Mitt livs höst börjar nu

Sommaren börjar lida mot sitt slut. Luften blir kyligare. Kanske tidigare än vi hade önskat? Ändå pirrar det lite i magen, så där skönt. Det är hösten som smyger sig på.

Hösten för mig är lite vild och galen. Den ger chans till nystart på ett fint kravlöst sätt. Hösten är lite guerilla. Den slår hårt underifrån och jag kan inte annat än att baxna av dess skönhet; löv som glöder i solen, ruggigt regn och levande ljus. Hösten ger så många möjligheter. Och eftersom jag vet vad som väntar (en lång och antagligen regnig vinter) tar jag vara på varje minut.

Ibland kallas ålderdomen för ”livets höst”. Jag tycker inte att det stämmer. Ålderdomen borde snarare kunna likställas med sommaren, så där illans kort och intensiv. Måste njuta av varje minut och upplevelse, och tänk om det regnar då är allt förstört! Sommaren är skör eftersom den bär på så många förväntningar. Nej, hösten tillhör inte ålderdomen, den tillhör oss unga vuxna. Vi som stormar runt i livet precis som löven på marken. Röda, gröna, gula, färgade av våra känslor och tankar, omöjliga att placera in i ett fack. Än. Vi ser nya möjligheter, och tänker ibland annorlunda.

I mitt huvud är årstiderna som en aningen skev cirkel där hösten är kort inför den stundande vintern, fantastiskt långa våren och korta sommaren. Det fina är att det är just en cirkel där alla delar krävs, hösten, vintern, våren, sommaren. Precis som med generationerna. Alla behövs.

//F