Äntligen hemma

Förra helgen flyttade jag och min vackra man från lägenheten där vi bott de senaste 10 månaderna och där vi funnit oss väldigt väl till rätta. Redan på väg därifrån med släpen fulla av möbler sa vi, utan att tänka oss för, "nu åker vi hem" och menade med det den studentlägenhet där vi ska tillbringa den kommande månaden.
I helgen har vi varit hemma. Hos mina föräldrar. Men det är ju hemma.
Och ikväll när vi rullade in mot Göteborgs centralstation suckade vi. "Det är alltid skönt att komma hem igen."
Om en månad flyttar vi till vår nya lägenhet och med största säkerhet kommer vi att känna oss som hemma där redan efter första vändan med första flyttlådan.
Kan vår förmåga att känna oss hemma var vi än vilar vår kropp nattetid vara en bieffekt av samhällets och arbetsgivarnas krav på flexibilitet och ständig anpassning?

I fredags tog min lillebror studenten. Han är så sansad, full av tillförsikt om att saker på det ena eller andra sättet kommer att lösa sig.
Sansad förväntan kan man kanske säga.
Jag hoppas att saker på det ena eller andra sättet kommer att lösa sig. Inte för lätt och inte för svårt.

/MJ