Igår gick jag, min älskade samt hans bror en 5-mila vandring på Kinnekulle. Egentligen var den bara 4,5 mil, men vi missade att svänga på ett ställe.
Första tredjedelen var riktigt trevlig. Vackert landskap, god moral, lyckligt ovetandes om hur långt det var kvar. Sen började det göra ont och alla tre la sig till med varsin helt ny gångsstil för att avlasta de ömmande delarna. Sista 4 timmarna går nog inte ens att med bästa vilja kalla för njutingsfyllda. Orken var det inget fel på, men det gjorde ont, riktigt ont på en del.
Men trots tilltagande smärta och timmar som tickade iväg snabbare än antalet kilometrar var det ingen av oss som hängde med huvudet eller klagade. Tvärtom var det gott humör, skratt och förundran över den otroliga omgivningen.
Vi hade parkerat bilen vid en punkt och oavsett hur ont det gjorde var vi tvugna att ta oss tillbaka dit. Det var bara att "köra ner huvudet" som vi uttryckte det. Punkt.
Så. Moralkakan denna gång är något utsliten men visst kan det göra ont och vara jobbigt emellanåt, livet, men har man bara bestämt sig så finns det inget val, då är "det bara att köra ner huvudet".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar