family first. men glöm inte kaffet.

Jag gjorde det igen.
Jag köpte den stora muggen kaffe innan jag hoppade på tåget.
Dubbelt så stor som en vanlig kopp. Och jag får inte ens i mig hälften. Jag tror alltid att jag är sanslöst sugen på kaffe när jag lämnar min lägenhet utan att ha fått i mig nåt. Jag tror alltid fel.
Kanske kan jag fråga mannen bredvid mig som just välte ut hela sin kaffekopp om han vill halva min... Det vill han nog inte. Jag låter nog bli att fråga.

Jag tänker på beteenden och roller.

På väg till min mamma i Bohuslän. Mina bröder och brorsbarn kommer vara där också. Bara min syster som saknas. Men henne har jag redan spenderat lite tid med denna veckan. Och för fem personer att få ihop sina scheman visar sig oftast väldigt svårt. Så jag får nöja mig med de jag får spendera tid med den här helgen. Och jag nöjer mig alldeles.
Det finns nästan inga som jag hellre spenderar tid med än mina syskon och min mamma.
Det är väl tryggheten och att jag kan vara helt avslappnad antar jag... för det finns väl inga som jag kan bli så irriterad på som min familj heller. Där jag/man också kan komma in i gamla mönster och agera och reagera helt befängt. Bli helt sur och svara snäsigt, som om jag var tretton igen. Se eller höra mig själv utifrån och undra "vad fasiken var det där jag nu sa?!".

Och det är ju inte det minsta unikt att det är så. Men det är en lustig företeelse och intressant hur vissa roller sitter benhårt i en.