I sommar har jag kört förbi liftare på vägen några gånger, som vill åt samma håll som jag åker. Fyra stycken väntade också några hundra meter från vårt hus en hel dag på att någon skulle plocka upp dem så de kunde åka en bit på vägen. Jag har inte stannat och plockat upp någon en enda gång. De utanför huset hade dock bara kommit några hundra meter, så det kändes lite onödigt. Men de andra som vi åkt förbi i sommar har jag heller inte plockat upp, fast jag till och med haft plats i bilen ett par av de gångerna. Varför? Jo, det är en blandning av anledningar, men en orsak är dock att jag på något indirekt sätt blivit tillsagd att det är farligt att göra så. Det kan ju vara vilken sociopat som helst som står där med tummen i luften. I media står ju ibland om de som blir rånade i sin egen bil och sker det inte rätt mycket mord nu för tiden?
Likaså vet jag många som inte öppnar sin ytterdörr om de inte vet vem det är som ringer på. Anledningen torde vara densamma. Rädslan för att det händer något hemskt är större än att vara hjälpsam mot nya grannen som har slut på ägg.
Dessutom är en annan anledning är att vi överlag är bekväma. Det krävs lite extra att stanna bilen. Att hjälpa till att få in väskan i bilen och dessutom vara trevlig i flera mil med en person jag aldrig tidigare träffat. Och på köpet måste jag skruva ner musiken jag gärna vill sitta och sjunga till. Det går ju inte om en liftare sitter med mig. Ringer det på dörren är det också lätt att inte öppna av bekvämlighet. Antingen är det någon som säljer något och jag måste säga nej på ett trevligt sätt. Eller så är det någon som behöver hjälp och har jag egentligen tid och lust med att hjälpa till? Det kan ju ta hela eftermiddagen.
Det är dock lättare att sitta framför datorn och prata med människor man inte känner och inte ens träffat. Det är lättare att avsluta konversationen och det är mer på mina egna villkor. Jag behöver inte träffa personen. Aldrig någonsin. Jag klarar mig bra ändå.
Vi lever nu mer och mer lever i ett samhälle där vi sitter och pratar med personer vi inte känner över datorn, om väldigt privata ämnen. Men vi öppnar inte för personen vi aldrig sett förut som vi ser i nyckelhålet på ytterdörren. Som kanske bara har slut på toalettpapper.
Är det rädslan eller bekvämligheten som har övertaget?
/ C
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
viktig fråga. jag tror att man måste vara orädd. måste våga öppna dörren. annars skapar man en samhälle byggt på rädsla vilket jag tror leder till ökad kriminalitet. men det är inte alltid så lätt att vara orädd.
SvaraRaderaNej, det är det verkligen inte. Pratade med min pappa om det där för några veckor sedan. Att man kunde lifta runt hur mycket som helst för några decennier sedan. Nuförtiden ska man alltid tänka till - som att det bara är läskiga människor som vill resa gratis...
SvaraRaderaJag reflekterar över hur min egen situation varit med utmattningsdepression. Jag stängde in mig och slutade träffa folk. Nu när jag mår helt bra har jag förstått vikten av att umgås med riktiga människor, säga hej till främmande personer jag möter varje dag på väg till jobbet. Vara kompis med mina grannar pensionärerna, intressera mig för andra för att själv utvecklas.
SvaraRaderaja! ibland får man helt enkelt bara vara lite modig. lyfta blicken i hissen och heja på gubben i kostym, knacka på grannarna när man behöver lite mjölk, snacka en stund med alkisarna i busskuren.. i övrigt är det väl sunt förnuft som gäller. nu liksom för 100 år sedan.
SvaraRaderaJa, jag funderade ordentligt på att stanna och plocka upp en tjej när jag satt där ensam i bilen och hon helt klart fick plats och hon hade kommit en bra bit på väg. Men sen när jag väl hade tänkt klart så var det för sent. För jag tycker det är väldigt tråkigt att rädslan och bekvämligheten finns där överlag. Och då hade man ju kunnat bidra med att lätta upp det lite kanske. För procentuellt sett tror jag absolut inte det är mer läskiga liftare nu än vad det var förr. // C
SvaraRadera