Varför?
Svaret är simpelt. För att det inte är särskilt kul.
I hela mitt liv har jag uppfostrats till att vara en duktig tjej. Inte så att mina föräldrar har pushat mig. Det skötte skolsystemet och samhället så bra ändå. När jag tänker tillbaka så började allt på allvar under högstadietiden. Förvirrad sökte jag och mina vänner efter våra identiteter. Det coola gänget var redan utsedda - där hade vi inte en chans. Men om man skulle bli duktig kanske?
Sen går det lätt av bara farten. Man blir duktigare och duktigare. Snart gör man inte bara sina egna uppgifter utan även andras. Fixar och donar. Anstränger sig för att överaska och uppmuntra och blir duktigast i gänget. Applåder?
När jag för snart tre år sedan flyttade till Göteborg hade jag inga plikter. Jag pluggade lite lagom, upptäckte en ny stad, lärde känna nya människor, och kände att jag verkligen levde livet varje dag. Det var fantastiskt. Men sakta och säkert började jag ta på mig saker. Engagera mig. Bli duktig.
Nu har jag varit duktigast i mer än ett år. Jag har:
Fått mitt första "riktiga" jobb (och i samband med det sagt upp mig från ett annat)
Engagerat mig ideellt för att rädda Sveriges miljö
Startat eget företag
Startat en ekonomisk förening (Get to know us Sweden)
Tävlat och gått till final i Venture Cup
Tävlar igen i Venture Cup
Varit med och skrivit en forskningsartikel och presenterat den på en forskarkonferens (utan att vara forskare)
Tränat sex dagar i veckan
Sprungit Göteborgsvarvet för första gången
När jag tittar tillbaka på året så funderar jag på hur tusan jag gjorde det här. Var det kul? Svårt att säga, för man blir lätt fartblind. Så nu lägger jag ner det här. Jag har redan tagit steget och faktiskt avsagt mig en större uppdrag. Känns bra. Ingen blev sur. Jag blev lättad. Och någon annan kan få göra det roliga jobbet istället för mig.
Mer kul åt folket!
//F
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar