När jag låg och placerade stenar i vår nygamla stenmur förra veckan funderade jag över hur svårt det var att få dem att passa in. Vissa var helt omöjliga att få på plats någonstans. Passade inte med någon annan sten och ville inte ligga rätt i stenraden. Det var de stenar som inte följde någon annans form. Ojämna kanter. Orediga. Passade inte.
Som de flesta känner jag en del gånger att jag inte passar in. På intervjuer är jag för ung. För grön. Oerfaren om ditten och datten. Passar inte. På jobbet slår det mig ibland hur jobbig och krävande jag är. Tycker si och tycker så. Låter gnällig när jag inte håller med. Är det inte det ena så är det det andra. Passar inte. Och jag blir kluven och till och med skäms lite ibland. Jag känner mig som den äkta 80-talisten som det skrivs om, som just aldrig blir nöjd. Alltid är det något. Men samtidigt vill jag ju heller inte riktigt passa in. Inte vara ja-sägare. Jag vill säga vad jag tycker och gärna flera gånger. Så det har framkommit tydligt. Jag vill ha en förändring. En utveckling. Jag vill bli sedd och uppmärksammad. Göra fotsteg. Jag vill till och med tycka lite extra för tyckandets skull. Inte passa in. Precis som stenarna.
Jag var definitivt naiv i mitt stenmursprojekt. Jag trodde jag skulle vara klar samma kväll. Men det är nog helt enkelt inte meningen att allt ska passa in och vara på rad.
/C
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
och kanske inte heller meningen att allt ska bli klart på en gång. vissa projekt man tar på sig är för livet. Stenmuren kanske aldrig ska bli klar?? /M
SvaraRadera