family first. men glöm inte kaffet.

Jag gjorde det igen.
Jag köpte den stora muggen kaffe innan jag hoppade på tåget.
Dubbelt så stor som en vanlig kopp. Och jag får inte ens i mig hälften. Jag tror alltid att jag är sanslöst sugen på kaffe när jag lämnar min lägenhet utan att ha fått i mig nåt. Jag tror alltid fel.
Kanske kan jag fråga mannen bredvid mig som just välte ut hela sin kaffekopp om han vill halva min... Det vill han nog inte. Jag låter nog bli att fråga.

Jag tänker på beteenden och roller.

På väg till min mamma i Bohuslän. Mina bröder och brorsbarn kommer vara där också. Bara min syster som saknas. Men henne har jag redan spenderat lite tid med denna veckan. Och för fem personer att få ihop sina scheman visar sig oftast väldigt svårt. Så jag får nöja mig med de jag får spendera tid med den här helgen. Och jag nöjer mig alldeles.
Det finns nästan inga som jag hellre spenderar tid med än mina syskon och min mamma.
Det är väl tryggheten och att jag kan vara helt avslappnad antar jag... för det finns väl inga som jag kan bli så irriterad på som min familj heller. Där jag/man också kan komma in i gamla mönster och agera och reagera helt befängt. Bli helt sur och svara snäsigt, som om jag var tretton igen. Se eller höra mig själv utifrån och undra "vad fasiken var det där jag nu sa?!".

Och det är ju inte det minsta unikt att det är så. Men det är en lustig företeelse och intressant hur vissa roller sitter benhårt i en.

Skrivmaskinsgenerationen som försvann

På Världskulturmuseet i Göteborg är just nu full aktivitet. Det är EU-möte och det diskuteras unga människor, kreativitet och utveckling (med fokus på teknik om jag förstått det hela rätt). Med på arrangemanget finns även två ur Get to know us Sweden-gänget. Ser fram emot att höra mer om vad för spännande som har hänt och sagts från dem.

Möten och diskussioner av detta slag kan väl nästan sägas tillhöra vardagen i Sverige (säkerligen världen) idag. Äldre människor möts i stora grupper och pratar om de unga, deras vanor och ovanor, och hur man genom att använda dem på bästa sätt kan få en snabbare utveckling av marknadsekonomin.

Möt facebookgenerationen!

Häng med de unga människorna på nätet!

Börja Twittra så fångar du ungdomarna!

Slagorden är många, och en sak är tydlig; det finns en tydlig ungdomsnorm i samhället. Be young or die! Det handlar om att hänga med i utvecklingen och fort ska det gå. Men någonting är galet. För hur kommer det sig att det finns så många unga, duktiga, driftiga människor som inte får chansen att visa vad de kan, vill och går för på arbetsmarknaden?

Den arbetssökande ungdomen: Bank, bank, på den stora arbetsmarknadspolitiska dörren, här är jag! Kolla vad jag kan om sociala media! Jag har sysslat med sådant sen jag var 8 år!

Arbetsförmedlaren: Nej, men lilla vän. Först måste du skaffa dig erfarenhet från arbetslivet. Här har vi ett underbetalt kontorsjobb där du kan få jobba en månad. Facebookanvändning är förbjuden, glöm inte det.

För helst ska du inte vara ung. Åtminstone inte ha höga nummer i ditt personnummer. Nej, du ska vara erfaren, i lagom ålder, se jävligt ung och snygg ut och ha stenkoll på de senaste trenderna. Mycket tid läggs på att springa runt på möten och workshops och diskutera vad som är hett och rätt.

Trist tycker jag.

Varför kan vi inte uppfinna våra egna trender. Varför kan vi inte mötas unga och gamla och lyssna till varandra utan fokus på vad som är nytt och hett. Ålder, erfarenhet och visdom är något som fascinerar mig mycket. Men det är sorgligt att så mycket ålder, erfarenhet och visdom ska gå förlorat bara för att ingen lyssnar. När min farmor berättar hur hon gör sin tjockpannkaka så där himla god så tycker jag att det är tio gånger mer intressant än när någon berättar för mig om det senaste sociala forumet. Inget fel på sociala forum, det är skitkul och användbara på alla möjliga sätt. Men det är ju knappast den enda vägen.

Fram för möten över generationsgränserna. Fram för förutsättningslösa mötesplatser där vi lyssnar och berättar. Då tror jag att vi kommer börja röra oss i rätt riktning.

(Och visst kan man diskutera teknik, men om jag berättar om facebook så får någon äldre gärna berätta för mig hur tusan man hittade varandra på stan när man inte hade mobiltelefon.)

Over and out.
//F

Medias rätt till...allt?

C har rätt, idag är stora M-dagen, nämligen Min dag att blogga, M:s!

Jag liksom övriga Sverige har liksom gått lite grand på sparlåga sista tiden. Visst, jag hade ju lite semester, men ändå, det är som att allt får ta lite längre tid ändå. Jag har hunnit med att ha ett antal duster med dator-företag, förlegade myndigheter och ett och annat samtal kring media och deras roll i samhället. Jag har verkligen uppmärksammat den dåliga journalistiken som präglat några av landets tidningar sista tiden.

Mina funderingar går till den roll som media i många sammanhang har: ”Maktens granskare”. På Wikipedia står även: ”Massmedierna brukar kallas den tredje statsmakten bland annat i Sverige, där Sveriges regering och Sveriges riksdag utgör de två första statsmakterna”. Jag tycker det är viktigt att denna roll finns, men undrar också vem det är som granskar media?

Vad är det som säger att deras vinkling av reportaget är den rätta? Varför finns oftast inte utrymme för den som granskas att faktiskt ge sin version av det som hänt? Jag tror att fler skulle ha förtroende för tidningar och annan media om detta skedde. Är det en kutym som följs genom generationer, att endast belysa det som kan sälja lösnummer? Ingen vill väl läsa när den store chefen har gjort något bra, eller?

I så fall hoppas jag innerligt att nya generationens journalister väljer en annan väg. Jag hoppas också att människor som utsätts för myndigheters ibland felaktiga beslut har så mycket stake att de tar tag i problemet själva, innan media får agera deras förstärkta röst. Själv har jag sedan jag var sex år själv ringt de företag eller organisationer och krävt en förklaring och ibland också min rätt. Oftast har vi fått till en ganska bra lösning, utan inblandning av media.

Vad jag vill säga är alltså att det inte är så j-a synd om oss människor. Vi är bara väldigt fega att fronta. Ibland i mina diskussioner har jag fått bra argument att jag inte haft behov av att gå vidare. Andra gånger har jag haft argumenten på min sida. Om folk bara vågade stå upp och vågade ta konsekvenserna av sina handlingar tror jag vi skulle ha ett friskare samhälle.

Bli inte offer, gör något åt din situation istället!

/M

Tejp

Idag är stora T-dagen. Stora Tejpardagen med stort T. Eftersom stora Tejpardagen redan börjar lida mot sitt slut efter fem rullar maskeringstejp måste jag lägga de sista timmarna av min tisdag med mina tejprullar. För i morgon är det stora M-dagen. Stora Målardagen med stort M och då finns det ingen tid för tejpen längre.

/ C

Tappat greppet

Ibland tappar jag greppet om tillvaron.

Snäpp!

Det går jävligt fort. Att tappa greppet alltså. Livet också förstås. Man kör på i 620 knyck vecka efter vecka. Sover, käkar, jobbar, sover, käkar, jobbar... Fast mest jobbar. Och tänker på jobb. Även om jag inte ser det som det utan som nåt annat, nåt kul och spännande och kreativt. Fast vad skulle det vara om det inte var jobb?

Knappast en spännande deckare, ett bubbelbad, långfrukost, springtur i skogen, film under täcket i soffan. Nä, det är jobb. Och visst är det bra med jobb, men ibland behöver man det andra också.

Så nu måste jag nog gå i någonsorts avvänjning ett tag. Göra lite mindre, vara lite latare. Tyvärr har jag glömt bort hur man gör och måste fråga mina vänner (alt. be dem slå mig hårt när jag sätter mig vid datorn). Och ja, nu måste jag faktiskt sätta mig och jobba en stund. Vill någon kidnappa min dator?

//F (som hävdar att 80-talister knappast är lata utan snarare överambitiösa)

rädslan för otryggheten

Funderar på hur flexibla vi 80-talister egentligen är innerst inne. Teorin om oss berättar att vi helst arbetar i projekt, inte vill vara kvar på samma ställe längre än nödvändigt och ständigt är flexibla.
Jag tänker att sanningen nog är en annan. Eller åtminstone långt från så enkel.
Allt som oftast tycker jag att jag hör från mina vänner och bekanta att "det är såå skönt att äntligen fått ett par månaders arbete på samma ställe, så man vet att det kommer in åtminstone ett par månaders lön". Eller "Jag vill bara slappna av lite och känna att jag kan det jag håller på med ett tag". Eller "Det är så jobbigt att aldrig veta om jag kommer att ha ett jobb nästa månad".
Vittnar inte det om en rädsla för det otrygga och "projektbaserade" samhälle som vi sägs älska?

Tack, herr Andersson!

Helgen tenderade att bli en helg med enkom grinigt humör. Fredag morgon eskalerade i ett jämmer över försovning, oreda i garderoben -inget att ta på mig, inget pålägg till frukostmackan, och just idag var jag också plufsig och ful. Helt oinspirerad med andra ord. Det här med att ha vaknat på fel sida var ett faktum och min kollega, Självförtroende, vägrade stiga upp.

Men så vände allt kl. 18.45. Det var då jag klev in innanför murarna på Carlstens fästning. Hur kunde jag glömma vad som inspirerar mig? Stefan Andersson välter min värld, och jag låter mig ryckas med i den magi som blir denna kväll. Hur kan så mycket kärlek och känsla rymmas i så kalla, råa och...ja temat för kvällen, döda rum? Jo. För att det är äkta. Det är så äkta så det vrider sig i magen på vem som helst. Alla som var där igår kväll kände det. Förvisso en utav kanske ett tjugotal spelningar, vad vet jag. Men ändå. Så äkta.

Helgen är räddad, och tron på sig själv är återvunnen. Att aldrig sluta att inspirera sig. Den där personen, den där händelsen, den där boken -vad som helst. För mig är det ordet som inspirerar. I går kväll lyssnade jag till ett fem timmars långt sagoberättande. Ett evenemang för en del, pr-trickens sk. storytelling, men för mig var det sagor kring elden. Från förr. Som det var förr. Alla har inte förmågan att berätta, vad eller hur. Men herr Andersson har. Och inspirerar till ännu fler perspektiv på generatonsväxling.

Inspirera mera. Sluta aldrig. Lycklig. /MJe

glöm inte mig. glöm inte bort mig. glöm inte mig. glöm inte bort mig.

efter tid kommer tid

Tid.
Jag måste nog erkänna att tid inte är nånting som jag erkänner att jag måste följa eller hålla mig efter. Jag har alltid varit en tidsoptimist, tror att jag hinner fastän jag vet att jag egentligen är förbannat sent ute. Det är nog så att jag inte ens riktigt erkänner tiden som något jag måste rätta mig efter. Har aldrig riktigt gillat att följa tidsnormen – gå och lägga sig en viss tid bara för att man ’måste’ eller ’borde’, sätta upp tidsbegränsningar och liknande. Jag gillar nog inte riktigt tiden!

Är det så att jag vägrar låta nånting så maktlöst som tid styra mig? Det är jag som bestämmer när och tiden kan inte göra någonting åt det! Fast egentligen är det ju inte alls så att tiden i sig för nåt slags personligt krig eller försöker bestämma över mig, de facto drabbar det ju andra om det är så att jag blir sen till möten och dylikt. Vilket faktiskt kan vara rent oförskämt och ganska drygt. Och i det perspektivet drabbar det också mig själv – jag blir sedd som den ständige senkommaren, lite hänsynslös och dessutom håller jag mig själv konstant stressad genom att hela tiden vara de där fem eller tio minutrarna sen… Stress – dåligt för hjärtat. Så jag skulle egentligen göra alla en tjänst genom att hålla tiden och planera min tid lite bättre.

Samtidigt har jag alltid intalat mig själv (eller är det faktiskt så?) att jag jobbar bäst under stress. När jag ligger precis på kanten till deadline och svetten lackar och jag måste pressa fram det där sista nödvändiga… Så det är inte så att jag helt och hållet struntar i exakta tider och deadlines. Jag behöver dem kanske ibland.

Jag kanske bara måste börja välja mina stunder att vara tidsoptimist. Inte när jag ska på viktiga möten eller träffa vänner. Men i egna stunder när det bara gäller mig själv får jag ju lov att stressa så mycket jag nu vill.

Jag vill också tro att det ligger i uppväxt och familjen också. Vi har alltid ursäktat varandra i min familj med att ”ja men det är klart du är sen! Du är ju en i vår familj – vi är obotliga tidsoptimister!” Så jag har aldrig direkt behövt ändra mig. Mina bröder är fortfarande mycket ’värre’ än mig och man kan kallt räkna med en halvtimme -timmes försening när man bestämt träff med dem. Det bara är så. Kommer alltid vara så.

När jag var i Marocko för fem år sen märkte jag dock att det var jag som blev smått irriterad på bristen av respekt för tidsbestämmelser bland nordafrikanerna. Vi fick en exakt tid när bussen skulle gå till en ny anhalt, och när vi väntat i över en timme utan att bussen eller busschauffören visat tecken på att röra sig kunde vi inte för vårt liv förstå hur de tänkte… Vi väntade ju! Och… fanns det ingen tidtabell de tänkte följa…?!

Där och då blev ”Africa-time” ett begrepp och så småningom blev vi lika lite styrda av tiden och jag vill tro att jag tog med mig lite av det hem. Vi är otroligt låsta vid tid och framförallt tidsbestämmelser i Sverige. Och det är inte så överallt.

Vi fick också lära oss det marockanska uttrycket ”he who hurries has one foot in the grave”.

Och, det är ju så sant som det är sagt.

Men, medan jag och tiden fortsätter ha en liten dragkamp tar jag mig tid att ägna mig lite åt min nya favoritmåltid

turkisk yoghurt med valnötter, akaciahonung och jordgubbar (eller valfria bär)

och baka M:s goda brödtips:

vridna baguetter på gång

-------------------------------------------------------------------------------------------

Är det nånting särskilt ni vill läsa om på den här bloggen? Nånting ni saknar?

Kommentera gärna och låt oss veta vad ni tycker!