Härligt när måndagar går fort

Tack för att denna dag snabbt drog över. Nu är veckan igång - med många nya utmaningar!

/K.

Stillastånd är tillbakagång

Liksom författaren till förra inlägget är jag i "jobbslutartider". Mitt hittills längsta jobb på samma ställe (4,5 månader) får sin ände imorgon. Och det känns alldeles underbart! Även om jag inte har en heltidstjänst som mamma att komma tillbaka till utan traskar rätt ut i arbetslöshetens träskmarker.
Ge mig en dag eller max två så är jag hysteriskt rastlös igen, men just nu känns det som sagt bara bra. Det har varit ett bra jobb, men nu kan det inte ge mig mer. På den posititionen finns inget utrymme för utveckling och därför får det vara bra nu. Hit men inte längre. Dags för nya äventyr. Tack och hej.

/MJ

Världens bästa heltidsanställning!

Ytterligare en projektanställning är till ända. På måndag är jag åter ute på fältet. Eller nej, inte riktigt, jag är till stor del hemmavid och tillsammans med min underbare son. Plockar upp där jag slutade föräldraledigheten i januari. Fantastiskt kul! Vilken höst vi skall ha, prinsen och jag, säger jag till alla jag möter. H, alias sambo och pappa i sammanhanget, tittar på mig med en svårdefinerad blick. Hmmm... snarare tillbaka till sin första, och hittills enda heltidsanställning, ler han. För det är tufft och vara hemmaförälder minsann. Minst lika värt att kallas arbete som något annat. Fler med mig måste väl hålla med om att ordet "föräldraledighet" är en myt?

Det är klart att det inte går att uttrycka sig så. Det handlar ju om KÄRLEK. Men i alla fall. Jag ser otroligt mycket fram emot hösten, en må-bra höst på alla sätt. Skall få rå om de mina, och givetvis kunna ägna mer mig åt GTKUS!

Full fart framåt -och en kram så ofta jag bara kan!
//MJe

De nya nomaderna

Nu minns jag inte ens vad jag drömde när mobilen ringde 04:34 imorse. Men signalen blev obegripligt integrerad i drömmen, som ljud kan bli ibland...
Jag masade mig upp och missade för en gångs skull inte tåget. Min tanke var att jag skulle jobba och plugga på tåget men solen hade faktiskt inte ens gått upp så jag slumrade ihopknölad på mitt säte nästan hela vägen till huvudstaden.

För några veckor sen läste jag den här artikeln. Digital nomads som begrepp var då nytt för mig men det verkar vara ganska vedertaget i Amerikat sen ett par år tillbaka. Fenomenet som sådant har ju funnits så länge trådlöst och mobilt bredband funnits. Men nu finns alltså begreppet också...
Här på cafeet sitter redan två män i möte med datorn uppfälld när jag kommer in. Och här sätter jag mig och fäller upp laptopen - jobbar och 'pratar' med folk. Och precis som en av killarna i artikeln säger tycker även jag att det är mycket bättre att kunna jobba var som helst - kanske på ett café eller nåt annat allmänt ställe.

Upptäckter av det negativa slaget gällande digital nomad-life jag gjort redan nu:
- man blir lätt distraherad
- det kan hända att de spelar riktigt urusel musik där du sitter
- känner man inte till tex cafeet man går till kan det visa sig vara riktigt dåligt...! (som det här jag är på - crappy mat och svagt och blaskigt kaffe...)
- det kan vara tungt att bära runt på din dator
- du kan bli stressad över att kunna (och därför behöva?) jobba överallt?

Men jag gillar alltså (trots ev. café-floppar) att kunna välja mina egna arbetstider och var jag ska arbeta. Det är en frihet i det som jag märkt är ganska viktig för mig. Fasta arbetstider gör ganska omedelbart att jag känner mig låst, kanske är det motvalls-flickan på fem år i mig som skriker att ingen ska minsann berätta för mig när och var eller hur jag ska göra saker.
Men nu är det ju så att jag har möjligheten att jobba nästan som jag vill. Så jag tänker klappa motvalls-flickan medhårs och leva mitt digital nomad-liv. Eller åtminstone tycker jag det är underbart att möjligheten finns...

- CeF

En 80-talist mellan tomhet och överenergi

Det finns en sinnesstämning mellan tomhet och överenergi. En sinnesstämning när man inte kan bestämma sig för om man ska lägga sig på soffan och stirra i taket eller jobba hela natten.

Inte helt oväntat befinner jag mig i en sådan sinnesstämning just nu. Varför?

Jo, jag och M har snackat på Entreprenörsbaren. Premiärsnackat.

Get to know us Sweden har ju funnits ett bra tag på nätet. Och för all del på en ett antal möten med diverse olika människor. Men inte så här publikt, inför en skara åhörare. Som bedömer och dömer. Och jag älskar det! Det enda frustrerande är att alltid, alltid när ens tankar, åsikter och idéer ställs inför andra människors perspektiv så inser man hur mycket mer man vill ta reda på. Ja, med andra ord att ens egen verklighet är ganska liten.


Kul var det i alla fall. Snart snackar vi igen. Då blir temat "Get to know us Sweden - från frustration till ambition. 80-talister om 80-talister på arbetsmarknaden". Det har jag i alla fall stenkoll på. Inga kunskapluckor. Det handlar ju om mig.

So long friends.
//F

upptäckter

Den här veckan har jag upptäckt att viss servicepersonal tycker sig ha rätt att slänga på luren i örat på deras kund/medlem.

Jag har också upptäckt att detta händer när man trycker på ömma punkter. Som att ifrågasätta beslut som tagit över fem månader att ta. Eller att ifrågasätta varför man en gång kan frångå rutinerna, men nästa gång är det stört omöjligt. Sista upptäckten i detta fall är att enda lösningen är att prata direkt med chefen.

Tänk om jag inte stod på mig. Om jag hade låtit mig tystats och snällt fogat mig in i ledet. Då hade beslutet fortfarande inte tagits. Därför tänker jag fortsätta vara obstinat och ifrågasätta rutiner och byråkrater som vägrar rucka på vissa saker.

/M

Jag tillhör ett fack. Därmed basta.

Jag läste en intressant artikel om skillnaderna mellan olika "talister", våra olika perspektiv på arbete och arbetsgivare. Att vi inte tänker på samma sätt. Det klassiska om oss krävande och kräsna 80-talister. Tänk om det vore så här enkelt!

Det som artikeln skrev som typiskt för en 50- och 60-talist var att denne var solidarisk. Solidaritet och rättvisa är väldigt viktigt för mig, men jag är ju 80-talist. Jag vet dessutom 50- och 60-talister som inte är så värst solidariska. Hur går det ihop sig?

I en annan artikel stod det att jag som 80-talist bär mycket flipflops. Jag har aldrig ägt ett par flipflops och när jag har provat någon gång har jag snubblat fram.

Det är väldigt skoj att läsa om sig själv, hur jag är och ska vara bara för att jag är 80-talist. Det är extra spännande att läsa orsakerna till varför jag är lat, hoppar mellan jobb stup i kvarten och vill ha snabb feedback. Ja, jag tycker nästan det är lite charmigt faktiskt. Helst när det är uppenbart att det är en 50-talist som har skrivit artikeln om mig som 80-talist. Som spär på fördomarna lite extra. Kryddar till mig och stoppar in mig i ett fack.
/ C

Bokmässan är nästa anhalt

Dagens reflektion är att hösten har kommit - det luktar skolstart, det luktar nystart och det bästa av allt är att; Det luktar start på riktigt för Get to know us Sweden.

Generationsväxling, generationsmöten, unga, gamla, erfarenhet, nyfikenhet... - Get to know us Sweden på Bok & Bibliotek, 24-27 september. Get to know us Sweden är där för er skull, för vår skull - ja alla generationer är välkomna till oss.

Ja, det är en av sakerna som är på gång nu! Det är roligt.

/K.

På tal om att det börjar bli dags att skaffa ny mobil...

Döm om min lycka när jag under min sedvanliga granskning av svd.se fann en artikel om min nya absoluta favoritgren: mobilkastning.
Finland, detta fantastiska land (ett land där jag förvisso ännu inte satt min fot men som nu har börjat klättra på min prioriteringslista över länder att besöka), annordnar sedan 2000 VM i denna underbara "sport".
Genom att alltså kasta iväg sin telefon så långt som möjligt är meningen med tävlingen är att deltagarna ska få ge utlopp åt sin teknikfrustration. Enligt svd är det många som vill delta och många som låtit meddela att de vill kasta iväg sin telefon så att den aldrig mera hittas.
Jisses vad jag gillar den här idén! Vi kanske skulle annordna något liknande här i Göteborg? Fast man inte behöver känna sig begränad till att kasta just mobiltelefoner. Man kanske kunde få kasta vilken teknik som helst som man känner frustration över..? Jag känner själv hur listan växer inuti mig...

Exempel på teknik som jag skulle vilja kasta långt alternativt slå hårt på med ett basebollträ:

• Alla dessa olika fjärrkontroller (tv, dvd, stereo, dator...)
• Sladdlösa hemtelefoner (de ligger aldrig där de ska och batteriet är alltid slut)
• Datorer (först är de så avancerade att man inte förstår sig på dem och sen blir de sega)
• Routrar och allmän internetuppkoppling
• Skrivare (när fungerar de någonsin smidigt!?)

Den som vill läsa mer om artikeln gör det här och den som, liksom jag, efterlyser en liknande tävling i Göteborg lämnar en kommentar nedan.

/MJ

Generationsinventering

Dagens uttryck som jag har hängt upp mig på är "upptäck den nya generationens" ... kaffekokare ... eller för all del; kokbok eller cykel. Den nya generationen -är det min generation undrar jag då? Vad har jag missat -jag äger inte den där häftiga kaffekokaren som gör kaffet så där sammetslent och crèmebubbligt på ytan. Eller borde jag det? Jag frågar mig om jag har legat av mig -vilken låt ligger egentligen etta på topplistan och skall midjan vara markerad eller inte på jeansen? Alltså, kanske tillfälle att inventera den egna generationens kärnprodukter?

Har i alla fall sneglat på en el-cykel, kort och gott, den nya generationens cykel - en så'n skall man väl äga förstås! För vem av oss är inte sportig, miljövänlig och trendig?

Jag kan ju inte stå där och inte fatta någonting när mina barn frågor mig om tjugo år - "coolt, mamma -en så'n där hade du väl när du var ung??!"

Höststädning i trendcity. Mors. /MJe

trion

Jag gästspelar som trebarnsmorsa den här veckan.
Min bror och hans fru har välförtjänt semester.
Men hur får man det att gå ihop när det är på riktigt, varje dag?!?

Jag vaknar trött. Jag kör till dagiset trött. Jag brummar lite med traktorn över golvet på eftermiddagen när barnen är hemma igen. Lite slött, för jag är trött. Och så vidare.
Slutsatsen är alltså att det är energikrävande med barn.
Det visste jag redan. Men det blir ju påtagligt när man lever det livet, även om det bara är för en liten stund.
Och inspirationen och kreativiteten som är så nödvändig just nu lyckas jag inte riktigt grabba tag i, eftersom det alltid kommer en bajsblöja eller en sparkcykel i vägen. Vardagen bestäms efter deras rutiner och jag kan inte alls äta framför datorn när jag vill eller stanna uppe hela natten eller ta en promenad eller sitta i en fåtölj och glo hela dan. (På gott och ont.)

Trots detta klagande vill jag nog ha barn. Tror jag.
Jag vill nog ha massa barn till och med i så fall. Kommer det ett, får det gärna komma ett par till. Själv växte jag upp som en av fyra. Flera syskon är väldigt trevligt och något jag gärna vill för mina eventuella egna barn också som sagt...
Självklart tror jag att man kommer in i barna-vardagen på ett annat sätt när det 1) är ens egna barn, 2) lever i den verkligheten varje dag och får tid och chans att strukturera upp det bättre (och 3) är mer redo för det...).
Men jag är verkligen ambivalent. För min egen del får det bli som det blir litegrann... det är inget självändamål för mig att skaffa barn.
Just nu är det faktiskt rätt perfekt med att jag får passa barnen då och då.
Och sen krypa tillbaka till min egen lya.


Igår var sista ordentliga sommardagen, säger de. Då roar sig tvillingarna till exempel så här:

2 av 3

/ CeF

Mitt livs höst börjar nu

Sommaren börjar lida mot sitt slut. Luften blir kyligare. Kanske tidigare än vi hade önskat? Ändå pirrar det lite i magen, så där skönt. Det är hösten som smyger sig på.

Hösten för mig är lite vild och galen. Den ger chans till nystart på ett fint kravlöst sätt. Hösten är lite guerilla. Den slår hårt underifrån och jag kan inte annat än att baxna av dess skönhet; löv som glöder i solen, ruggigt regn och levande ljus. Hösten ger så många möjligheter. Och eftersom jag vet vad som väntar (en lång och antagligen regnig vinter) tar jag vara på varje minut.

Ibland kallas ålderdomen för ”livets höst”. Jag tycker inte att det stämmer. Ålderdomen borde snarare kunna likställas med sommaren, så där illans kort och intensiv. Måste njuta av varje minut och upplevelse, och tänk om det regnar då är allt förstört! Sommaren är skör eftersom den bär på så många förväntningar. Nej, hösten tillhör inte ålderdomen, den tillhör oss unga vuxna. Vi som stormar runt i livet precis som löven på marken. Röda, gröna, gula, färgade av våra känslor och tankar, omöjliga att placera in i ett fack. Än. Vi ser nya möjligheter, och tänker ibland annorlunda.

I mitt huvud är årstiderna som en aningen skev cirkel där hösten är kort inför den stundande vintern, fantastiskt långa våren och korta sommaren. Det fina är att det är just en cirkel där alla delar krävs, hösten, vintern, våren, sommaren. Precis som med generationerna. Alla behövs.

//F

Ett folkligt virus

Det kommer lite smygande. Liksom naglar sig fast där innanför skallbenet. Först försöker man förneka att man drabbats. Jag? Inte en chans, sånt kan jag stå emot! När det väl fått fäste angriper det sin värd och sprider sin uppenbarelse där det finns möjlighet.

Pratar jag om nya H1N1-viruset? En vanlig förkylning? Ett litet virus man försöker förneka och inbilla sig stark emot?

Nä. Jag pratar såklart om fördomar vi alla har. Förutfattade meningar som uppstod i ett möte som sedan fått prägla tankarna så fort vi tänker på liknande situationer som det första mötet.

Vi är just nu rädda för en pandemi som kan slå ut hela samhället, inte i att folk dör, utan för att folk måste stanna hemma från jobb och skolor. Jag menar att vi borde vara mer rädda för våra fördomar. De kan man drabbas av om och om igen. Om du väl har haft en förkylning får du inte tillbaka just den. Fördomar går inte över av sig självt. Därför borde stat och land vara mer rädda för vilka konsekvenser denna sjukdom får.

Jag tänker inte gå in på dessa konsekvenser här. Men jag vet ju själv hur jag tänker. En arbetslös man 55+ sa (kanske med en uns bitterhet) till mig "Jaha du, det är ingen som anställer nån som är över 50". Jag tänker "Det är ingen som anställer någon under 30" Där har vi två fördomar inringade. Jag med min verklighetsbild och han med sin. Ingen har fel, båda har fel. Vi ser bara vår egen verklighet och tror en massa saker om andras verklighet.

Därför satsar jag nu på kunskap. Jag ska lära mig så mycket jag bara kan kring ämnet. Jag är helt övertygad om att det alltid kommer att finnas fördomar (det man inte vet något om, tror man något om; fördomar grundar sig i tron). Men jag är också helt övertygad om att vi med vilja för kunskap kan bli kvitt en del. Så vi inte behöver jobba i uppförsbacke hela tiden.

Jag ska börja fundera mer på det här med fördomar, vilka jag har och sådär. Först när man är medveten om dem tror jag man kan börja arbeta aktivt med att bli kvitt dem.

/M

Hårfint

Jag sitter och tittar på friidrott. En häckfinal är precis avslutad och fyran var en liten hundradel efter. En hundradel för sen för en medalj. En sprintfinal med en omtalad sprinter ledde till ett världsrekord. Ett världsrekord som slogs med marginal. 11 hundradelar. I friidrotten är det hårfint mellan att bli etta och tvåa. Att vinna en final eller att komma fyra. Att vara världsmästare och skriva historia eller vara bortglömd dagen därpå. Hårfint när det gäller tid. Fast även att 11 hundradelar känns som hårfint i den värld jag lever i så är det med marginal i en final på 100 meter.

När jag senast åkte tåg fick jag springa till tåget. Jag gick på en halv minut innan det rullade iväg. Det var hårfint för mig. Just då. När svetten rann tänkte jag på hur rörigt det hade blivit om jag missat det. Köpa ny biljett och lägga ut onödiga pengar. Gick det ens ett senare tåg? Min parkeringstid skulle ha gått ut. Jag har bilnycklarna i min väska 20 mil därifrån. Hårfint mellan att sitta bekvämt på ett tåg på väg hem. Eller att behöva styra upp övernattning, ny tågbiljett, bli sen till jobbet och få parkeringsböter.

Jag skulle personligen gärna vilja uppleva när vi inte kör bil längre. Är sugen på att prova sådana små flygande skepp som finns i science fiction-filmer. Jag skulle vilja uppleva när världen styrs av miljömedvetenhet. På riktigt. Det kommer jag antagligen aldrig att göra. Dålig tajming. Långt ifrån hårfint.

Det gäller att ha en känsla för tajming. Att ha lite flyt och turen på sin sida. Att vara på rätt plats vid rätt tillfälle pratas det om. Det verkar vara A och O. Det är spännande att se och märka när hårfint är hårfint. När marginal verkligen är med marginal.

Vad känner ni är hårfint?

/ C

Underskatta aldrig dig själv

Ung som gammal - underskatta aldrig dig själv. Tro aldrig att du är sämre än någon annan. Eller att någon annan är bättre än dig. För hur värderar vi kunskap?

Det som är det häftiga är när olika människor möts. Man ser saker på olika sätt. Därför ska vi ta vara på varandras olikhteter och utnyttja tillfällen att blanda oss alla och samarbeta. Yngre kan inte bara göra saker på ett sätt, eller äldre kan inte bara göra saker på ett sätt. Men om det vore så, så hade man ju i alla fall två sätt - om man skulle samarbeta. Hur skulle man då i så fall kunna samarbeta om den ena delen av en grupp bara kan göra på ett sätt och en annan del bara kan göra på ett annat sätt? Genom att prata med varandra kanske, genom att få upp ögonen för den andres sätt att tänka. Och att om man gör det kanske man faktiskt skulle lära sig något nytt. Och kanske skulle man tillsammans komma på något nytt. Eller kanske komma på att man kunde göra på fler olika sätt.

Jag tror det. Det är åtminstone värt att testa!

/K.

Höstvindar.
Med allt vad det innebär...
Omstart.
Nystart.
Nya vanor.

Vart skall vi ses?

Jovars, mitt i Kulturkalas-yran på sta'n kan man givetvis stanna upp och iaktta generationer, nationer, religioner ja, nästan miljoner olika företeelser så att säga. Jag är en trevande balansgång ifrån att bli pretto när vi pratar om alla dessa människor, denna mångfald som syns i vimlet. Men visst är det så det är? För Kulturkalaset måtte definitivt vara i hamn i år. Konceptet Kulturkalas är accepterat in i Svensson-själen och vi sörjer inte längre Göteborgskalaset. Lars-Kristerz på dansbandsscenen, generationskiftet på banan är ett faktum. Jojje Wadenius i Trädgårdsföreningen, trots ösregn -en fantastisk publik, ung och gammal sjunger med. Man påminns om att det är så här man vill att det skall gå till. Inget generationsskifte, snarare ett generationsmöte.

Tänk om alla kunde tänka positivt på generationskiftet, (förlåt, generationsmötet...) som något som man kan glädjas åt. Som exempelvis inskolningen av min lille son på dagis. Min egen tid på dagis kantas bara av nostalgi och underbara minnen, därför hoppades jag nästan att tiden stått stilla i dagisvärlden -att han skulle få det lika bra som jag hade det.

Ja, ni fattar, mitt resonemang håller inte riktigt fullt ut. Givetvis har man plockat upp otaliga förbättringar sen jag själv gick på dagis, men ändå, en gnutta nostalgi kan ändå ge ett leende på läpparna vid tankarna på generationer.

Framåt för generationsmötet! Vi ses på bokmässan!
/Mje

om att leva rätt

Jag har inte sett det än, men det skulle inte förvåna mig om jag inom en snar framtid får se en löpsedel med texten: "Så lever du exakt rätt!". Vi proppas ju liksom fulla med regler och råd varje dag... och det dåliga samvetet för den individuella livsstilen bara byggs på.
Så - mitt i kulturkalas-stress, Way out west-hets (och allmän livspress) som pågår i Göteborg just nu - ta en liten liten paus och give it up för min favorit i repris, Emil :

HÄR

(eller HÄR för er som inte har Spotify (!). )

Nu! kan vi stressa vidare...

Fakta för folket

För er som efterfrågar fakta kommer det lite här:

Generationen som föddes på 1940-talet är betydligt större än generationerna före och efter. Denna generation är nu på väg ut från arbetsmarknaden vilket har befarats bli ett hårt slag mot många arbetsgivare. Trots det kommer inte den arbetsföra befolkningen minska utan snarare öka, närmare bestämt med 76 000 personer under de närmsta tio åren. Åldersgruppen 20-24 år ökar med i genomsnitt 20 000 personer per år. Barnkullarna som föddes kring 1990 är nu på väg ut på arbetsmarknaden. (Statistiska Centralbyrån, 2007)

Detta, mina vänner, är en gigantisk generationsväxling som är på gång. Ja, eller snarare händer just nu.

Den kan inte beskådas på avstånd med en önskan om att ”det löser sig”. Nu är det tid för lite action! Get to know us Sweden formaliserar sig och räknar ner dagarna till Bok & Biblioteksmässan. Det är då det händer – då träder vi ut ur garderoben och berättar ALLT.

Till dess får ni hålla till godo med detta.

//F

Dagens ungdomar

Dagens inlägg inleds med ett citat jag läste idag:

"Vad sker med våra ungdomar? De föraktar auktoritet och hyser ingen respekt för åldern, är uppkäftiga mot sina föräldrar. De struntar i regler och lagar. De skränar omkring på gator och torg, nyckfulla och hotfulla. Deras moral är i upplösning. Vad kommer att ske med dagens ungdom?"

Ja. Det kan man fråga sig. Är ungdomar verkligen så hemska som citatet vill påvisa?
Kanske är det så, att det är just tack vare ungdomars hänsynslöshet som samhället har förändrats och utvecklats. Kanske behövs uppkäftigheten för att ifrågasätta och komma vidare? Vad vet jag? Hur som helst verkar det vara något som förekommit en längre tid. Citatet ovan är nämligen skrivet av Platon år 400. Före Jesus alltså. Säkert var han själv var lite obstinat, annars hade han nog inte blivit så känd.

Kanske är det inte så farligt att vara uppkäftig och skräna omkring på gator och torg? Jag tror att det en förutsättning för ett levande samhälle. Hur kul vore det om alla från det att de är tretton går i raka led och gör precis som de blir tillsagda? Snacka om o-utveckling. Inveckling.

/M

Rädslan för att möta

I sommar har jag kört förbi liftare på vägen några gånger, som vill åt samma håll som jag åker. Fyra stycken väntade också några hundra meter från vårt hus en hel dag på att någon skulle plocka upp dem så de kunde åka en bit på vägen. Jag har inte stannat och plockat upp någon en enda gång. De utanför huset hade dock bara kommit några hundra meter, så det kändes lite onödigt. Men de andra som vi åkt förbi i sommar har jag heller inte plockat upp, fast jag till och med haft plats i bilen ett par av de gångerna. Varför? Jo, det är en blandning av anledningar, men en orsak är dock att jag på något indirekt sätt blivit tillsagd att det är farligt att göra så. Det kan ju vara vilken sociopat som helst som står där med tummen i luften. I media står ju ibland om de som blir rånade i sin egen bil och sker det inte rätt mycket mord nu för tiden?

Likaså vet jag många som inte öppnar sin ytterdörr om de inte vet vem det är som ringer på. Anledningen torde vara densamma. Rädslan för att det händer något hemskt är större än att vara hjälpsam mot nya grannen som har slut på ägg.

Dessutom är en annan anledning är att vi överlag är bekväma. Det krävs lite extra att stanna bilen. Att hjälpa till att få in väskan i bilen och dessutom vara trevlig i flera mil med en person jag aldrig tidigare träffat. Och på köpet måste jag skruva ner musiken jag gärna vill sitta och sjunga till. Det går ju inte om en liftare sitter med mig. Ringer det på dörren är det också lätt att inte öppna av bekvämlighet. Antingen är det någon som säljer något och jag måste säga nej på ett trevligt sätt. Eller så är det någon som behöver hjälp och har jag egentligen tid och lust med att hjälpa till? Det kan ju ta hela eftermiddagen.

Det är dock lättare att sitta framför datorn och prata med människor man inte känner och inte ens träffat. Det är lättare att avsluta konversationen och det är mer på mina egna villkor. Jag behöver inte träffa personen. Aldrig någonsin. Jag klarar mig bra ändå.

Vi lever nu mer och mer lever i ett samhälle där vi sitter och pratar med personer vi inte känner över datorn, om väldigt privata ämnen. Men vi öppnar inte för personen vi aldrig sett förut som vi ser i nyckelhålet på ytterdörren. Som kanske bara har slut på toalettpapper.

Är det rädslan eller bekvämligheten som har övertaget?

/ C

Ladda batterierna, gå ner i varv ...

... andas, göra ingenting, njuta ... ja, semester är speciellt. Det har blivit så mycket kring det ordet som gör att man lätt kan bli stressad istället, och det har vi ju hört många exempel på.

Men varför inte bara tänka som när man går till jobbet?

Jag börjar 8 och fram till kl. 17 jobbar jag och sen slutar jag om jag vill. Ja, det blir bra. Jag börjar 8 och fram till kl. 17 har jag semester och sen slutar jag ... om jag vill.

/K.

Våga teknik-vägra!

Jag står i begrepp att byta mobil.
Efter två år brukar den mesta tekniken av idag vara värdelös. Min telefon är nu 2 år och 8 månader vilket betyder att jag lever med den ständiga vetskapen att jag när som helst kan stå utan kontaktmöjligheter med min omvärld. Ungefär. I alla fall börjar det bli dags att scanna marknaden för att ha koll på mina alternativ den dagen då det händer.
Därför surfade jag in på en känd operatörs hemsida och visserligen hade de underlättat genom att inte erbjuda alla mobiler på marknaden, men ändå... Efter bara ett par minuter började jag känna mig lätt åksjuk och om inte annat så väldigt stressad över alla applikationer, funktioner, tillägg, pixlar, minnen och alternativ som snurrade runt.
Likt de till medelåldern stigna människorna i min närhet började jag nu fundera över vilka funktioner som jag faktiskt använder i min nuvarande mobil. Dessa är:

1. Ringa
2. Sms:a
3. Mms:a
4. Ta ett kort då och då, men främst när jag tänker mms:a det vidare...

Så... jag har bestämt mig för vilken mobil som kommer att bli min följeslagare de kommande 2-3 åren. Den handskas utan problem med de ovan nämnda funktionerna. Och så har den en trevlig färg. Men inte mycket mer än så.

"Det är lite tantvarning på dig" sa en vän i förra veckan. Det är det, men jag har inga problem med det. Min åsikt är att det idag finns en otrolig övertro på tekniken och vad den kan göra för oss. På många sätt har den förbättrat och förenklat våra liv, ja. Men för mig är det omöjligt att se på vilket sätt det ska effektivisera ett möte genom att låta en av de inbjudna deltagarna vara en dator. Jag förstår inte heller v e m som möjligtvis kan vara intresserad av vad jag gör varje minut av min dag (vilket den fantastiska uppfinningen "twitter" möjliggör). Eller v e m som känner ett behov av att se hur "dagens outfit" ser ut... Och jag undrar v a d som gjort oss så rädda för en stunds tystnad på vägen hem/till gymmet/till stan att vi ständigt måste ringa, sms:a eller lyssna på musik.

Kalla mig tant eller bakåtsträvare eller vad som helst. Men när jag kommer hem efter en dag framför datorn så gör jag mig själv en tjänst och lämnar laptopen ihopvikt (så länge jag inte har en konkret anledning att sätta på den givetvis), tar en promenad med mobilen hemma och på bussen hem läser jag en gammal hederlig bok.
Och jag inbillar mig gärna att jag är bra mycket mer effektiv än de som tillbringar hela kvällen framför tids- och energitjuven datorn.

/MJ

Nära, kära och alla andra.

En liten reflektion över hur begreppet nära och kära myntades. Nära är kära för all del, men nära är om än mer möjligt mer kära om man inser vad de kan. Att värdera vad en hjälpande hand kan göra för en när tiden inte räcker till. För detta ändamål kan även de som inte står en allra närmast vara ens kära. För idag har många visat mig definitionen på att "ställa upp", att ge hjälp - men kanske viktigaste av allt, fått mig att förstå vikten av att be om hjälp.

Inget ger oss mer tillbaka än det som bra relationer gör. Vi måste vårda våra när och kära, alla andra kontakter, nya som gamla, ja alla! När dygnets tjugofyra timmar inte räcker till för dagens göromål kan jag stoltsera med underbar familj, fantastiska vänner och stöttande arbetskollegor!

Underskatta aldrig en hjälpande hand, och förresten - tack för påminnelsen om att jag hade ett blogginlägg att skriva!

Mycket trött, men mycket kärlek. Sova gott.
//Mje

"det är inte normalt!"

Hur reagerar människor när man gör nånting oväntat bland dem?
Om man t.ex. börjar gå väldigt konstigt.
Eller helt plötsligt fryser sin position och står så i två minuter.
Eller när trettio vuxna personer leker ett-två-tre-rött-ljus mitt på Kungsgatan på blanka dan.

Folk reagerar inte särskilt mycket visar det sig. Inte där och då i alla fall. Inte som de visar utåt.
Vissa uppskattar det. Men förvånas ändå och tittar undrande.
Andra blir rent upprörda - "varför gör de så här? vad är det som händer?!".

Men varför är det så jobbigt när nånting som inte passar in i normen och inte är 'normalt' händer?
Varför går vissa hem och muttrar över det över köksbordet? Är de avundsjuka?

Vad är normalt då? Fruktansvärt uttjatad fråga. Och egentligen helt irrelevant. Svaret kan aldrig bli sanning. I min mening då.
Men så leker jag ju 'Under hökens vingar, kom' på Korsvägen ibland också.

Tiden är dyrbar

Tiden är så dyrbar. Livet är så kort. Det gäller att förvalta sin tid väl med saker som gör att man mår bra som människa.

Ett tag i livet trodde jag att jag var odödlig, att jag aldrig kommer att dö eller att "det där händer inte mig". Men tiderna förändras och jag kan mer och mer förstå att det faktiskt kan hända mig. Att jag faktiskt är fullt kapabel till att dö. Men att jag inte planerar att göra det än på ett långt tag.

Jag vill dock inte sluta mitt liv i att ångra saker jag inte gjorde. Det är ju oftas så att det är de saker man inte gjort som ångrar, nästan aldrig sådana saker man gjort. För då har man prövat - då vet man vad de innebär. Har man inte gjort det så vet man inte vad det är. Logiskt, jag vet. Det tåls dock att upprepas.

Jag tänker inte låta saker uteslutas ur mitt liv för att jag själv är rädd för det. Eller för att jag är rädd att stänga dörrar och låta nya dörrar öppnas. Vissa saker måste få ta lite tid, det spelar egentligen ingen roll, bara man vågar att göra det som hjärtat talar om för en.

Vad vill jag ha sagt med detta inlägg? Jo - det som titeln förtäljer. Tiden är dyrbar.

/K.

Bloggar

År 2006 fanns det runt 50 miljoner bloggar i världen. Det är väldigt många bloggar.

VÄLDIGT grovt räknat hade var 120e person en blogg 2006 - nu är det alltså 2009 och kanske har siffran stigit till att var 40e person bloggar...

Jag kan inte låta bli att bli grymt nyfiken på vad alla dessa bloggar handlar om. Idag läste jag om Emma 28 som har en lyxblogg där hon låter läsarna följa med henne på Saint-Tropezresor och champagneprovningar om vart annat. En annan blogg vet jag handlar om Anna och hennes liv.

Vår blogg handlar om generationer och vilka dråpliga/roliga/trista/hemska/fantastiska etc situationer som kan uppstå när två generationer möts. Men också om våra innersta tankar kring vanor, beteenden, jobb, humör, tankar etc.

När jag bodde i Kanada under ett år skrev jag dagbok varje dag. Det som står i dem är inte sånt jag skulle skriva på en blogg. Dessvärre har jag stött på en och annan blogg där innehållet påminner om det som står i mina gamla dagböcker.

Kanske är det så att kommande generation/er inte riktigt vet vad ser som händer med texter och bilder som läggs ut. Det finns alltid med dig, vart du än vänder dig. Som nakenbilderna (well, det mest intima dolt) som ligger ute på Facebook tex. Jag blir lika förvånad varje gång jag ser dessa som läggs ut av samma personer varje gång. Visst, nakenhet är naturligt. Men kanske behöver inte alla få reda på hur kroppen ser ut eller kanske snarare - kanske behöver svärmor inte veta att hennes svärson duschar/badar/poserar naken på kort som sprids vind för våg över Internet? Jag vet inte, jag kanske är gammaldags?!

Jag undrar i alla fall vad som föregår ett högst privat inlägg. Var går gränsen för vad alla, verkligen alla, ska få veta om ens egen person. Nåväl, min nyfikenhet handlar inte så mycket om att jag skulle vilja läsa alla dessa bloggar, eller ens veta vilka som finns. Jag är mest nyfiken på fenomenet - om behovet alltid funnits men utan möjlighet att förverkliga det, eller om det är ett behov av idag? I så fall gissar jag att det kanske möjligtvis skulle kunna vara så att den så kallade västvärlden står för majoriteten av bloggarna? Kanske har en filipinsk 16årig flicka som knappt får mat för dagen, inte ett så stort behov av uttryck och bekräftelse?

Det var min bloggfundering idag. Jag tycker det är sjukt intressant i alla fall!

/M

Tävling? Någon?

Jag och en av mina kära familjemedlemmar har idag pratat om hur vi hela tiden tvingas vara med att tävla. I nästan allt. Med många. I olika kretsar. Inom olika saker.

Jag tror många känner av hetsen och pressen att "lyckas". Det är inte nog bra att bara vara sig själv, jag ska också gärna vara lite bättre. Jag ska visa upp mig. Ha den finare bilen. Jag ska ha många vänner jag ska umgås med. Dricka vin ihop med och vara sådär trevligt social. Hela tiden. Jag ska hinna med att ha min egentid. Men inte för mycket, för då kan det ju uppfattas som jag sitter ensam hemma och inte har några vänner. Jag ska åka till de mest trendiga resmålen. Helst åka på både utlandssemester på sommaren och skidsemester på vintern. Jag ska ha lite mer lön än den som sitter bredvid mig på restaurangen. Restaurangen jag egentligen inte har råd att gå till. Och som jag egentligen inte passar in att äta på heller. För där kan jag inte vara mig själv. Sedan ska jag visa upp allt jag har gjort på Facebook. Inte att förglömma. Så jag kan vara med i tävlingarna. Men, vad vinner jag?

/ C

Underbara måndag

Underbara måndag till ända. Ja, första dagen på veckan är slut. Till en början kändes måndagen jobbig. Eller igår kändes den jobbig. Men när den väl kom - måndagen alltså - så blev den så bra.

Vad är det som är så bra? Känslan är bra. Känslan av att känna att jag tycker att något är bra, är bra! Det kanske blev lite veligt, men jag tycker att man ska utnyttja sådana tillfällen; när känslan är bra.

Sov gott!

/K.

Sitt ner och fantisera!

Jag och min vackra man söker oss gärna och så ofta vi kan utåt naturen till. Igår var Lärjeån och dess dalgångar målet. Mycket vackert var det med den bruna ån som slingrade sig fram mellan höga, hängande och friskt gröna träd och buskar. Det såg nästan förhistoriskt ut (hur vi nu vet hur det såg ut då) och ibland funderade vi på om vi inte skymtade en av de där små, smarta dinosaurerna från Jurasic Park. Vi hade åtminstone inte blivit det minsta förvånade om en krokodil krupit upp på å-kanten för att sola sig lite.
Vid ett tillfälle stannde vi på en bro som gick över ån. På översta plankan hade någon skrivit "Sitt" och i lagom höjd så man skulle se det när man satt sig ner stod "låt tankarna följa med stömmen och slappna av. Allt löser sig.". Vackert. Vi bestämde oss för att fika där och det blev en stund med tankar och reflektioner om livet och begrepp som "tid" samt människans inneboende behov av att konstruera mått för att kunna mäta allt. Varför? Därför att vi inte klarar av att föreställa oss att det inte finns en förklaring? Därför att vi inte kan föreställa oss förklaringen? Där vår fantasi tar slut tar måtten vid.
Jag önskar att vi hade längre fantasi (Oops..önskade jag mig precis ett mått på fantasi?).

/mj

Vi är överallt!

Kanske a little too much. Men väldigt roligt. Eller inte. Joooo. GO. Min senaste inspiration är hämtad ifrån bror hemkommen från svettig löparrunda. De där unga grabbarna går ju dessa dagar med Björn Borg-kanten fullt synlig för alla, men den här gången är det inte den som fångar mitt intresse, utan någonting annat. Nänä, inte så långt ner, stopp där! Utan där, vem är det inte som är på väg upp ur byxan? Fram med kameran, Y-fronten är på framtåg (upptåg?) Jag sträcker upp händerna i vädret så där som jag har sett de riktigt stora poeterna göra, tar sats, pekar och utbrister: Se där, Y-fronten smyger upp bakifrån när man minst anar det! Tadaa!

Trevlig helg! Varför inte en löparrunda i spåret? Ung som gammal. /MJe