Tack, herr Andersson!

Helgen tenderade att bli en helg med enkom grinigt humör. Fredag morgon eskalerade i ett jämmer över försovning, oreda i garderoben -inget att ta på mig, inget pålägg till frukostmackan, och just idag var jag också plufsig och ful. Helt oinspirerad med andra ord. Det här med att ha vaknat på fel sida var ett faktum och min kollega, Självförtroende, vägrade stiga upp.

Men så vände allt kl. 18.45. Det var då jag klev in innanför murarna på Carlstens fästning. Hur kunde jag glömma vad som inspirerar mig? Stefan Andersson välter min värld, och jag låter mig ryckas med i den magi som blir denna kväll. Hur kan så mycket kärlek och känsla rymmas i så kalla, råa och...ja temat för kvällen, döda rum? Jo. För att det är äkta. Det är så äkta så det vrider sig i magen på vem som helst. Alla som var där igår kväll kände det. Förvisso en utav kanske ett tjugotal spelningar, vad vet jag. Men ändå. Så äkta.

Helgen är räddad, och tron på sig själv är återvunnen. Att aldrig sluta att inspirera sig. Den där personen, den där händelsen, den där boken -vad som helst. För mig är det ordet som inspirerar. I går kväll lyssnade jag till ett fem timmars långt sagoberättande. Ett evenemang för en del, pr-trickens sk. storytelling, men för mig var det sagor kring elden. Från förr. Som det var förr. Alla har inte förmågan att berätta, vad eller hur. Men herr Andersson har. Och inspirerar till ännu fler perspektiv på generatonsväxling.

Inspirera mera. Sluta aldrig. Lycklig. /MJe

glöm inte mig. glöm inte bort mig. glöm inte mig. glöm inte bort mig.