Söndagsångest.

Klumpen i magen som skriker att den inte vill tvingas upp i ottan i morgon igen. Att måndag morgon är det värsta som finns. Att livet tar slut när helgen gör det.

Vem vill leva så?

När jag var yngre avkydde jag rutiner och fasta tider. Nu älskar jag dem. Och är livrädd för dem.

Måste "rutiner" vara synonymt med "vardagar-som-blir-till-en-grå-massa-och-helgen-som-enda-ljus"?

Är det bara som anställd man känner söndagsångest?



(Obs! Personligen har jag ingen söndagsångest alls för tillfället, men jag har haft och vill aldrig ha. Därför söker jag efter receptet på lösningen.)



/MJ