt.
• Om jag trots allt är normal med dessa tankar?

/M