Om motgångar

Jag håller just nu på att läsa "I trygghetnarkomanernas land - Sverige och det nationella paniksyndromet" av David Ebenhard och kan motvilligt hålla med om att jag nog är en av de första i den curlade generationen. Det som gör att jag är just en av de första är att jag inte känner igen mig i allt men en del. Boken är bra, väldigt bra, kanske just för att den ger en annan vinkel av den här ifrågasättande och uppkäftiga generationen jag själv tillhör.

Jag hade det väldigt lätt i skolan på ett sätt. Jag är fortfarande sjukt bra på att se samband och göra snabba analyser över en situation. Jag är ganska logisk och effektiv av mig också. Därför är det konstigt att jag inte blev matematiker eller fysiker. Speciellt med tanke på att när algebra:n väl lossnade var matte mitt favoritämne och fysik ska vi inte ens nämna, jag älskade det!

Jag minns två gånger i skolan när jag höll på att ge upp. Båda gångerna på gymnasiet. Första gången var på tyska-lektionen när jag totalt vägrade lära mig hur die, der och das böjdes i ackusativ och dativ. Jag var som Lotta på Bråkmakaregatan och vägrade. Min lärare, som för övrigt inte var en av de mest älskade satte mig i ett hörn och sa "Du går inte härifrån förrän du kan det här som ett rinnande vatten". Jag missade nästa lektion med 20 minuter, men jag lärde mej böjningarna.

Nästa gång var nåt år senare på matte C-kursen. Jag hade varit i Kanada ett år och totlat struntat i matten då. Nu skulle jag tillbaka till det logiska tänkandet.
Första provet gav IG och jag var beredd att kasta in handduken då jag hört att andra valt bort just matte C. Min lärare sa att hon vägrade skriva på de papprena. Det tog två prov till så skrev jag VG på reten av årets prov.

Vart vill jag komma med detta? Jo att det är sjukt lätt att ge upp om man har fel mentorer, mentorer som inte ställer krav. Mentorn kan vara föräldrar, pojkvänner, kompisar eller kollegor. Med rätt mentorer som ser möjligheterna kan dessa peppa och uppmuntra till framgång. Kraven blir rimliga och målen nåbara.

Mitt problem var att jag haft det så enkelt innan att när det väl blev aningens svårt gav jag upp. Jag var inte beredd på att kämpa eftersom jag inte riktigt behövt det innan. Så nu sitter jag och funderar på vad jag ska ta mig an härnäst. Jag vägrar nämligen efter att ha läst trygghetnarkomanboken att bli just en sån som inte tar mig an motgångar. Jag är en kämpe som inte vet vad det innebär att ge upp. Egentligen.

Läs boken du också så kommer du på att du inte är en ge-upp:are. Just det, det är även den boken C nämnde i sitt inlägg.
/M