fredag 24 juli 2009

efter tid kommer tid

Tid.
Jag måste nog erkänna att tid inte är nånting som jag erkänner att jag måste följa eller hålla mig efter. Jag har alltid varit en tidsoptimist, tror att jag hinner fastän jag vet att jag egentligen är förbannat sent ute. Det är nog så att jag inte ens riktigt erkänner tiden som något jag måste rätta mig efter. Har aldrig riktigt gillat att följa tidsnormen – gå och lägga sig en viss tid bara för att man ’måste’ eller ’borde’, sätta upp tidsbegränsningar och liknande. Jag gillar nog inte riktigt tiden!


Är det så att jag vägrar låta nånting så maktlöst som tid styra mig? Det är jag som bestämmer när och tiden kan inte göra någonting åt det! Fast egentligen är det ju inte alls så att tiden i sig för nåt slags personligt krig eller försöker bestämma över mig, de facto drabbar det ju andra om det är så att jag blir sen till möten och dylikt. Vilket faktiskt kan vara rent oförskämt och ganska drygt. Och i det perspektivet drabbar det också mig själv – jag blir sedd som den ständige senkommaren, lite hänsynslös och dessutom håller jag mig själv konstant stressad genom att hela tiden vara de där fem eller tio minutrarna sen… Stress – dåligt för hjärtat. Så jag skulle egentligen göra alla en tjänst genom att hålla tiden och planera min tid lite bättre.

Samtidigt har jag alltid intalat mig själv (eller är det faktiskt så?) att jag jobbar bäst under stress. När jag ligger precis på kanten till deadline och svetten lackar och jag måste pressa fram det där sista nödvändiga… Så det är inte så att jag helt och hållet struntar i exakta tider och deadlines. Jag behöver dem kanske ibland.

Jag kanske bara måste börja välja mina stunder att vara tidsoptimist. Inte när jag ska på viktiga möten eller träffa vänner. Men i egna stunder när det bara gäller mig själv får jag ju lov att stressa så mycket jag nu vill.


Jag vill också tro att det ligger i uppväxt och familjen också. Vi har alltid ursäktat varandra i min familj med att ”ja men det är klart du är sen! Du är ju en i vår familj – vi är obotliga tidsoptimister!” Så jag har aldrig direkt behövt ändra mig. Mina bröder är fortfarande mycket ’värre’ än mig och man kan kallt räkna med en halvtimme -timmes försening när man bestämt träff med dem. Det bara är så. Kommer alltid vara så.


När jag var i Marocko för fem år sen märkte jag dock att det var jag som blev smått irriterad på bristen av respekt för tidsbestämmelser bland nordafrikanerna. Vi fick en exakt tid när bussen skulle gå till en ny anhalt, och när vi väntat i över en timme utan att bussen eller busschauffören visat tecken på att röra sig kunde vi inte för vårt liv förstå hur de tänkte… Vi väntade ju! Och… fanns det ingen tidtabell de tänkte följa…?!

Där och då blev ”Africa-time” ett begrepp och så småningom blev vi lika lite styrda av tiden och jag vill tro att jag tog med mig lite av det hem. Vi är otroligt låsta vid tid och framförallt tidsbestämmelser i Sverige. Och det är inte så överallt.

Vi fick också lära oss det marockanska uttrycket ”he who hurries has one foot in the grave”.

Och, det är ju så sant som det är sagt.



Men, medan jag och tiden fortsätter ha en liten dragkamp tar jag mig tid att ägna mig lite åt min nya favoritmåltid





turkisk yoghurt med valnötter, akaciahonung och jordgubbar (eller valfria bär)



och baka M:s goda brödtips:


vridna baguetter på gång


-------------------------------------------------------------------------------------------


Är det nånting särskilt ni vill läsa om på den här bloggen? Nånting ni saknar?

Kommentera gärna och låt oss veta vad ni tycker!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bloggintresserade