barn, ungdom, ung vuxen, medelålder, vuxen, pensionär?

Okej, jag har skrivit om det förut. Men det tål att upprepas. Jag kommer ägna det här blogginlägget åt min pågående debatt kring problematiken kring att låta samhället klassa människor som ungdomar till det att man fyller 35.

Jag hittade ” Med uttrycket ’barn, ungdomar och unga vuxna’ avses /…/ personer under 35 år, vilket stämmer med internationell indelning.” (difungdom.se) (min kursivering) Vidare hittar jag ”Med begreppet ’unga vuxna’ avses personer i åldersspannet 18-39 år, som har eget boende och som kan fatta egna kommersiella beslut.”(tu.se)

För mig spelar det ingen roll vart jag hittade dessa citat, de är ganska talande för hur en stor del av samhället ser på människor. Förvisso finns det många som hänvisar till åldern 18-25 – vilket borde vara mer rimligt och förekomma på alla sidor. När man är 39 börjar man faktiskt närma sig medelåldern.

Jag vill med det här blogginlägget visa de konsekvenser som blir av att ha denna skeva åldersindelningen och uppfattningen kring vem som är ungdom och den som är vuxen. I mitt huvud är ungdom lika med tonåring som är den period då man fortfarande är ung, men inte längre barn. Att göra revolt är självklart och såklart att testa gränserna. Ok, bara för att jag lämnat mina ungdomsår har jag inte slutat göra revolt och ifrågasätta. Men jag menar att det handlar om vad man ifrågasätter och gör revolt mot som påverkar vilket epitet man ska få.

Nu kanske du tror att det är väldigt viktigt för mig att bli kallad vuxen och ja, det kan verka trivialt, men det är faktiskt en skillnad i begreppen ungdom och vuxen som är ganska markant. Allt beror ju på vad man jämför med, men bara jag är vuxen, jämfört med mina föräldrar är jag ung, men likförbaskat vuxen. Det sätter vissa bilder i huvudet på folk beroende på vad vi alla kallas. Inom socialpsykologin är den generella uppfattningen, av en själv som person, en del av ens identitet. (Jag personligen bryr mig inte såvärst, mer som en del av en kollektiv grupp)

Detta begreppskrig tror jag bidrar till en osäkerhet bland 20-30åringar: är vi vuxna och ska ta ansvar eller är vi ansvarslösa ungdomar som kan resa jorden runt och inte planera för mer än en dag i taget? Helst ska vi nog inte skaffa ordentliga jobb, hus och barn förrän vi är 35-40. Inte behöver väl vi tänka på det nu heller. Det finns gott om tid till sånt. Kul när två eller fler generationer väntar med detta. Vem ska föda fram barn som ska växa upp och betala våra pensioner?

Än värre är det politiska spelet mot 20-30åringar. Du kan inte få starta eget-bidrag innan 25. Är du arbetslös ska du sättas på utbildning, det är det bästa nu och får du trots allt ett jobb ska din arbetsgivare inte betala lika mycket arbetsgivaravgift för dig. Dessa åtgärder, oavsett parti, ser ju jättefina ut på papper. Men helt oproblematiska är de inte.

Inget starta eget-bidrag innan 25: Är en egen verksamhet sista utvägen? Det är i alla fall den signalen jag får när jag ser den här regeln. Helst ska man testa alla andra vägar till arbete innan 25årsdagen.

Utbilda arbetslösa: Hurra för att få två generationer (80- och 90-talisterna) med höga utbildningar som inte nöjer sig med vilket jobb som helst eftersom de lagt ner i runda slängar en kvarts miljon på utbildningen. Såklart finns det nu liksom förr människor som faktiskt inte vill studera. Låt dessa människor få känna sig bra ändå!

Sänkta arbetsgivaravgifter: Fint sätt för att säga att yngre människor inte är lika viktiga som äldre eftersom de inte ska kosta lika mycket. Här värderar vi återigen ålder framför kunskap och kompetens. Verkligen genomtänkt.

Det är dessa frågor jag funderar på nu.

/M