Det snackas om det där med att bli vuxen... Jag har inte riktigt bestämt mig för att det är något jag tycker verkar kul. Och det är inte så att jag inte gillar att ta ansvar. Jag är faktiskt så bra på att ta ansvar att jag ibland tar ansvar även för folk i min omgivning.
Det handlar heller inte om att jag ogillar vuxensaker som att jobba, snacka politik, dricka rödvin och baka bröd. Sånt har jag alltid gillat (okej, bortsett från vinet.. och ja, kanske inte från såå låg ålder). Nej, det handlar inte om sådana saker.
Det handlar om att jag känner mig utsatt.
Utsatt och lite ensam till och med.
Inte så att jag inte har några vänner. Jag har massor av vänner. Tyvärr hinner jag sällan träffa dem eftersom jag har så lite tid.
Men jag skulle ibland behöva lite hjälp med att fatta alla dessa vuxenbeslut.
För vem kan lova att jag och min sambo kan betala hyran när vi flyttar till en större lägenhet (2 år i en etta börjar märkas i garderoben)? Vem tror på mig när jag vill starta företag och satsa helthjärtat istället för att jobba på kontor? Ja, vem bryr sig egentligen?
Trots att jag nu närmar mig den vackra åldern av 26 år känner jag mig inte riktigt riktigt vuxen. Och riktiga vuxensaker som att gifta sig, skaffa barn och flytta till hus skrämmer mig. Kanske är det bara att konstatera, jag är en äkta 80-talist. Ungdom till jag är 35.
//F
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är inget att vara rädd för! Du blir inte mer vuxen för det bara för du har alla vuxensaker. För att jag sitter och stickar ibland är jag ju inte tant för det. Jag känner mig inte mer vuxen nu när jag bor i hus än i vintras när jag bodde i en tvåa. Om man inte räknar att de antal dagar jag har levt är fler än i vintras. Handlar det inte mer om individen än vuxensakerna? Om tankarna och attityden. Den egna känslan av att vara och att icke vara vuxen. Vuxensaker är ju bara saker. Tankarna och idéerna har man oftast kvar ändå.
SvaraRadera/ C
Jag förstår vad du menar F men sjukt läskigt, jag hade precis på tungan de exakta orden (förutom att jag inte bor i hus då!) det C skrev innan mig. Allt sitter verkligen bara i huvudet. Man behöver inte bli tråkig bara för att man gör vuxensaker. Jag har nästan kommit in i en period där jag tycker det ska bli skönt att få bli vuxen. Vuxen på mitt sätt alltså, såklart!
SvaraRadera/M
Precis som jag skriver är det inte vuxensakerna i sig jag ogillar/är rädd för. Mer känslan av att "var vuxen och klara dig själv" som samhället lite grann står för. Men hallå - om jag inte fattar hur a-kassa, försäkringskassa, lån, pensionsspar funkar? Det är inte alltid det är någon som har tid att förklara. Och då blir man ganska utlämnad. Bra karl reder sig själv.. kanske det sämsta uttryck som någonsin uppfunnits. //F
SvaraRaderaDet där ju lite ett dilemma. Samhället är ju nu uppbyggt av just det du säger, att man ska klara sig själv. Det kollektiva finns knappt kvar - man ska vara stark och individualistisk. Det är ju en del av vad vi 80-talister står för också. Vi bidrar ju till det individualistiska samhället. Vi vill ju klara oss själva. Du vill starta eget och klara dig själv på ditt sätt och samhället vet inte hur mycket hjälp det ska ge för att hjälpa dig men samtidigt inte stjälpa dig.
SvaraRadera/C
Jag vet! Det är en paradox och ett delikat dilemma. Tur att det finns andra 80-talister i samma situation att diskutera sådant här med.
SvaraRadera//F