Jag tänker - alltså finns jag

Vi människor gillar ju detta med att tänka. Oftast gör vi det av bara farten. Och slutsatserna av ens tänkande kanske inte alltid är vad man skulle kalla för genomtänkta. Så jag tänkte ge er en liten inblick i mina - inte särskilt genomtänkta - reflektioner från veckan som gått.


Reflektion 1:
Det är skönt att vara ledig.

I ett tidigare blogginlägg berättade jag om att jag var bortrest för att gå en teaterkurs under förra veckan. Ingen dator och lite fritid utöver kursen gjorde att jag inte hade tid att tänka på mycket annat än att äta och sova. Det var dessutom min allra första vecka av vad jag skulle kalla för "självvald" semester, dvs. mitt icke-arbetande berodde inte på att jag inte hade jobb utan att jag ville vara ledig.

Reflektion 2:
Varför många stora barn åker barnvagn.

Har ni någon gång tänkt på hur många föräldrar som skjutsar runt sina ganska stora barn, typ 4 år och upp, i barnvagn? Fast att barnen kan gå alldeles utmärkt själva anser föräldrarna att det är bäst att de ändå åker i vagnen. Varför? Stress är min vilda gissning. Det tar tiiid att vänta på en 4-åring som knatar framåt och tiiid är något en förälder år 2009 inte har. Eller? Vagnskjutsande föräldrar - ni kanske vet bättre hur det är?

Reflektion 3:
Det finns för många val att göra.

I veckan fick jag valblankett för min tjänstepension. Som ganske ny på arbetsmarknaden är detta något jag aldrig tidigare behövt sätt mig in i . En lätt trötthet kände jag dock när jag insåg att det var ytterliggare något jag borde vara aktiv i och välja. Inte nog med att jag ska välja mitt liv, vad jag vill göra, vad jag vill äta, när jag ska sova. Jag måste också välja min pension (och det är ju inte ett pensionsval...), min vårdcentral, min tandläkare, mitt försäkringsbolag, min bank. Och visste är det bra att det finns val, men visst blir man lite less när allt handlar om val och valen dessutom ska innebär stora ekonomiska skillnader.

Reflektion 4:
Början på bröllopsvågen?

Jag har än så länge endast varit på ett bröllop och det var inom släkten. På lördag ska jag på mitt allra första "kompisbröllop" och kanske är det så att detta kommer följas av många fler (ja, ni kära vänner, ni får gärna berätta om era planer)? De flesta människor hamnar ju under några år i sitt liv i lite av en bröllopsvåg. Kanske är det nu min börjar? Något som lite grann visar på att jag faktiskt är äldra än 20 (vilket ju jag hade anat redan innan).


Nog med reflektioner från mig. Vad har ni tänkt på?
//F