Funderar på hur flexibla vi 80-talister egentligen är innerst inne. Teorin om oss berättar att vi helst arbetar i projekt, inte vill vara kvar på samma ställe längre än nödvändigt och ständigt är flexibla.
Jag tänker att sanningen nog är en annan. Eller åtminstone långt från så enkel.
Allt som oftast tycker jag att jag hör från mina vänner och bekanta att "det är såå skönt att äntligen fått ett par månaders arbete på samma ställe, så man vet att det kommer in åtminstone ett par månaders lön". Eller "Jag vill bara slappna av lite och känna att jag kan det jag håller på med ett tag". Eller "Det är så jobbigt att aldrig veta om jag kommer att ha ett jobb nästa månad".
Vittnar inte det om en rädsla för det otrygga och "projektbaserade" samhälle som vi sägs älska?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jo
SvaraRaderasanningen har sällan bara en sida. det handlar nog bara om att man måste bestämma sig själv för vad som passar bäst. just nu. vilket inte heller är enkelt. och kanske ligger kruxet just där. vi har möjligheten att välja så mycket. de möjligheterna var inte lika synliga för 100 år sen. knappt ens för våra föräldrar.
SvaraRadera//F